Min nervositet inför mötet den 1 juli klockan 11.50 grundade sig endast delvis i spänningen över att bli medborgare i det land där jag föddes och har levt större delen av mitt liv. Mest var jag orolig för att jag sällan varit med om en så omständlig metod för att boka tid, vilket jag har redogjort för i detalj i tidigare bloggar. Efter många frustrerande uppesittarnätter vid datorn hade jag nästan panik för att missa tiden. Tänk om jag blir akut sjuk! Bara inte bilen går sönder när jag är på väg till Marbella eller att jag hamnar i trafikstockningar!

Faktum är att jag inte var helt kry när det begav sig. Jag brottas med efterdyningarna av en sällsynt otrevlig influensa, som framför allt tagit ifrån mig all ork. Detta skulle dock inte hindra mig från att vara på plats på avtalad tid. Min fru Carmen följde med, det var ju trots allt ett ärende som var värt att firas när det väl fullbordats.

Det är inte bara svårt att få tid hos Registro Civil i Marbella, att hitta parkering inom kilometers radie till kontoret är närmast hopplöst. Registro Civil inryms i samma byggnad som tingsrätten, på Avenida Arias de Velasco, och det är hundratals personer som behöver ta sig dit dagligen, såväl besökare som personal. Efter att ha kört i cirklar flera varv fann vi till vår överraskning ett nytt parkeringsgarage som dessutom var gratis och där det fanns exakt en ledig plats kvar.

Tjugo minuter före utsatt tid var vi på plats. Jag hade en diger lunta dokument med mig, många fler än de som angavs som nödvändiga för att sväras in som spansk medborgare. Redan innan man hinner gå in i byggnaden är känslan att man kastats tillbaka nästan till Francotiden. Registro Civil och tingsrätten är inrymd i en sliten fastighet utan luftkonditionering. Vid entrén är en massa papperlappar uppsatta med tejp och en av dem förkunnar med stora bokstäver ”Betjäning endast medelst tidsbokning”.

Jag ägnade en tanke åt de hundratals personer som sitter uppe varje midnatt och desperat försöker komma över en av de få åtråvärda tiderna. Vid entrén finns en säkerhetskontroll som inte gör mycket skäl för sitt namn och mitt i det stora väntrummet står en skärm där man förväntas registrera sig med sin bokningskod. En lapp skrivs ut och sedan är det bara att tålmodigt vänta på att samma kod kommer upp på skärmen.

Själva Registro Civil är inrymt i vad som liknar en skrubb, längst in till vänster. Ett halvdussin människor med apatisk blick satt på bänkar och vi anslöt oss, förmodligen med liknande uppsyn. En marockansk kvinna diskuterade vid disken med en expedit och jag kunde höra att kvinnan väntade sedan mer än ett år på något tillstånd för att kunna gifta sig.

Drygt tio minuter över tiden kom mitt nummer upp på skärmen och vi begav oss längst in till kontoret för nationalitetsärenden. En kraftigt byggd kvinna med barsk min satt vid ett skrivbord, bakom en plexiglasskärm. Vi sade buenos días, slog oss ner och jag började ta fram de dokument som jag förväntades ha med. Kvinnan tittade på mig och frågade ”Är det du som är ansökaren?”. På min bekräftelse meddelade expediten att min fru Carmen inte fick närvara och hon tvingades därmed gå tillbaka till väntrummet.

”Får man inte ha sällskap?”, frågade jag damen förvånat. ”Endast minderåriga”, svarade damen kort.

Varje handling som jag stack fram genom den lilla luckan i plexiglaset granskades med skeptisk min. Det var precis som parodierna på offentliganställda som gör allt komplicera handläggningar. Första kommentaren gällde mitt utdrag från brottsregistret i Sverige, speciellt beställd på flera språk. ”Det här saknar apostille, så kan det inte se ut!” Jag svalde och valde att ligga lågt. Taktiken verkade gå hem för efter att ha bläddrat igenom bladen såg hon ut att acceptera dokumentet som intygar min straffrihet.

”Födelseattest!”, beordrade hon därefter. Jag stack fram det gamla intyget med en massa stämplar som intygar att Mats Andrés Björkman såg dagens ljus för första gången i Málaga den 14 juli 1966. ”Det här duger inte!”, får jag åter till svar.

Samma taktik som tidigare. Jag låtsas som om det regnar och hon börjar knappa på sitt tangentbord. Efter någon minut skriver hon ut ett dokument och kommenterar: ”Det här är den kompletta födelseattesten. Jag har kunnat tillgå den tack vare att du är född efter 1958, hade det varit tidigare hade det inte gått.”

Jag kunde inte låta bli att svara: ”Vilken tur att man är så ung!” och för ett ögonblick såg det nästan ut som om expediten log på smilbanden. Detta gjorde att jag var desto mer oförberedd på den kalldusch som följde.

”Vi måste ha ett födelseintyg för din mor, där det framgår hennes flicknamn. Det blir nämligen ditt andra efternamn. I din födelseattest står endast hennes giftasnamn.”

Jag förklarade för expediten att min mor avled för bara några månader senare och att jag förslagsvis kunde ge henne en kopia på testamentet, där min mammas flicknamn framgår. Expediten insisterade dock på att det måste vara antingen födelseattest eller vigselintyg, på villkor att det i det senare framgår flicknamnet.

”Tidsfristen för handläggningen hävs nu. När du skaffat din mammas intyg, som måste vara på flera språk, bokar du en ny tid så avslutar vi ärendet.”

Jag blev alldeles kall inombords. ”Måste jag boka en ny tid! Vet du hur komplicerat det är?” ”Nej, det vet jag inte och det är inte mitt problem”, var expeditens föga empatiserande svar. Jag insåg att det var lika meningslöst att stå på mig som för en landslagsspelare i pågående fotbolls-EM att protestera mot ett domslut.

Min fru uppmärksammade av allt att döma inte min uppsyn när vi återsågs i väntrummet. ”Klart!?”, frågade hon muntert. ”Inte direkt!”, blev mitt korta svar.

I skrivande stund har jag beställt ett personbevis för min mor från Sverige. Det visar sig att de svenska myndigheterna inte kan utfärda internationella handlingar där flicknamnet specificeras så det blir ett intyg på svenska, vilket tvingar mig att anlita en officiell översättare med apostille.

Du som har följt min kamp vet vad som väntar därnäst… Det blir ett okänt antal uppesittarnätter till vid datorn för att försöka få en ny tid hos Registro Civil i Marbella. Och då nya tider släpps med en månads varsel så kommer mitt ärende inte vara klart förrän tidigast i mitten av augusti. Om registreringskontoret överhuvudtaget är öppet då…