(Om någon läsare undrat så är detta alltså första delen till förra veckans berättelse. Så går det när Bengt Sändh skickar en historia i två delar och Sydkusten råkar publicera del 2 först. Vi ber samtliga inblandade parter om ursäkt och lovar bättring!)

Ett par dagar senare så plockade jag själv ett par ”brunsoppar” som jag stod vid diskbänken och rensade när en reporter och fotograf från Norrtälje Tidning dök upp och ville göra hemmahos-reportage. Man plåtade när jag rensade svamp. Några dagar senare kom en bondgubbe som hade några svampar med sig och frågade mig vad det var.
–Inte fan vet jag!
–Jo men det står ju i Norrtälje tidning att du är svampexpert!

Någon svampexpert var jag inte och det som mamma kallat för Brunsopp visade sig senare vara Aspsopp. Jag köpte svampböcker, For på svamputställningar och svamppromenader. På kvällarna läste jag svamplitteratur i stället för romaner. Lärde känna mykologer i Uppsala, Stockholm och Sundsvall. Snart var jag med och ordnade svamputställningar i Uppsala och Stockholm och stod vid entrén och talade om för folk vad de hade i sina korgar.
Ordnade vidare en utställning i Folkets hus i vår by. Så fick vi besök av tio medlemmar i Sundsvalls mykologiska förening och deras ledare Rolf Lidberg och vi plockade svamp en helg. Jag drog igång svampklubben Amanita i norra Uppland och hjälpte till, flera år i rad, när Uppsala botaniska trädgård ordnade svamputställningar.

Jag gick upp två kilo i vikt varje år men gick ner ett kilo under svampsäsongen. Jag gick mer i skogen än jag var hemma. På mina artistturnéer fick jag möjlighet att studera svamp i alla landskap. Jag samlade in, artbestämde och fotograferade, och sålde via en bildbyrå enstaka bilder. På svamputställningarna skaffade jag mig ett eget hörn där jag gjorde en liten ateljé för att fotografera artbestämda svampar.

Så talade jag med min vän Nils Suber som fyllt 88 och var nestorn inom svensk mykologi. Han ondgjorde sig över att det inte fanns en svensk mykologisk riksorganisation. Men att man hade talat om det i sextio år. Då gör vi det nu, svarade jag och satte igång.

Så skaffade jag ett kortregister och förde in namn och adress på mykologer, såväl duktiga amatörer som proffs i hela Norden. Karolinska giftinformationen i Stockholm ringde mig några gånger då man på olika sjukhus fått in svampförgiftningar. Läkarna kunde inte sätta in någon behandling förrän man visste vilken svamp som var orsaken.

En gång fick jag frågan om jag hade någon duktig mykolog i Halmstad. Man hade fått in en flicka och ett exemplar av den svamp hon ätit. Jag ringde en mykolog som tog taxi till sjukhuset för att konstatera att hon smakat på en Lömsk flugsvamp. En annan gång var det två herrar i Karlstad som provsmakat Spetstoppig spindelskivling. Den brukar i pressen kallas Nordens giftigaste svamp och det måste man vara journalist för att veta. Jag gav adressen till en mykolog, men hur det gick för dem fick jag aldrig veta.

Jag var nu bekant med våra främsta mykologer i Stockholm och Uppsala, liksom ett växande antal mykologer i hela landet. Så tyckte jag att vi skulle ha ett stort nationellt svampmöte. Jag visste att Elias Fries (1793-1878) var den som systematiserat svamparna och att han kallades för Svamparnas Linné, samt att han bott och verkat i den lilla småländska byn Femsjö. Naturligtvis skall vi ha vår första stora svampträff och konstitutionerande möte där.

Jag ringde prästen på orten och frågade vad det fanns för samlingslokaler där. Det var skolan och församlingshemmet och jag blev lovad att få använda båda dessa lokaler en helg.

Av prästen fick jag också veta att världens ledande mykolog Professor Meinhard Moser, från Innsbrück, sedan många år brukat besöka Femsjö för att studera svamparna där en gång Elias Fries beskrivit dem. Jag lyckades få tag på professorns adress i Österrike och skrev och inbjöd honom. Han hade ofta hyrt in sig hos en gumma i Femsjö så han talade svenska och vi hade ett par telefonsamtal där han lovade komma. Märkligt nog verkade det som att ingen svensk professor i mykologi någonsin träffat honom.

Jag fick tips från de redan tillfrågade om vilka andra jag borde bjuda och då ringde jag dem. Det var svampklubbar och mykologer från hela Skandinavien.

En dag ringde jag en professor i Göteborg och talade om att vi skulle starta Sveriges Mykologiska Förening och ha vår första stora svampträff i Femsjö. Han kände till trubaduren Bengt Sändh och var lite högdragen och nedlåtande när han undrade vilka andra som var med. Jag nämnde Rolf Lidberg från Sundsvall och Svengunnar Ryman från Uppsala botaniska.
–Jasså, kommer Ryman sa ha och lät plötsligt lite vänligare.
–Ja, svarade jag och så kommer Åke Strid.
–Va, kommer Åke ropade han klart entusiastiskt.
–Ja, och så kommer Meinhard Moser.
Det blev dödstyst i luren några sekunder innan han ropade.
–KOMMER MOSER!
–Ja, jag har ett brev framför mig där han lovat att komma.

Nu var han inte det minsta nedlåtande, han var panegyrisk och ringde mig de följande dagarna för att diskutera vårt svampmöte. Vi blev till slut så förtroliga att han en dag ställde frågan.
–Du Bengt. Jag har fått lite blod i sperman. Vet du om det är farligt?

Fortsättning nästa tisdag.