Jag hade tydligen tuppat av under dramatiska former och fattade först ingenting men alla omkring mig var mycket oroliga. Man gissade på hjärtinfarkt. Jag sa att jag ville gå på toaletten vars dörr var tre meter bort.
–Nej sitt bara still, ambulansen kommer! skrek man. Det är bättre att du skiter på dig, det fixar dom på sjukhuset.

Jag reste mig lite vingligt och gick in på toaletten och då ropade man att jag inte fick låsa dörren. Jag kvicknade till en smula av att en väldig åttaarmad bläckfisk la ner mig på en bår som man tryckte in i ambulansen. Tredje gången vaknade jag av att en läkare örfilade mig lite lätt och han kunde tre ord på svenska ”Hur mår du?” Jag mår toppen, svarade jag med en lätt överdrift och somnade om.

Vi for på en urusel betongväg. Vi åkte inte – vi skuttade fram och jag var flera gånger på väg att ramla av båren.
–Hur mår du! Ropade läkaren när han väckte mig för fjärde gången.
–Utmärkt svarade jag och pekade på honom och ropade.
–Hur mår du?
Denna min replik framkallade ett gapskratt bland chaufför, vårdare och läkare. Själv somnade jag om och väcktes igen av läkaren som talade om att han och jag var lika överviktiga men att jag var en ”vikingo”. Ja det måste väl ha funnits medvetslösa vikingos också.

Det verkade mycket angeläget för läkaren att hålla mig vaken. Varför vet jag inte. Han väckte mig oavbrutet. Tror vi överskred hastighetsbegränsningen på kustvägen och ibland tjöt sirenerna.

Väl framme vid Costa del Sol-sjukhusets ambulansintag gick allt med en rasande fart, så där fick jag inte en blund i ögonen förrän jag låg i ett undersökningsrum med massor av personal som använde alla sina röstresurser. EKG-slangar över hela kroppen och en terminal för injektioner och blodprov i mitt högra armveck.

Så anlände Barbro, min hustru. Jag blev tvättad överallt och fick på mig en enorm blöja ett par tunna ljusblå bomullsbyxor och en dito skjorta. Jag låg nu på en mycket obekväm bår en dryg meter över golvet. Den lutade så att jag hela tiden fick kämpa för att inte glida ner. Den var knappt en halv meter bred med iskalla kromade stålräcken på sidorna. Jag bad om vatten men det glömdes bort. Alla mina kläder och ägodelar packades ner i en stor kasse som min fru tog hand om.

Rummet var fem gånger två meter och på vänstra väggen fanns massor med fack där man hela tiden hämtade förbandsmaterial och injektionsattiraljer. Ett virrvarr av vitklädda människor sprang omkring och ropade mycket högljutt.

Det första min fru gjorde var att ringa en granne att han skulle gå ut med vår hund som varit ensam en lång stund. Det gick flera timmar utan att någonting hände som hade med mig att göra. När min fru ställde frågan till den stressade läkaren muttrade han någonting om prioritering. Vi fick veta att de fått in en svårt skadad liten flicka och jag har full förståelse över att det fanns fall som var mer brådskande än mitt. Efter tre timmars väntan måste min fru åka hem till hunden och lämnade mig ensam med endast min käraste ägodel: snusdosan.

Nu mådde jag ganska bra om man undantar den obekväma båren. Så byttes dag- mot nattpersonal och nu skulle alla dessa ställa mig frågan varför jag låg där jag låg. Jag förstod att det var fullt kaos och att jag låg i vägen. Nu mådde jag skapligt. Jag visste inte varför jag insjuknat men skit samma. Jag hade nu legat på båren i över sex timmar. Nu ville jag hem.
–Fixa en taxi så åker jag hem, upprepade jag ett antal gånger och till slut accepterade man detta. Jag fick skriva på ett papper att jag for hem på egen begären. Mina kläder hade min fru tagit med sig så jag knallade iväg i den dress som sjukhusets egen modeskapare designat. Jätteblöja, tunna linnebyxor och knytblus. I korridoren krockade jag med en reslig man med blod rinnande i hela ansiktet. En sköterska följde mig för att förklara för taxichauffören att allt var i sin ordning och att jag inte var på rymmen.

Taxibilen var minst lika snabb som ambulansen och snart stod jag framför min egen grind och ringde på klockan. Min fru kom ut och trodde naturligtvis att jag rymt när jag bad henne betala taxin. Chauffören begärde 44 euro men fick en femtiolapp. När jag klev ut i min mundering fick både han och min fru ett skrattanfall.
–Normal! Normal! skrek han och slog ut med armarna. Väl hemma klädde jag av mig och bara blöjan fyllde en soppåse. Jag plockade EKG-fästen från hela kroppen och tog av plåster i båda armvecken. En kopp kamomillte, en smörgås med ost och godnatt. Vad som orsakade allt detta kommer jag nog aldrig att få veta.