Som jag nämnde i min blogg förra veckan var min resa till Sverige motiverad av att vi hade jordfästning där för min mor Lena. Det blev en mycket finstämd ceremoni med släkt och vänner och nu vilar hon tillsammans med sin pappa, min morfar Richard, under en vacker björk vid Stockholms skärgård.

Vi hann med mycket annat också under vår vistelse och hade väldig tur med vädret. Det var ett kort besök, som dock inkluderade både besök på Skansen, svampplockning, kräftskiva och diverse släktträffar. Då vi hade med oss på resan min ena dotters pojkvän, som aldrig varit i Sverige tidigare, fick vistelsen också en turistmässig prägel.

En av mina bästa idéer var att ta skärgårdsbåten. Den gick från Strömkajen mittemot kungliga slottet och till kaffe och kanelbullar häpnade vi alla över de enastående och oändligt många sjötomterna man kan se från nära håll. Min inofficielle svärson blev så hänförd av Sverige att han nästan vill flytta dit. Jag fick naturligtvis uppmärksamma honom på det faktum att det inte är sol och 24 grader året runt…

Sverige är på många sätt fantastiskt - speciellt på sommaren, och det är troligt att allt fler turister kommer att lockas dit. Speciellt om klimatförändringarna fortsätter och det bli olidligt varmt i södra Europa. Däremot är frågan om Sverige och svenskarna både vill och är kapabla att ta emot en stor mängd turister, på ett sätt som gör att dessa känner sig välkomna.

Mina spanska reskamrater reagerade på att det finns väldigt lite information på andra språk än svenska. Dessutom upplevde jag flera gånger som om både de och jag själv ”var i vägen”. På Söder höll jag på att bli överkörd av en cyklist, som dessutom väste åt mig. Man förväntas veta var man ska stå, gå, hur man betalar (glöm kontanter!) och vilken samtalston man håller. Bryter man mot samhällsnormerna riskerar man som minst att få irriterade blickar på sig.

För en besökare i Sverige är det också uppseendeväckande hur opersonligt mycket blivit. Under vårt besök vistades vi på två olika inbokade boenden utan att se röken av någon människa. In- och utcheckningarna skedde via SMS-meddelanden och diverse koder.

Till och med när vår väska blev kvar i Köpenhamn fick vi efterlysa den helt och hållet själva genom en hemsida. Personalen lyste med sin frånvaro vid de två servicediskarna i ankomsthallen på Arlanda, där de ersatts av skyltar med en standardbeklagan och en QR-kod dit drabbade resenärer hänvisas.

I sanningens namn så spårades vår väska väldigt snabbt, men det första dygnet av vår vistelse fick tyvärr ägnas åt att återfå våra tillhörigheter. Det var heller inte den sista fadäsen med SAS. På hemresan hade vi fått helt andra sittplatser än de jag bokat och betalt extra för (för mer benplats) och samma väska som försvann på ditresan var illa tilltygad när den kom fram på rullbandet på Málaga flygplats. Hemkomsten följs därför av diverse reklamationer.

Men denna blogg skulle fokusera på känslan att besöka Sverige som icke bosatt. När jag nu ska bli spansk medborgare kommer nästa resa, när det nu blir, alltså att vara som utlänning. Detta då man inte får behålla sitt svenska medborgarskap. I praktiken har jag dock varit utlänning i Sverige sedan länge och jag får helt enkelt vänja mig vid att vara turist i fortsättningen. Och att hålla mig undan för cykelekipage!