En enda dag den senaste månaden har alla fyra i familjen varit friska samtidigt. Det var på nyårsafton. Dagen efter insjuknade sambon av något virus han fått av sin pappa som en ovälkommen julklapp. Samma dag som vi skulle ha befunnit oss i Lissabon på en liten jullovstripp låg han i sängen med frossa.

Jag, som i princip aldrig blir sjuk, har föga sympati med sambon som insjuknar så ofta. Termometern visade knappt 38 grader och jag tyckte inte att det var mycket att bråka om, men dolde otåligheten och försökte vara förstående och hjälpsam i stället. Tredje dagen övertalade jag honom att följa med och titta på ett hus, trots lätt feber. Ja, jag hör nu efteråt att det låter grymt.

Samtidigt som sambon frisknade till så blev femåringen och jag sjuka samtidigt. Det förvånade mig mycket, eftersom jag alltid klarar mig annars.

Det förvånade mig också hur eländigt man mår när man är sjuk.

Efter fjärde dagen med dunkande huvudvärk, hosta och feber som vägrade släppa, trots mediciner, sjönk jag ner i ett grått hål där all livsglädje hade försvunnit, dåtiden kändes som ett misslyckande och framtiden var kantad med problem och oro.

Sambon har så oändligt mycket mer tålamod med en sjukling än jag. Han är snäll, han. Han kom med termometer, vatten, vindruvor och febernedsättande. Han lät mig stänga in mig i sovrummet för att vila. Fixade måltider, hjälpte till med läxor och spelade spel med stortjejen.

Men ingenting kunde han göra när han var på jobbet. Att ligga i sängen med 39 graders feber och huvudvärk är inte roligt, men mycket värre är att inte kunna ligga ned eftersom man har en sjuk femåring att ta hand om. En unge som behöver vatten, mediciner, mat, tröst, värme från en tänd brasa, barnprogram och snytpapper. Jag kryssade mellan klibbiga snorormar på golvet. Hur är det fysiskt möjligt att en person kan nysa ut sådana enorma mängder med snor? Jag hann inte torka i samma takt som hon nös. Aj, huvudvärken…

Dag fem vaknade jag feberfri och fick ett sådant glädjeryck att jag både plockade upp alla snoriga papper från golvet och tvättade två filtar i maskinen. Därefter var energin slut och febern var tillbaka. Att hänga upp de där filtarna på klädstrecken var det tyngsta jag gjort på mycket länge och det var på gränsen till vad jag klarade av.

Sambon tog sina vanliga entimmaspromenader på eftermiddagarna och kom hem och doftade gott av frisk, kall skog. Pigg och glad var han och berättade nyheter från omvärlden. Jag stod bredvid som ett hängigt spöke, luktade på honom och blev rent av provocerad av hans energi. Jag orkade inte mer än gå mellan sovrummet och köket. Hur länge skulle det här pågå? Snart hade en vecka av mitt liv försvunnit! Poff!

Jag begriper ju att en släng influensa inte är ett problem i egentlig mening. Det fina med den är att man börjar uppskatta så enkla saker som att ha energi till att hänga tvätt, plocka undan en klädhög från byrån eller att gå ut i skogen. Snart så, snart är jag där. Jag kände det samma eftermiddag som både femåringen och jag var feberfria.

Den eftermiddagen gjorde jag i ordning ett skumbad åt henne. Det var många dagars febersvett, snor och tovor i håret som skulle tvättas bort. Hon njöt i det varma vattnet och jag satt på en pall bredvid och försökte lyssna och följa med i hennes lek när hon gjorde mjukglass med körsbär till mig av badskummet. Så längesedan jag satt bredvid henne när hon badade! Hade det också, som så mycket annat, prioriterats bort i vardagsstressen? Jag försökte engagera mig genom att be om strössel samtidigt som jag distraherades av små ögonblicksbilder av lyckliga minnen som glimtade förbi i huvudet: en vacker strand, en chokladbulle i en portugisisk skog, en saltöken, en varm kväll i Sevilla... Vi har plockat bort för mycket för att få livet att gå ihop.

Dottern började frysa när hon kom upp ur badet, sedan slutade hon inte. Febern var tillbaka. En timme senare föll den sista i familjen, tioåringen, i influensans käftar samtidigt som katten kom hem med ett skadat framben. Det nya året har börjat lite kämpigt, men kanske också med en påminnelse om vad som är viktigt.