”Dom säljer inte pannkakor på norska apotek!”

PLUS BENGT SÄNDH När jag bläddrar i mina pärmar med gamla brev finner jag några från Cornelis Vreeswijk och ett av dem är postat från ön Stord i norska vestlandet, där han befann sig på en månadslång turné tillsammans med två norska trubadurer som hette Tobben og Ero. Det var två sköna killar från staden Tromsö, som ligger tio mil rakt norr om Sverige.

PLUS BENGT SÄNDH När jag bläddrar i mina pärmar med gamla brev finner jag några från Cornelis Vreeswijk och ett av dem är postat från ön Stord i norska vestlandet, där han befann sig på en månadslång turné tillsammans med två norska trubadurer som hette Tobben og Ero. Det var två sköna killar från staden Tromsö, som ligger tio mil rakt norr om Sverige.

Tobben og Ero kom till Sverige 1969 och blev omedelbart vänner med hela det Stockholmska trubadurgänget. De hade redan en bred repertoar med allt från norska folkvisor och egna tonsättningar av skandinaviska skalder. De sjöng fantastiskt i stämmor och och de flesta av oss svenska kollegor var jämförelsevis usla gitarrister. Cornelis tog med dem i några teveprogram och skivinspelningar och sa om dem att ”båda två är mycket bättre på gitarr än jag”. Kära läsare: Om du vill höra dem så finns de på YouTube.

Våren 1976 bar det av på en månadslång turné genom hela Norge med Cornelis samt Tobben och Ero och på denna resa skrev Cornelis i ett brev till mig.

”Jag gör en månads turné med Tobben å Ero. Och det går fint. Vi slåss lite i fyllan men fyllorna är sparsamma. Bäst så... Jag kan väl sägas ha lämnat Sverige. Inte så mycket att säga om saken egentligen. Jag menar: om jag sätter min fot innanför svenskt territorium åker jag in på 3 månader. Och det får vara för mig. Någon nåd får jag inte och resning beviljas icke så vad fan gör man. Men det här är inget klagobrev utan bara en varm hälsning till dig och de dina. Vi ses nog vad det lider. Piss och kräm, din polare Cornelis”.

(Vad det var som Cornelis gjort för att bli ådömd ”att åka in på tre månader” framgår inte av brevet och jag minns det inte heller).

När jag nu läste brevet fick jag för mig att jag skulle ta kontakt med Ero och fick tag på hans telefonnummer i Tromsö. Vi hade ett timslångt samtal mellan Europas sydligaste och nordligaste städer och vi skrattade mest hela tiden. Så citerade jag Cornelis brev och frågade Ero vad de slogs om i fyllan. Han gav mig följande svar:

”Vi söp ju till på hotellrummen ibland och Connan (vilket var deras smeknamn på Cornelis) tog även lite Preludin och då blev han galen. Förföljelsemani! Han blev alldeles svart i ögonen och påstod att Tobben och jag var KGB-agenter. ”Ni e spioner” skrek han och fick tag på en sko som han slog Tobben i munnen med så en tand lossnade. Då tog Tobben en sko och slog Cornelis i ansiktet så näsan flyttade på sig. Sen sa Connan att han skulle avsluta turnén och åka hem till Sverige. Men han hade ju inget hem i Sverige. Nästa dag började vi att leta efter honom. Vi fann honom på största hotellet i Sandefjord och blev kompisar igen.”

”Hans näsa såg för jävlig ut så han sa att vi måste gå till apoteket och köpa pancake. Vi fattade ingenting så Tobben sa: Dom säljer inte pannkakor på norska apotek!. Cornelis sa: ”Idiot det är inte pannkakor, det är som som ett slags kitt som man kan dölja skadorna med och sedan köper ni puder som man kan dölja pancaken med.”

De två kollegorna gick till apoteket och inhandlade det Cornelis begärt. ”Det krasade lite i näsan när vi hjälptes åt att rekonstruera den och Connan vrålade. Så pudrade vi på så att han nös så sa Tobben att näsan såg bättre ut än hans riktiga.”

Man fortsatte hela turnén och skiljdes som vänner och Cornelis for hem, men inte till Sverige utan till Holland, där han levde tills han vågade återvända till Sverige. Han avslutade sitt brev till mig med: ”Du har min holländska adress på baksidan.”

Bengt Sändh