Vi går sällan ner för en lejdare utan åker med händerna på räckena. Jag är på väg ner i maskinrummet medan fartyget rullar rejält, då jag hör en kraftig explosion och samtidigt skjuter ett gnistregn ut från en av cylindrarna som ett femton meter långt fyrverkeri. Det följs av några mindre explosioner och gnistregn. Den jättelika maskinen stannar och där nere ser jag motormännen springa fram och åter. Förste maskinisten, är snabbt på plats. Man konstaterar att en säkerhetsventil löst ut på en av cylindrarna, och nu ligger vi och driver i stormen och kan inte manövrera.

Jag vet inte hur allvarligt detta är men märker ingen större oro bland den övriga besättningen, även om man jobbar snabbt och effektivt för att reda upp det hela. Min uppgift blir att vara behjälplig genom att springa och hämta saker och att lyfta och bära. När jag får ett ärende upp på däck förstår jag att samtliga ombord är vakna. Vi jobbar frenetiskt och med hjälp av en travers har man öppnat en av cylindrarna. Arbetet pågår i flera timmar men i soluppgången är allt klart, maskinen startar och vi fortsätter vår färd söderut.

Vädret är lugnare och värmen är påtaglig när vi seglar utmed Portugals kust. Nu ser jag grabbarna på däck. Det är muskulösa män iförda endast skor, kortbyxor, arbetshandskar och runt halsen bär de varsin stor skurtrasa. Den kallar man för svettragg. Snart har även jag en sådan. Det är en stor tjock och mjuk kvadratisk skurtrasa. Man fattar den i två motstående hörn och hänger den runt halsen. Den använder vi under arbetets gång till att torka svett från ansikte och hals.

På mina frivakter sitter jag mest på däck och pysslar med tågvirke. Jag lär mig massor av knopar, lär mig splitsa och börjar sy mig en sjösäck av grov smärting. Ibland sitter jag på däck och ser ut över havet. När det är mörkt läser jag. Det finns en bokhylla med skönlitteratur i mässen och alla böcker är skrivna på norska. Jag förvånas över att jag har så lätt att förstå det språket även i skrift. Den första norska bok jag läser är en klassisk pikareskroman som heter Bör Börson och dess författare heter Falkberget. Den finner jag rolig och läsvärd.

Jag trivs klart bättre på däck än i maskin och detta förklarar jag en dag för vår förste maskinist. Han har tydligen rådgjort med tredje styrman för några timmar senare blir jag uppkallad på bryggan och får mönstra om till däck. På svenska fartyg är jungman den lägsta graden på däck, men på norska fartyg måste man vara däcksgutt innan man blir jungman. Men eftersom jag varit jungman på ett svenskt fartyg får jag behålla den titeln här.

En matros visar sin hytt där han gjort massor med fina arbeten i makramé. Alltifrån små smycken till grövre grejer. Han lär mig lite knopar och snart har jag fått en ny hobby. Jag får jobb med att splitsa och det gör jag även på min fritid.

Vi rundar Iberiska halvön, går in genom Gibraltar sund och in i Alboransjön, som är den del av Medelhavet som har Spanien i norr och Marocko i söder. Jag har frivakt och sitter för mig själv på däck och ser ut över havet. Där ser jag stora fiskar i ett stort stim som dyker upp över ytan. Jag ropar till en matros som passerar:
–Titta! En massa hajar!
Han svarar med ett skratt:
–Det är tumlare, en slags valar och det är inte fiskar. De är däggdjur.
–Men dom ser ut som hajar.
–Nej, då har du aldrig sett en haj.

Han förklarar att dessa tumlare ofta följer fartygen och att de har en parasit på kroppen som de stryker av mot fartyget genom att gnida sig mot skrovet.
–Far dom inte in i propellern då?
–Nää, det tror jag inte.

Jag fortsätter att studera dessa tumlare, som verkar finnas i massor. Plötsligt är alla borta och jag spanar efter dem. Då ser jag någonting helt otroligt som verkar nogsamt redigerat. Plötsligt dyker ett antal tumlare upp i en jämn fin ring i riktning mot ringens centrum, där de alla dyker ner och försvinner. Detta kan enligt min mening knappast vara en slump. Här måste de ha snackat ihop sig. Jag är helt fascinerad av dessa däggdjur och sitter i flera timmar och bara studerar dem.

Vi ligger för ankar på redden utanför Port Said för att vänta på konvoj. Första delen av Suezkanalen är enkelriktad, så vi måste vänta på en konvoj som är på väg i vår riktning. När vi sedan blivit tillräckligt många fartyg så är det vår tur att åka i konvoj genom kanalen.

Plötsligt är vårt fartyg omgivet av små båtar med ett par tre man ombord. Dessa kallas för ”Moses” av de norska besättningsmännen. Nu anländer en båt med tre vakter som skepparen har anropat och som skall hindra att dessa Moses tar sig ombord. Vår båtsman hatar dessa inkräktare men vad hjälper det. De kastar upp änterhakar och viga som apor klättrar de upp på däck och dessa araber pratar norska. När en av dem tilltalar mig svarar jag att jag är svensk och då går han över till att tala svenska.

De slänger ner linor till sina kompisar i båtarna och hivar upp stora knyten med varor. Allt ifrån vattenmeloner till väggbonader och konstfärdigt snidade skrin, mattor, kläder och allsköns krafs. Snart ser hela vårt tankdäck ut som ett varuhus. Jag har aldrig sett en vattenmelon när jag blir erbjuden att köpa en sådan för en limpa cigaretter. Jag avböjer och det gör jag rätt i, för nästa dag får jag en vattenmelon för ett paket cigaretter. Båtsman är ursinnig men Moses är helt omöjliga att stoppa.

När jag pratar med en lättmatros och förvånar mig över att de kan tala svenska svarar han:
–Dom jävlarna snackar väl alla språk.
Sedan berättar han att han vid flera tillfällen varit i land i Port Said och att även hororna som står på kajen pratar norska. De brukar ropa: ”Fina fitta för norska matroser!”

Den unga svensktalande araben visar mig en flaska av märket Tafia som han påstår är världens bästa rom. Han skruvar av kapsylen och låter mig lukta. Jag har aldrig smakat rom och så tycker jag att de skall bli kul att ha ett brännvin som ingen annan har ombord. Jag byter till mig flaskan för sex paket Chesterfield och som jag har frivakt går jag ner i hytten och tar mig ett par supar.

På kvällen, när vi lämnat Port Said och påbörjat vår färd genom kanalen, är alla Moses försvunna med varor och allt. Alla utom två. Det är äldre man som fått tillstånd att lifta med oss genom kanalen men även en ung man. Den gamle sitter i skuggan på däck medan den yngre promenerar omkring överallt och nästa gång jag kommer ner i vår hyttkorridor ser jag honom där. Jag upptäcker honom långt innan han ser mig. Han smyger omkring och känner på dörrarna till de olika hytterna. Så hittar han en hytt som är olåst och gör sig beredd att gå in. Jag springer fram och drar ut honom i korridoren och ställer mig i vägen. Han ser sig omkring. Så går han fram emot mig med ett stort flin. Han sträcker långsamt fram en hand och klappar mig i nacken och vill tydligen att jag skall flytta mig. Jag knuffar bort honom och han knuffar tillbaka så att jag faller baklänges och hamnar i en halvliggande ställning med ryggen mot en dörrpost. Han närmar sig igen men nu sparkar jag till honom med full kraft så han far iväg och slår bakhuvudet i en dörrkarm och faller till golvet.

Fortsättning nästa gång.