Jag var på barndop i Sverige i helgen. Mitt första syskonbarn döptes. Han har fått ett tilltalsnamn som alla utom min femåring tycker om, hon använder hellre hans tredje namn Olavi, eller Ullevi som hon säger.

Varken sambon eller jag är troende så våra barn är inte döpta, och de har bara varit inne i kyrkor som vi föräldrar velat besöka för att de är vackra, aldrig varit med på gudstjänst. Spanska katolska gudstjänster inbjuder liksom inte barn att vara med, enligt min mening. Den här svenska protestantiska gudstjänsten var totalt annorlunda jämfört med en spansk katolsk. Jag blev berörd över hur vi alla, även barnen, inkluderades, och påmindes om hur mycket jag själv var i kyrkan som barn genom olika körverksamheter.

Kvällen efter dopet berättade jag allt för sambon i bilen hem. Vi hade gott om tid, han hade hämtat barnen och mig på flygplatsen och vi hade en 33 mil lång bilresa framför oss, varav de sista åtta på kurviga landsvägar. Jag berättade om allt som hänt den senaste veckan och om dopet in i minsta detalj. Om den moderna kyrkobyggnaden som femåringen tyckte var så trevlig att hon ville bo där, som var så mycket mer än bara en kyrksal. Om kafédel, samlingsrum, lekrum, ungdomsrum, ja alla möjliga rum. En kyrkobyggnad att vara i.

Min bror och hans fru hade fått låna en lokal för mat och fika efter dopet. Jag berättade med inlevelse, för en sådan kyrkolokal har min spanske sambo aldrig sett, trots att han följde med sina föräldrar på otaliga gudstjänster som liten. Vi pratade spanska och svenska dopminnen.

Det var lätt hektiskt innan dopet. Det gjordes sallad, sattes fram kaffekoppar och letades servetter. Mitt i detta kom min bror på att det var dags att byta om från vardagsshorts och sandaler till finkostym, men upptäckte stressat att kostymen glömts kvar hemma, och han fick rusa i väg för att hinna tillbaka till sin sons dop. Jag märkte att de andra inte tyckte att det var lika lustigt som jag, inte heller log de åt min (ombytta) brors klumpiga försök att gömma undan en enorm, vit tygtrasa i händelse av att bebisen skulle spy på hans kostym, eller hur han skuttade runt minuterna innan med barnet i famnen som en slags avledande manöver, för att slippa gå in i kyrkan med ett gallskrikande barn. Den lille rynkade pannan och knarrade varnande om förestående gråt.

Under tiden som min bror letade efter sin kostym hemma i lägenheten kom prästen för att hälsa. Han tog med sig mina barn och mig till kyrkan för att öva lite. Min tioåring skulle leda in oss med ett stort träkors i händerna, och femåringen skulle få hälla vattnet i dopskålen. Han var så vänlig och fin, prästen, och det var han genom hela dopgudstjänsten. Jag var glad att detta blev barnens första upplevelse av en gudstjänst. Musik och sång, vänlighet, välvilja och glädje rakt igenom. Med andra ord – raka motsatsen till den dopgudstjänst jag var på i Spanien för sju år sedan. Det gick inte att låta bli att jämföra.

Det var en av barnens spanska kusiner som skulle döpas. Inte en liten kusin utan en sjuåring. Jag har varit på ett flertal vanliga katolska gudstjänster i Spanien så jag borde inte ha blivit förvånad, men det blev jag, för ingen av de tidigare hade varit så hotfull och skrämmande som denna. Kyrkan var släktens familjekyrka, en av Sevillas vackra, urgamla, och prästen verkade också urgammal. Hos honom fanns ingen vänlighet över huvud taget, enbart hot och ilska. Jag fann mig undrandes om jag hörde rätt. Var inte helvetet och limbo avskaffade? När han hotat och skrämt upp så många han förmått genom att berätta vad som händer med de odöpta och de som inte lever i den katolska tron, talade han direkt till faddrarna om vikten av att aldrig sluta undervisa henne i den kristna läran och ta med flickan på många gudstjänster.

Nej, det var ingen trevlig dopgudstjänst, snarare skrämmande. Det enda roliga hände strax efteråt, när svärfar upptäckte en känd flamencodansare bland åhörarna och uppspelt ställde det nydöpta barnet bredvid kändisen för att ta kort.

Det bästa var förstås dopfesten. Vi åkte alla hem till familjen där öl, vin och läsk väntade i kylboxar i den lilla trädgården, där det lades upp tapas på mattallrikarna och där det grillades kött, räkor och sardiner ända till kvällen. Du milde vad vi åt! Svärfar gjorde en enorm paella på gasolpannan och festen varade till midnatt.

En annan dopfest jag minns var en liten spansk sysslings kalas för tio år sedan. Den dopfesten var mer typiskt spansk än den förstnämnda. Föräldrarna hade hyrt en stor restauranglokal där det i mitten stod ett stort bord med räkor, korvar och pata-negra-skinka som en man skar upp. Efter minglet med släktingar och vänner väntade en fantastisk måltid. Senare på eftermiddagen, närmare kvällen, blev det diskotek när en dj kom för att spela musik och det serverades drinkar till alla gäster. Som på alla roliga spanska kalas umgicks alla med alla, unga med de äldre, kända med okända. Gissa om det var hög stämning!

Jag skulle önska en blandning. Den svenska, protestantiska dopgudstjänsten och den spanska dopfesten efteråt.

Det var inget fel på den svenska dopfesten, inte alls. Det serverades utsökta hemgjorda, finska specialiteter, tårtor och spanskt gott som jag tagit med, men jag tror att en svensk dopsammankomst nog ofta är en mycket lugnare tillställning än en spansk dito. Försiktigt, trevande och artigt småprat med dem man inte känner väl och hemgång en stund efter kaffet. Trevligt, javisst, men få saker kan väl slå en spansk familjefest med discolampa, mat och dryck tills efter midnatt.