Det ska kanske betonas att händelsen som jag nu ska återge inträffade innan jag fick spanskt medborgarskap. I september var jag ute på min tredje pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Denna gång hade jag valt den så kallade Portugisiska leden, som jag startade i Oporto och betade av till hälften (125 kilometer) på sex dagar. Få saker är så befriande och får mig att känna mig mer levande än när jag vandrar med mitt pick och pack på ryggen. Då är jag helt ute ur min ”comfort zone” och mina traditionella roller. På ”Caminon” är jag bara en av många pilgrimer.

Det senare bör man ha i åtanke när jag nu ska berätta denna förvecklingshistoria. Efter tre dagars vandring från Oporto anlände jag till den pittoreska staden Ponte de Lima, där jag tog in på det kommunala härberget för pilgrimer. Fem euro per person kostar det, vilket inkluderar sängplats i en stor sovsal och tillgång till gemensamma badrum och toaletter.

Jag checkade in som pilgrim nummer 36 för dagen och hänvisades till en sal med skråtak och drygt 30 bäddar. För ovanlighetens skull var det på detta härberge inte tvåvåningssängar, utan enkelbäddar i två rader på vardera långsidan. Som vanligt däremot, efter incheckning, gick jag direkt och duschade efter att ha ställt min ryggsäck vid angiven säng. Den dagen hade jag ”endast” vandrat 19,5 kilometer, men hade trots allt varit på språng i drygt sex timmar.

När jag kom tillbaka från duschen hörde jag röster i salen på svenska. Snett emot min säng fanns det två kvinnor och en man som samspråkade med norrländsk brytning. Jag valde att inte ge mig tillkänna, eftersom jag under min pilgrimsvandring som sagt vill vara anonym. Däremot var det en tysk pilgrim som glatt gav sig tillkänna och berättade för den svenska trion, som visade sig vara från Östersund, att han läst svenska på universitetet i Köln.

På kvällen hade jag en trevlig middag i en restaurang i den historiska stadskärnan, tillsammans med tre italienare som jag lärt känna under vandringen. Som vanligt i dessa sammanhang var jag i säng strax efter nio på kvällen (härberget stänger dörrarna 22.00).

Pilgrimer har för vana att stiga upp tidigt på morgonen och jag brukar vara bland de första. Klockan var runt 05.30 när jag vaknade och det visade sig att svenskarna i sovsalen också var morgonpigga. Vi utbytte några ord på engelska medan vi gjorde oss i ordning för att påbörja dagens vandring. Det var fortfarande mörkt ute.

Efter en vacker morgonvandring i drygt två timmar, där jag fått hälsa solen välkommen upp, kom jag äntligen fram till ett öppet litet café. Där satt de två svenskorna vid ett av de små runda uteborden. Jag gick in och beställde min frukost vid baren och satte mig sedan vid det enda lediga bordet, som låg i skugga. Det var ganska kyligt på morgonen, så när jag såg att svenskorna började samla ihop sina saker för att återuppta vandringen frågade jag dem - åter på engelska - om bordet blev ledigt. ”Visst, sätt dig du i solen”, var deras vänliga svar på samma språk.

Den här dagen var det toppenväder och då det varslats om omfattande regn till nästa dag, valde jag att gå längre än vad som var tänkt från början. Detta för att korta ner den planerade sträckan i väntad nederbörd, som skulle utgöra min sista dag för denna gång. Ändringen gjorde att jag fick boka in mig på privat härbärge, som jag anlände till efter drygt 32 kilometers vandring. Där mötte jag genast den svenske mannen och valde att fortsätta tala engelska.

På det privata härberget erbjöd värdarna en gemensam hemlagad middag. Medan jag satt och väntade på denna ute på terrassen satte sig en storväxt man intill mig. Han presenterade sig och visade sig vara finne. Här blev jag lite ställd och tänkte att om jag presenterade mig som Mats skulle min nationalitet nog ganska snabbt avslöjas. Istället hälsade jag med mitt spanska förnamn, Andrés. Vi samtalade en kort stund på engelska och jag berättade sanningsenligt att jag bor i Spanien, utan att ge några närmare detaljer.

När vi blev kallade till middag fann jag att det var två stora bord och vid det ena satt redan den svenske mannen i mitten. Jag valde därför att sätta mig bredvid två damer vid det andra bordet. I samma ögonblick som jag sjönk ner i stolen insåg jag däremot att jag hamnat intill de två svenskorna. Här fick jag nästan panik, vilket jag kämpade med att dölja.

Damerna var väldigt glada och pratsamma. Jag svarade så fåordigt jag kunde på deras frågor och försökte hålla mer konversation med de två pilgrimer som satt på min motsatta sida, som märkligt nog var två taiwaneser som inte kände varandra sedan tidigare, utan som råkats mötas på härberget (de hade inte undanhållit sin nationalitet för varandra..!).

Jag minns inte en mer obekväm middag än den jag upplevde denna kväll. Hela tiden befarade jag att jag skulle få någon fråga från svenskorna som skulle röja min bluff. Jag höll konversationen vid ett minimum och skyllde på mina ömmande fötter (inte någon lögn i sig), när jag bröt upp från bordet först av alla, så snart jag ätit upp efterrätten.

Väl i säng hade jag en djup obehagskänsla. Det var svårt att sätta fingret på varför exakt, eftersom jag i grunden varken ljugit eller gjort något annat skamligt. Våndan över att behöva genomlida samma situation till frukost nästa dag gjorde dock att jag innan jag somnade fattade ett beslut. Jag skulle berätta för svenskarna på morgonen om den dråpliga situationen.

Sagt och gjort. I frukostmatsalen träffade jag först mannen. Damerna hade inte vaknat ännu. Det blev att jag berättade för honom om den ansträngda situationen kvällen före. Han tog det väl och knappt hade jag lättat mitt hjärta för honom förrän den ena av damerna kom ner till matsalen. Samma utläggning fick göras för henne, och upprepas en tredje gång när den sista i sällskapet dök upp yrvaken. Den senare tappade hakan när jag berättade att jag också var svensk. Det hade ingen av dem anat.

Damerna bekräftade däremot att de uppfattat mig som ganska dryg vid middagen… Så går det när man försöker göra sig svensk för att inte avslöja att man är just det! Eller var, kanske jag ska tillägga numera...