Det blir tyst och sedan tar båtsman befälet.
–Gå upp och se om kusten är klar. De övriga går upp och i trappan möter de min hyttkompis som ser skräckslagen ut. Båtsman och en lättmatros bär upp den medvetslöse. Jag går efter och kikar upp för lejdaren där de står och tittar sig omkring innan de går ut på däck. Min hyttkompis Bertil tränger sig förbi och går upp. Jag går in i vår hytt och tar en klunk till av min rom. Sitter på kojen en stund och känner mig lite vimsig. Bertil kommer tillbaka och jag frågar:
–Vad händer där uppe? Bertil ser blek och tagen ut när han svarar:
–Jag tror dom slängde honom överbord akterut.
–Nää, gjorde dom? Han klarar sig aldrig.

Jag känner mig väldigt olustig till mods och snart hörs ett nytt skrammel från korridoren. När vi tittar ut står en lättmatros på knä och bredvid sig har han en pyts. Han skurar omsorgsfullt bort vartenda blodstänk.

Jag har inte druckit mer än tre supar av min goda rom, men känner mig alltmer vimmelkantig och nu har jag svårt att se klart. Jag lägger mig på kojen och vaknar av att det är flera karlar i rummet, varav en tituleras styrman. Det visar sig senare vara vår förste styrman och han är den ombord som har sjukvårdsutbildning.
–Är det det här han har druckit? Kan mycket väl vara träsprit eller uppblandat med metanol. Jag hör flera röster. Så blir jag tvingad att sitta upp. Styrman för ett glas till min mun.
–Du måste dricka det här. Du är metanolförgiftad. Enda motgiftet är riktig alkohol.

Jag sväljer glasets innehåll och märker att det är whiskey. Jag får kväljningar men behåller spriten.
–Ni andra kan gå ut.
Nu har jag bara Bertil och styrman hos mig.
–Hur mår du?
–Dåligt.
–Ser du mig?
–Suddigt.
–Du har förmodligen fått i dig metanol. Det är giftigt. Enda boten är att dricka etanol. Du skall ta en whiskey till och sen skall du sova.
Nu räcker han mig glaset igen och jag tömmer det och får svårt att behålla det.

När jag vaknar är det morgon och Bertil påstår att jag sovit i femton timmar och det är blött i sängen. Jag är glad att jag fått synen tillbaka. Jag får aldrig veta om jag druckit träsprit eller ej. Att jag blev sjuk kan ha berott på andra omständigheter. Det kan vara psykiskt. Jag har varit i slagsmål. Jag har bevittnat ett dråp. Jag har druckit alkohol och dessutom har vi minst 35 grader varmt. Nåväl, nu känner jag mig bättre. Jag blir uppmanad att gå upp på bryggan och visa mig för förste styrman som säger:
–Jasså du har kvicknat till. Då är allt bra. Om du absolut vill dricka så håll dig till sånt som vi har ombord.
Det talas aldrig ett ord om han som slängdes överbord. Det är som det aldrig hänt.

Värmen blir allt värre. I mässen har vi en kran med iskallt vatten över en bänk med muggar. Där står alltid ett par flaskor Rosés Lime Juice, som är någonting nytt för mig och väldigt gott. Där finns också en stor skål med salttabletter. Snart sagt varenda man som passerar slänger en hög salttabletter i käften och sköljer ner med kallt vatten med eller utan Lime.

På natten tar jag och Bertil med oss varsin dyna och går upp på akterdäck. Där ligger vi nakna på rygg och studerar stjärnhimlen. Här är inte så mycket svalare än i hytten, men det fläktar alltid lite.
–Tycker du de e varmt, säger en elektriker, då ska du se sen när vi går in genom helvetesporten.
–Va e de?
–För att komma in i Persiska viken går man genom helvetesporten eller Hormuzsundet som det heter. Sen djävlar blir det hett.

Han får rätt. Nu ser jag land på båda sidor men det är föga upphetsande. Höga klippor i ljusbruna nyanser som störtar ner i havet. Jag ser inte en levande vertebrat. En liten besvikelse för yngling som vill se sig om i världen.

Vi passerar sundet och fortsätter vår färd genom Persiska viken. Jag har ingen termometer men får veta att vi har plus 46 grader i skuggan. Vilken jävla skugga, tänker jag, och ser mig omkring men solen står nära zenit. Arbetet fortsätter som förut och jag städar golv med en pyts eller pös som norrmännen säger, vilket är samma sak som det man benämner hink eller spann hemma i Sverige. Mitt andra arbetsredskap är en långborste som man i besättningen envisas med att kalla levang. Jag svettas floder och går till mässen minst tre gånger i timmen för att skölja ner några salttabletter med stort glas iskall limejuice.

Jag skriver följande brev till min lillebror och mamma:

Kära Rustan och mamma.
När jag nu skriver mitt andra brev har jag ännu ej fått svar på det förra men jag kanske får det i morgon när vi kommer till Abadan i Persiska viken.
För övrigt mår jag bra och trivs fortfarande här ombord. Om några dar startar vi en resa till Venedig i Italien där vi skall vara framme om tre veckor, vi har här +48-52 grader varmt.
I den här viken där vi nu befinner oss är ett av världens fiskrikaste hav, här finns stora hajar, springare och svärd flygfisk samt en flat fisk som kallas jätterocka och är lika stor som golvet i lilla rummet hemma.
Jag har nu ingen lust att skriva mer ty jag skall kanske snart svara på ert brev som jag troligen får i morgon.
Bengt Sändh


Vi ligger vid kaj i Abadan, eller närmare bestämt i dess hamn som heter Fao vid de förenade floderna Eufrat och Tigris, längst in i Persiska viken. Det blir inte mycket lustigare här. Ett helt inhägnat hamnområde omgivet av en enorm dadelodling. Det finns naturligtvis en grind med vakter, men det är strängeligen förbjudet att lämna hamnområdet. Varför får jag aldrig veta. Däremot att en man från ett holländskt fartyg blivit ihjälskjuten ett par dagar tidigare då han försökt lämna hamnområdet.

Här finns en kantin som vi kan besöka, men ingen som helst servering vid den tidpunkt vi befinner oss där. Däremot är det den första gången jag besöker ett luftkonditionerat rum. Här upplever jag svalka för första gången på länge. Vi sitter vid ett par plåtbord med varsin medhavd öl.

Jag går ut och promenerar för mig själv och när jag närmar mig staketet ser jag rader med dadelpalmer. Att det är dadlar har jag fått veta av männen ombord. Jag går upp mot grinden men stannar ett tiotal meter från vaktkuren. Jag försöker se så mycket som möjligt av detta exotiska land. Då hör jag ljud av massor med hovar och män som ropar. På slätten utanför kommer ett helt kavalleri från höger till vänster. De sitter inte i sadeln. De står på de galopperande hästarnas ryggar och håller varsitt gevär i höger hand. När de passerar vaktkuren hälsar de vakterna genom att kasta sina gevär högt i luften för att sedan fånga dem igen. En mäktig och imponerande syn.

Fortsättning följer.