Förra året firade jag 20 år i Spanien och jag tog med er på en del nostalgiska resor tillbaka i tiden, bland annat Reportage att minnas https://www.sydkusten.es Men tiden på Sydkusten var långt ifrån bara intervjuer och skrivjobb. Det blev för mig privat en introduktion till livet i Spanien, till svenskkolonin på Costa del Sol och inte minst en livslång vänskap med dessa två hårt arbetande och kreativa bröder. Svenskspanjorer på det bästa av sätt.

Mats och Richard bjöd in mig, inte bara i deras yrkesvardag för att lära mig vad allt handlade om, utan även till sin familj och privatliv. Jag vet att detta inte var en självklarhet, minns att det var ett stort steg för dem att anställa en person efter att under många år arbetat själva i sitt tvåmannateam och med en och annan frilansare. Och jag hade knappast förväntat mig heller, att de skulle bry sig om mig mer än under arbetstid. Men det gjorde de, varmt och generöst.

Jag bodde i Málaga och Sydkustens lilla kontor låg på den tiden vid det mysiga torget i Pueblo Andaluz i Las Chapas, Marbella. Där fick jag inte plats och det hade inte heller varit särskilt effektivt att åka dit var och varannan dag. Jag hade ingen bil på den tiden, kollektivåkandet lämnade en del att önska och det tog mig flera timmar fram och tillbaka. Jag jobbade följaktligen hemifrån och vi sågs en gång i månaden för kontorsmöte för att gå igenom reportage och annat.

Papperstidningen som på den tiden stod i fokus, kom ut en gång i månaden och vi hade uppstartsmöte inför varje nytt nummer. Det var alltid lite festligt för efter mötet åt vi oftast lunch tillsammans. Vanligtvis på Rubyana i Elviria, Marbella. Dit har vi återkommit många gånger för möten genom åren. Här lärde bröderna mig äta Spaniens dagens rätt, ”menu del día”.

Jag fick även flera gånger följa med när de blev inbjudna på någon officiell lunch eller provsmakningsmeny. Däribland en minnesvärd måltid på restaurangskolan La Cónsula i Málaga och en oerhört lyxig flerrättersmiddag på Michelinkrogen La Hacienda som jag dock tror att Sydkusten stod för.

Sydkusten Trophy var ett kapitel för sig. Den årliga golftävlingen med sex deltävlingar och final med fest och middag på någon av de extra välrenommerade banorna i Andalusien. Jag var ingen golfare och kom dit som jag var för att hjälpa till med att checka in deltagare, dela ut smörgåsar, priser och blommor. Jag fick ett par golfskor, keps och en Sydkustenjacka men envisades med att dyka upp i jeans då jag inte hade någon aning om att det fanns en klädkod. Mats och Richard var både tålmodiga och relativt fördomsfria.

Något år var tävlingen för långt bort och starten för tidigt på morgonen för att jag skulle hinna dit och jag fick sova över hos Richard och hans fru Juani. Underbara Juani som även var den som fick förklara för mig hur det gick till att gå till gynekologen i Spanien. Hem till dem med hela familjen Björkman blev jag även bjuden en Trettondag (sannolikt min första) på lunch. Hos Mats familj i Elviria med hustrun Carmen och döttrarna Eva, Ada och Sara har jag också blivit inbjuden och känt mig som en i släkten. Ovärderligt för en utlandssvensk med de egna på långt avstånd.

Jag minns även en inflyttningsfest jag hade i min loftlägenhet på Calle Huerto del Conde vid Plaza de la Merced i Málaga - det måste ha varit 2006 - som Mats körde till en sen lördagkväll utan att känna någon annan i sällskapet. I sådana situationer förstår man att ens arbetsgivare är lite utöver det vanliga.

Mats och Richards pappa Lars-Erik brukade krama om mig hårt när vi sågs - han var alltid med på golftävlingarna. Vi fick vår egen relation. När han blev svårt sjuk låg han en tid inlagd på Málagas regionalsjukhus som då hette Carlos Haya. Det blev naturligt att jag gick dit för att hälsa på och kanske känner man sig aldrig mer som en i familjen än när man bjuds in för att dela sjukdom och sorg. Det var så fint och ett starkt minne mitt i det ledsamma.

Goda vänner blir man genom sorg och glädje. Och såklart genom en och annan pinsamhet.

Både Richards Juani och Mats Carmen kommer ursprungligen från den lilla byn El Gastor i Cádizbergen. Dit blev jag inbjuden att fira den årliga byferian tillsammans med deras spanska familjer och vänner. Det var musik och dans och rebujito (sockerdricka och vitt sött vin), härlig stämning och väldigt varmt. Jag var fortfarande lite av en gröngöling i Spanien, glömde såklart att dricka vatten, fick solsting och blev tvungen att gå och lägga mig.

Dagen efter var jag dock på benen igen och fick uppleva min första och enda tjurrusning, dock med en kalv och jag stod hyfsat tryggt bakom ett tillfälligt trästaket som byggts upp utanför huset på gatan där kalven rusade förbi. Trodde jag ja. För kalven fick för sig att ta sig in bakom trästaketet och vi som var åskådare flydde in i huset i panik.

Ja, ni hör ju, utan dessa bröder är det mycket jag aldrig fått uppleva och min egen integration i mitt nya hemland hade definitivt tagit betydligt längre tid. Min egen ”Årets svensk på Costa del Sol” går såklart till bröderna Björkman varje år utan konkurrens. Tack till er för allt så här långt! För än är det inte slut. A por mucho más amigos!