Känslor efter en katastrof

PLUS CARIN OSVALDSSON Intrycken är så många. Så intensiva. Och så motsägelsefulla. Är det på riktigt? Är det möjligt? Kan det drabba mig?

PLUS CARIN OSVALDSSON Intrycken är så många. Så intensiva. Och så motsägelsefulla. Är det på riktigt? Är det möjligt? Kan det drabba mig?

Häpnad och skepticism. Hur kan detta hända? Hur kan det vara sant? Alla bilder som flimrar förbi. På sociala medier. Reels som gång på gång spelar upp scener som från en krigszon med staplade, kraschade bilar i samhällen som ser ut som om de blivit bombade. Bilder som jag instinktivt tänker måste vara AI-genererade. Om det inte hade varit för att samma bilder publiceras i etablerade medier hade jag inte trott på dem.

Känslor av rädsla och fruktan. Tanken på att drunkna i sitt eget garage. Instängd i bilen, i en tunnel eller viadukt. Förtvivlan över att de drabbade har förlorat allt. Världen runt om brun av lervälling. Totalförstörda vägar och järnvägar. Desperationen av nära och kära som saknas, försvunna i en jäkla flodvåg av regnvatten. Hoppet som kommer och går att de ska hittas vid liv. Som falnar ju fler dagar som går.

Känslor av tro på mänskligheten. Det goda i oss. När folk går man och kvinna ur huse för att hjälpa till. Med spadar, sopkvastar, dykardräkter och moppar. För att över hela landet samla in färskvatten, livsmedel, kläder och filtar.

Känslan av undergång.

Och känslan av total hopplöshet när politikerna bråkar öppet i ett ögonblick som detta.

Alla dessa känslor känner jag veckan efter katastrofen i Valencia.

Jag upplever paniken inombords när jag ser vattnet komma forsande och intar gator, garage och bostäder på några minuter. Jag tänker på hur det ser ut där jag själv bor. Är tacksam över ravinen på andra sidan gatan som måste vara minst 50 meter djup. Den skulle svälja stora mängder vatten. Jag tänker på garaget i vårt hus som ligger i gatuplan men hur det några huskroppar längre ned, ligger under marknivå. Och det på jobbet som ligger på plan -3.

Jag känner mig sorgsen över det spanska kungaparet som attackerades vid sitt besök i Valencia. Hur de måste ha känt sig när de stod mitt i en lerig folksamling av personer som var desperata, arga och förtvivlade och var tvungna att rikta sina känslor någonstans. Hur Felipe och Letizia ändå lyckades visa förståelse, sätta offren framför sin egen säkerhet och välbefinnande och valde att åka tillbaka, trots tumultet. Bara för att lyssna och vara närvarande.

Än mer ledsen och liksom skamsen, är jag över politikerna som inte lyckas stå enade för sitt folk och över hur folk i allmänhet passar på att kasta anklagelser hej vilt omkring sig. Hur ingen tycks bry sig om att förstå mekanismerna i hur besluten tas eller vems felet verkligen var, alla bara klandrar ”den andra sidan”. De politiska motståndarna. Kan inte någon bara ta ansvar utan att skylla ifrån sig? Så oerhört uppfriskande det skulle vara.

Samtidigt klamrar jag mig fast vid vanliga människors respons på katastrofen. "Solo el pueblo salva al pueblo”. Endast folket räddar folket. Frasen kommer ursprungligen från poeten Antonio Machado, som skrev den under inbördeskriget i ett brev till sin vän, den ryske romanförfattaren David Vigodski. Orden innehåller skarp kritik. Men också hopp. Vi finns här för varandra.

På Costa del Sol upprättades snabbt olika insamlingsplatser i kommunerna där människor kunnat lämna färskvatten, livsmedel, hygien- och rengöringsprodukter. Jag och min son Iván åkte till Mercadona i lördags, fyllde en stor påse med förnödenheter som vi lämnade hos Protección Civil i Arroyo de la Miel. På tisdagen kunde jag visa honom en video på två stora lastbilar märkta med ”Benalmádena con Valencia” som begav sig av norrut. Där i fanns vår påse. Och mängder med andra människors bidrag. Det var två lastbilar från Benalmádena. En av hundra kommuner i Málagaprovinsen. En av 50 provinser i Spanien.

Världen är skrämmande. Men den är också solidarisk. Full av personer som är beredda att hjälpa sina medmänniskor. När våra barn och ungdomar ser vad som händer, med klimatet, med politiker som tjafsar om vem som har rätt medan deras väljare drunknar, måste vi visa dem människornas goda sidor. Lyfta upp även dessa bilder och upprepa gång på gång hur många som väljer det goda, som väljer att hjälpa, som gör världen till en bättre plats. Tjata lika mycket som reelsen på sociala medier som påminner om hemskheterna. Och aldrig glömma att båda sidor existerar.

Carin Osvaldsson