Barnen och jag har åkt in till stan för att uträtta ärenden, men det drar ut på tiden och vi bestämmer oss för att ta en utelunch. Det finns ett ljuvligt, undangömt torg i Aracena; Doña Elvira heter det. Torget ät omgärdat av vackra gamla huskroppar som inrymmer stadens institut och brukat därför vara fullt av skolungdomar, men den här dagen har skolan ännu inte börjat. Mitt på torget finns en stor fontän och intill den en liten bar som lockar lunchgäster med en griffeltavla där dagens specialiteter skrivits upp. Det var längesedan vi åt där.

Ägaren kommer ut med ett par menyer och barnen och jag försöker enas. Femåringen önskar ofta bläckfisk eller croquetas, tioåringen montaditos (minimackor) med rökt lax och ost eller räkor och vitlöksmajonäs, och alla älskar vi små vitlöksfrästa kilmusslor.

Det blir ett fat med en härligt rödmogen tomat i skivor som toppats med olivolja, torkad oregano och hackad vitlök, samt salt. Därefter delar vi på en stor tallrik med pommes frites, stekta ägg och serranoskinka, samt ett fat puntillitas – små friterade bläckfiskar som vi pressar citron över. Barnen spräcker varsin äggula och doppar pommes i den.

Det är så lätt att äta ute i Spanien. Lätt att hitta god, bra mat till bra pris, och lätt att äta med barn. Man tar in rätter att dela på, eller beställer små portioner av deras favoriter, alltså tapas.

Jag vill påstå att spanjorerna tar maten på större allvar än de flesta svenskar. Även barnens mat. Det verkar som att man i Sverige förutsätter att barnen endast tycker om pannkakor, köttbullar, pasta, hamburgare och korv. Titta på vilken barnmeny på restaurang som helst så får ni se att jag har rätt.

Låt mig ge några exempel:

Förra sommaren åkte jag och döttrarna tåg från Sverige till Spanien. Vi startade resan med nattåg mellan Stockholm och Hamburg. Det var en fantastisk resa och barnen älskade nattåget. Jag hade bokat middagsbord åt oss i restaurangvagnen, hade läst att det skulle vara god mat och det var det. Min mat var god i alla fall. Barnen fick barnportioner eftersom jag tänkte att de aldrig skulle orka äta upp en vuxenportion. Men vilken besvikelse! Det enda som erbjöds var köttbullar med pasta. Inte ens en klick sås. Samtidigt satt jag med en god kycklinggryta med grönsaker och ris komponerad av en kändiskock. Barnen började genast äta av min mat i stället. Ingen av oss ville ha den torra pastan.

Ett annat exempel är från i somras. Man tycker ju att jag borde ha lärt mig, men inte. Vi besökte ett paradis, Himmelsberga museum på Öland. Det var lunchdags och jag hade inte hunnit förbereda någon mat att ta med, så vi gick till restaurangen. Jag valde pannbiff med kokt färskpotatis, tjock härlig svampsås och sallad. Barnen fick välja från barnmenyn och återigen blev det torr pasta och köttbullar. Lite ketchup att liva upp det med, efter att ha bett om en flaska. Det tog inte lång stund innan de började stoppa gafflarna i min mat. Det blev inte mycket potatis och pannbiff till mig, så att säga.

Jag förstår tanken att laga barnrätter som de flesta barn inte protesterar mot, men käre tid – lite värdighet kan man väl ändå begära?

I Spanien ser man inte så ofta barnmenyer. De behövs ju inte om vi pratar vanlig spansk restaurangmat, tack vare att det finns tapas. Jag kan i skrivande stund bara komma på en restaurang, där vi äter ibland, som har barnmeny. Det är en japansk restaurang som har utvalda rätter från den vanliga menyn, men i mindre storlek.

Nu kanske någon tänker att vi är sådana där som tvingar barnen att äta allt tills de lär sig att det är gott, att vi inte har några matvägrare till ungar som andra familjer. Då kan jag meddela att ena barnet åt så lite som nyfödd att hon lades in på sjukhus med reflux, och att hon sedan vägdes varje månad till fem års ålder för att se om hon fortfarande växte eftersom hon inte ville äta. Hon vägrar de flesta grönsaker men uppskattar god mat. Den andra äter det mesta men avskyr pizza och hamburgare. Båda vägrar smaka om de upptäcker gul lök i maten.

Jag anser att svenska barn är värda mer respekt när det gäller restaurangmat. De bör också få en trevlig upplevelse vid en utelunch. Krydda maten, erbjud spännande tillbehör, en klick god sås. Det är dags att de svenska restaurangerna börjar anstränga sig lite.