Innan jag började arbeta som reseledare hade jag aldrig besökt Gibraltar. Men jag hade försökt, två gånger till och med. Ingen av gångerna blev jag insläppt.

Första försöket var med mina föräldrar som besökte mig i Spanien i mellandagarna. De hade sina pass med sig eftersom de ändå var på resa, men jag visste inget om passkontrollen och hade lämnat mitt hemma i lägenheten i Ronda.

Andra försöket var med sambon. Gibraltar intresserade honom inte, men han följde med mig som var nyfiken på stället. Väl framme i passkontrollen visade det sig att mitt pass hade gått ut. Det var mycket, mycket irriterande. Men tack vare detta hann jag skaffa nytt pass före sommarens Sverigeresa. Dessutom hamnade vi istället i vackra Bolonia och övernattade i en trevlig by i närliggande berg, något som inte ingick i den ursprungliga planen.

Nu har jag besökt Gibraltar många gånger. Den Andalusienresa som jag brukar leda avslutar just där, innan alla reser hem till Sverige dagen därpå.

Jag brukar fråga om alla har pass med sig innan vi åker mot Gibraltar. Inte sällan är det någon som har glömt och behöver springa tillbaka till hotellet för att hämta.

Att någon glömmer passet är inte nödvändigtvis negativt för alla. På en resa i våras var vår chaufför med om ett riktigt äventyr, tack vare att någon från en annan grupp hade glömt sitt pass och fått stanna kvar i spanska La Línea de la Concepción. Medan min grupp var runt på en guidad tur, hade vår chaufför blivit medbjuden på en delfinutflykt. Han hade kommit i samspråk med chauffören intill i bussgaraget som sa att de hade en biljett över till utflykten, tack vare den som glömt sitt pass. Det var en mycket glad och nöjd chaufför som körde oss tillbaka till Spanien på eftermiddagen.

Under mitt senaste besök var det chauffören själv som saknade pass och inte kom över gränsen. Han hade aldrig varit på Gibraltar och såg fram emot att komma dit, men oroade sig lite för det här med passkontrollen. Jag berättade att chaufförerna inte brukar ha pass och att det brukar räcka med att de visar sitt spanska id-kort.

Chauffören blev inte lugnad, utan började göra efterforskningar själv. Han ringde till guideföretaget med minibussar som vi skulle åka med dagen därpå, han ringde till tullen och till sitt eget bussbolag. Alla försäkrade honom om att det skulle räcka med id-kortet. Nå, det gjorde det inte. Antagligen för att han inte är född i Europa.

Jag väntade vid vägkanten en god stund med gruppen efter att vi hade fått visa våra pass i den spanska och sedan den brittiska kontrollen. Ingen buss i sikte. Jag tänkte att chauffören nog hade kört fel. Där vid gränsen tycks de flytta tillfälliga koner och ändra färdvägar varje vecka, men han dröjde. Och dröjde. Till slut fick jag tag på honom i telefon. Då berättade han stressat att han hade måst köra tillbaka till Spanien, eftersom han inte blivit insläppt.
–Okej. Vi löser det. Oroa dig inte. Minibussarna kan hämta oss här vid gränsen i stället, så får vi se hur vi ska göra i eftermiddag när vi ska tillbaka, sa jag och försökte låta lugnande.

Jag ringde minibussarna som skulle ta oss runt och förklarade läget, och mycket riktigt, de kunde hämta upp oss vid gränsen i stället. Det vanliga toalettbesöket på busstationen hanns dock inte med, vi var redan försenade, så jag tog med hela gruppen till den närliggande flygplatsen för toabesök medan vi väntade på minibussarna.

Bekymret kvarstod: hur skulle vi ta oss tillbaka till gränsen på eftermiddagen? Chaufförens bussbolag undrade om vi kunde gå från centrum till gränsen. Nej, uteslutet, menade jag. Det är inte så hemskt långt, tar kanske 10-20 minuter beroende på hur fort man går. Men det var soligt och mycket varmt, flera i gruppen var äldre med vissa svårigheter att gå, dessutom gick ett virus så ett par stycken var febriga, något som de i och för sig inte berättade förrän efteråt. Ett trist svenskt virus som jag själv smittades av. Hoppas på att bli frisk innan nästa resa om en vecka.

Minibussarna hade inte tid att köra oss till gränsen på eftermiddagen, de var uppbokade eftersom tre stora kryssningsfartyg låg inne i hamnen. Vår chaufförs bussbolag kunde inte ordna ny busschaufför. Och själv saknar jag bussförarkörkort. Återstod då att ta stadsbussen.

Rundturen avslutades på ett för mig nytt ställe, varifrån stadsbussarna till gränsen avgår. Klockan 16 stod en stor, röd dubbeldäckare och väntade på att köra passagerare till gränsen. Vi var 42 i gruppen och lyckades nästan fylla bussen på egen hand. Det tog tid och några andra passagerare knotade lite över att bussen kom iväg senare, på grund av min stora grupp.

När vi hade gått igenom passkontrollerna stod vår buss och väntade på oss, och busschauffören var oerhört ledsen för vad som hade hänt. Stackare, han hade ju gjort vad han kunnat. Oväntade saker händer ständigt, både på resor och i vardagen. Man får hitta en lösning bara. Det mesta går ju faktiskt att lösa.

Dock inte att komma in i Gibraltar utan pass (eller nationellt id-kort om man är EU-medborgare)…