Den spanska EM-triumfen i Tyskland är mer än någonsin en kollektiv insats, där en brokig skara spelare från en mängd olika klubbar svetsats samman av en inför turneringen starkt ifrågasatt landslagstränare. Luis de la Fuente har lyckats tona ner sin roll i skandalen kopplad till tidigare ordföranden i det spanska fotbollsförbundet Luis Rubiales och lägga fokus på det rent fotbollsmässiga. Med en blandning av veteraner som Morata, Carvajal och Navas och ytterst unga spelare, några av dem hittills relativt okända, har Spanien presterat den särklassigt bästa fotbollen i årets EM-slutspel.

Två av de som glänst mest i denna guldtrupp har varit Athlétic de Bilbaos Nico Williams och F.C. Barcelonas Lamine Yamal. Den förste fyllde 22 år två dagar före finalen och den andre blott 17 år dagen före Spanien knep EM-titeln. Det som utmärker de två spanska landslagstjärnorna, förutom en enorm talang, är deras hudfärg. Nicos föräldrar är från Ghana medan Lamines pappa är från Marocko och mamma från Ekvatorialguinea.

Nico Williams föddes den 12 juli 2002 i Pamplona. Han har precis som sin storebror Iñaki gjort sig en plats i Athlétic de Bilbao och nu landslaget. Deras föräldrar migrerade från Ghana till Spanien. Hans mamma väntade Iñaki, när de korsade öknen till fots och lyckades ta sig in i Melilla. En präst hjälpte till att smuggla dem till Bilbao, där Iñaki föddes. Senare kom Nico till världen, efter att familjen flyttat till Navarra.

Lamine Yamal såg dagens ljus för första gången i Mataró (Barcelona) den 13 juli 2007. Som liten bebis poserade han för en solidarisk katalog i armarna på ingen mindre än Lionel Messi och liksom megastjärnan värvades även Lamine senare till F.C. Barcelonas legendariska fotbollsakademi La Masía. Han blev förra året, vid 15 års ålder, den yngste debutanten med Barça utvald av tränaren Xavi Hernández. Senare har han som 16-åring blivit den yngste både att debutera i det spanska landslaget och att göra mål för Spanien. Lamines farmor migrerade från Marocko till Madrid, där hon arbetade som hemvårdare innan hon senare slog sig ner i Mataró. Hennes sonson har växt upp i ett anspråkslöst arbetarkvarter som heter Rocafonda och som Lamine hyllar varje gång han gör mål. Det gör han genom att med händerna forma siffrorna 304, som är de sista i Rocafondas postnummer. Det första pojken gjorde när han började tjäna stora pengar var att köpa ett hus till sin farmor.

Jämte sin skicklighet som fotbollsspelare har Nico Williams och Lamine Yamal utmärkt sig för sin gladlynthet och en jordnära hållning. Lamine har även slagit världen med häpnad för sin mognad på och utanför planen, trots att han ännu inte är myndig.

Är man insatt i dessa förhållanden kan man inte annat än häpna över att Vox valt just veckan inför EM-finalen att bruka främlingsfientliga argument för att bryta regeringssamarbetet som de haft med Partido Popular i sex olika autonoma regioner. Officiellt är skälet att PP ignorerat det ultimatum som Vox ställt mot att ta emot ensamkommande minderåriga migranter från Kanarieöarna. Där finns i dagsläget mer än 6.000 ensamma flyktingbarn under mycket prekära förhållanden, men för Vox är mottagandet av 120 av dem i de regioner där de hittills styrt oacceptabelt.

Få tror i ärlighetens namn på den version som angivits av Vox. Hur främlingsfientligt och rasistiskt det än är kan mottagandet av 120 minderåriga från en annan del av Spanien aldrig motivera att ett parti river upp sex regeringsöverenskommelser och göra avkall på tolv rådplatser, fyra av dem vice regionalpresidenter. Två av de hittillsvarande Vox-råden har själva funnit det så befängt att de trotsat partiledningen och klamrat sig fast vid sina poster.

Politiska analytiker pekar på två strategiska skäl till Vox uppseendeväckande beslut. Det ena är att partiet fått oönskad konkurrens på den yttersta högerkanten. Vid EU-valet senast fick missnöjespartiet ”Se Acabó La Fiesta” (Partyt är över), lett av influensern Alvise Pérez, mer än 800.000 röster och tre platser i EU-parlamentet. Pérez är känd för att sprida lögner och främlingsfientlig propaganda och flertalet av de som röstat på honom anses vara Vox-anhängare som finner att partiet som leds av Santiago Abascal inte är tillräckligt radikalt. Vox känner sig därför tvungna att skärpa sin ton.

Det andra skälet till uppbrotten är Vox nya linje på EU-nivå, där partiet valt att liera sig med den Putin-vänliga falangen ”Patrioter för Europa”, som leds av Ungerns Victor Órban och Frankrikes Marine Le Pen. Gruppen bildades formellt den 6 juli och är den fjärde största i EU-parlamentet. Denna strategi tvingar Vox att distansera sig från Partido Popular, vilket i sin tur talar för att vi snart kommer att se brutna koalitioner även i ett flertal nyckelkommuner i Spanien.

Invandringsfientlighet är en av hörnstenarna i Vox. Det är därför ingen överraskning i sig att vi den senaste dagarna hört många representanter för partiet likställa ensamkommande minderåriga med rån, våldtäkter och mord. Däremot är det anmärkningsvärt och sällsynt dålig timing att skärpa den främlingsfientliga tonen mot de minderåriga flyktingarna just som två barn till afrikanska migranter förvandlats till Spaniens nya fotbollsidoler. Om den migrationspolitik som förespråkas av Vox hade tillämpats så hade varken Nico Williams eller Lamine Yamal någonsin fötts i Spanien och än mindre glänst i det spanska landslaget.

Ledningen för Vox är inte bara främlingsfientlig, utan även rasistisk. Det framgår tydligt av kontrasten mellan hur partiet reagerat på den planerade flytten av totalt 373 ensamkommande afrikaner från Kanarieöarna till andra spanska regioner och den obefintliga opposition Vox visat mot mottagandet av mer än 200.000 flyktingar från Ukraina sedan Ryssland invaderade landet 2022. Men så har ukrainare också en annan hudfärg...

Apropå födelsedagar förresten. Om Nico Williams fyllde år den 12 juli och Lamine Yamal den 13 så gissa vem som hade sin födelsedag på själva finaldagen den 14 juli! Jo, det var faktiskt jag. Visserligen fyllde jag mer än dubbelt så många år som de två nya spanska fotbollsstjärnorna tillsammans, men en bättre födelsedagspresent än en ny EM-titel för Spanien är svårt att överträffa! (Det skulle i så fall vara att även få en spansk Wimbledon-titel på min födelsedag, vilket ju 21-åringen Carlitos Alcaraz fixade!)