Jag går omkring helt förhäxad av allt jag ser. Det är som en sagovärld. Helt overkligt. Kanaler i stället för gator. Hus med portar ut mot vattnet. Högt välvda trappbroar som leder över kanalerna. Överdådigt dekorerade palats, katedraler, kampaniler och statyer i massor. Väldiga byggnader vars tinnar och torn får dem att likna krokaner. Här finns inte, som hemma i Sverige, något skönhetsråd som bestämmer över färgsättningen. Här finns alla kulörer och nyanser. Mot aftonen illumineras det hela och förtrollningen tätnar.

På dagtid passerar jag väldiga marknader med konstiga fiskar, grönsaker och sydfrukter jag aldrig skådat, än mindre smakat. Jag ser restauranger och serveringar i hundratal och ett myller av människor. Jag ser stora butiker med fantasifulla masker för teater och maskerad. Jag stannar och begapar skyltfönster med konstfullt arrangerade smörgåsar, pajer och bakverk. Naturligtvis ser jag även mer eller mindre dekorerade gondoler varav de flesta är svarta eller mörkblå med ljuvliga, bylsiga små soffor i varma färger. Jag går över stora torg men även längs trånga gränder som löper mellan husrader och längs kanalerna.

Min sjösäck som jag bär över axeln innehåller ett fåtal ägodelar i form av kläder och tarvliga souvenirer som jag blivit pålurad utanför Port Said. Dessutom finns där ett par flaskor Whisky och en limpa cigaretter. I min bakficka har jag en plånbok med mynt och småsedlar men den större sedelbunten bär jag, klokt nog, i ett kuvert i mitt högra stövelskaft som i sin tur döljs under byxbenet. I vänstra stövelskaftet har jag min enda legitimationshandling, min sjömansbok.

Min föda består väl mest av sötsaker. Jag har hittat en butik som säljer en slags goda munkar innehållande syltad frukt och som är överdragna med en sockerglasyr. Spriten i min sjösäck ligger orörd medan jag dricker vin och olika drinkar på uteserveringar. Jag vistas minst två dygn i staden. Under denna tid sover jag naturligtvis, men jag tar aldrig in på hotell. Jag slumrar väl några timmar utomhus. Minns inte så noga då jag aldrig var helt nykter.

En morgon då jag tagit mig över den långa bron till fastlandet beslutar jag mig för att lyda Sveins råd och försöka lifta till konsulatet i Genua, men har ingen aning om i vilken riktning jag skall gå. Försöker fråga folk jag möter men får alltid svaret ”non capito”. Inser att det betyder att man inte förstår så nu använder även jag detta uttryck när jag blir tilltalad. Jag pekar i olika riktningar och säger Genua och till slut är det en yngling som visar mig åt vilket håll jag skall gå. Det gäller ju för mig att hitta den väg som leder mot Genua så att jag kan ställa mig där att lifta.

Augustisolen är obarmhärtig, jag är trött och onykter. En natt möter jag en beväpnad polis som tar mig med till något slags vaktkontor där jag visar honom min sjömansbok som han naturligtvis inte blir klokare av. Han rotar igenom min sjösäck och tar upp ett par paket Chesterfield och en flaska whiskey som han ställer på sitt bord innan han ger tecken åt mig att jag kan gå vidare. Senare samma natt lägger jag mig att sova på en gräsplätt bredvid vägen. Nästa förmiddag vaknar jag av att jag går på en landsväg. Jag vaknar alltså av att jag går. Sällsamt. När jag gått ett par dygn utan att hitta vägen till Genua känner jag igen mig. Jag är på väg tillbaka in mot Venedig.

Senare samma dag blir jag visad den rätta vägen till Genua och ger mig ut på en Autostrada. Detta är innan jag sett eller hört talas om någon motorväg i Sverige. En polisbil stannar och hejdar mig. Det enda jag kan säga är Genua och non capito, men de lyckas få mig att förstå att jag inte får gå på autostradan och visar mig i stället till en smalare landsväg som löper i samma riktning, hundra meter bort. Där går jag och liftar men får bara skjuts till närmaste by.

Jag är hungrig och hittar en fin liten restaurang där jag går in. En servitris möter mig. Jag tar fram en sedel vars värde jag inte har en aning om och visar med gester att jag vill ha mat. Hon tar sedeln ur min hand och anvisar ett bord. Där sitter jag sedan under ett par timmar medan hon bär ut den ena rätten efter den andra och fyller mitt glas med rött vin. Jag förstår att det måste ha varit en stor sedel för hon verkar aldrig vilja sluta servera. Proppmätt och onykter liftar jag vidare. Sover några timmar under bar himmel och följande morgon får jag lift till centrum av staden Vicenza. Ett par dygn senare har jag besökt städerna Verona, Brescia och Bergamo. Dagarna är olidligt heta och en afton lägger jag mig att vila ett tiotal meter vid sidan av vägen, ett par mil från Milano.

Jag vaknar av ett en yngling ruskar på mig och borta på vägen sitter andra ungdomar på varsin Lambretta. Jag får användning av hela min italienska vokabulär, ”non capito” och ”Genua”. De erbjuder mig lift vilket jag tacksamt tar emot. Hela karavanen far in i Milano och stannar utanför en polisstation där jag blir omhändertagen. Ett par gendarmer, som båda bär på såväl gevär som pistol och batong, visar mig in på stationen. Då jag är en yngling som inte är misstänkt för någon kriminell handling får jag gå för mig själv.

Direkt från gatan kommer jag in i ett sunkigt rum som är cirka fem gånger sex meter. Allt är brunmurrigt, mörkt, slitet och smutsigt. Till höger innanför dörren står ett stort träbord och mellan det och väggen står en träsoffa. Rakt framför mig ser jag en disk bakom vilket ett par poliser sitter. Till höger löper en korridor som sedan svänger åt vänster till arrestcellerna. Till vänster leder en korridor in till kontorslokaler och personalutrymmen.

Man för mig fram till disken och samtalar med de som sitter där och ser lite stressade och irriterade ut. Jag blir beordrad att sätta mig på soffan och vänta på min tur och en av gendarmerna håller mig sällskap. Jag förstår att han ställer frågor till mig men allt jag kan svara är mitt eviga non capito.

Här råder febril aktivitet. Poliser och gendarmer går ut och in med eller utan arrestanter. Man pratar högljutt och någon skriker. Efter en halvtimme för man mig fram till disken och de två poliser som sitter där. De börjar genast fråga ut mig men får bara non capito till svar. Då de rabblar upp namnen på olika europeiska länder förstår jag att man vill veta varifrån jag kommer. Jag svarar Sverige flera gånger då jag inte vet vad mitt fosterland heter på italienska.

–Svittzzera? undrar mannen bakom disken och jag antar att han med det menar Sverige så jag nickar jakande. Längre än så kommer vi inte och man visar mig in genom korridoren där jag får en egen liten cell. Det skramlar till i låset. Allt som finns i detta fönsterlösa utrymme är en träbrits med en sliten filt. Det är högt till taket där det hänger en naken glödlampa med svagt ljus. Det luktar mögel. Sitter en stund och begrundar mitt öde. Sedan breder jag ut filten för att få britsen lite mjukare. Något täcke behöver jag inte då det fortfarande är betydligt varmare än rumstemperatur. Jag är mycket trött och somnar så fort jag lagt mig.

Så kommer jag på att jag saknar min sjösäck. Antingen har jag glömt den eller också har någon stulit den medan jag sovit. I den fanns inte mycket av värde. Bara lite smutsiga kläder, ett par tarvliga souvenirer från Port Said och en halvtömd whiskeyflaska. Mina pengar har jag alltjämt i högra stöveln och sjömansboken i den vänstra.

Jag vaknar av att det skramlar i låset och jag får en mugg som verkar vara ljummet kaffe med mjölk. Inget socker men två sega brödbitar utan vare sig smör eller pålägg. Nu ser jag att det faktiskt finns en liten fönsterglugg på väggen strax under taket. Lampan är släkt. Några timmar senare är det dags för lunch och den består av potatis stekt i härsken olivolja och denna anrättning serveras i en bucklig aluminiumlåda och skall avnjutas med matsked.

Fortsättning följer.