Acusación popular innebär att en individ eller juridisk person utan direkt koppling till ett brott kan delta som åklagare i en rättsprocess. Endast Spanien och Andorra tillåter att en tredje part, vid sidan av statsåklagaren och försvaret, aktivt deltar i en juridisk process. Folkåtalet föddes i slutet av 1800-talet som en direkt konsekvens av ett brutalt mord i Madrid. Detta skildras i detalj i en mycket intressant ledare av Nacho Escolar, chefredaktör för elDiario.es.

Året var 1888 och den spanska huvudstaden skakades av ett dåd som skulle ha fyllt nyhetssändningar i månader om det hade inträffat idag. Luciana Borcino, en förmögen änka, mördades i sin lägenhet på Calle Fuencarral. Hennes kropp hade knivhuggits och delvis bränts, i ett försök att dölja brottet. I våningen hittade polisen hennes tjänstekvinna, Higinia Balaguer, samt offrets hund – en bulldog, medvetslösa. Utredningen pekade snart mot två möjliga gärningspersoner: hemhjälpen alternativt änkans son. Den senare, José "Pollo Varela," var nämligen en ökänd brottsling som flera gånger hotat sin mor. Trots att han vid tiden för brottet officiellt satt i fängelse avslöjade utredningen att han, tack vare mutor, kunde komma och gå som han ville.

Medan rykten och teorier spreds över hela Madrid, grep press och politiker tillfället att kapitalisera på det uppmärksammade mordet. Francisco Silvela, en framstående advokat och senare premiärminister, såg en chans att driva en sedan länge vilande juridisk idé: folkåtalet. Med stöd från sex tidningsredaktörer, som samlade in pengar från läsarna genom vad som idag skulle kallas crowdfunding, kunde Silvela driva åtal som en oberoende part i målet. Resultatet blev ett politiskt genombrott för Silvela, ökade försäljningssiffror för tidningarna – och en dödsdom för Higinia Balaguer, som blev den sista personen att avrättas offentligt i Spanien. José "Pollo Varela frigavs, men dömdes senare för mordet på en prostituerad kvinna som han kastade ut från en balkong.

Mer än 130 år senare är folkåtalet fortfarande en del av det spanska rättssystemet. Under årens lopp har det visat sig ha både för- och nackdelar. Å ena sidan har det möjliggjort att fall som annars kanske aldrig hade kommit upp i domstol kunnat prövas och även leda till fällande domar. Detta gäller särskilt korruptionsskandaler som de svarta kreditkorten på Bankia, processen på Mallorca mot kungens svåger Iñaki Urdangarín och Gürtel-härvan som skakat Partido Popular. Å andra sidan har systemet ofta missbrukats av politiska aktörer som använder det som ett vapen mot sina motståndare, eller av grupper med extrema syften. Under de senaste månaderna har vi sett hur organisationer med rötter i extremhögern lett en juridisk offensiv mot regeringschefen Pedro Sánchez och hans närmaste anhöriga, i form av hans hustru Begoña Gómez och broder David Sánchez.

Folkåtal har i flera fall lett till internationella fördömanden av Spaniens rättssystem och fyller därmed en viktig funktion. Ignacio Escolar påpekar dock att modellen var främst försvarlig förr, när rättssystemet var långt ifrån tillförlitligt och ofta skyddade eliten. Men idag, med starkare institutioner och en professionell åklagarmyndighet, är det inte lika självklart att systemet behövs.

Trots att folkåtalet är inskrivet i den spanska författningen från 1978 verkar det inte alltid leva upp till de ideal som en demokrati borde sträva efter. Många pekar på behovet av en reform, men hur en sådan skulle utformas är högst oklart. Nyligen presenterade regeringen ett förslag som skulle kraftigt inskränka folkåtalets möjligheter. Partido Popular har reagerat kraftfullt mot initiativet och kallar det odemokratiskt, trots att de själva lade fram ett liknande förslag 2017 när det var PP som satt vid makten och utsattes för många privata åtal.

Många menar att folkåtalet numera handlar mindre om rättvisa och mer om makt och kontroll över information. Det används som ett sätt att få tillgång till utredningsmaterial som kan säljas till pressen eller utnyttjas för politiska syften. Även om processerna inte leder till rättegång eller fällande domar, utsätts de åtalade för avsevärd prestigemässig och känslomässig skada under handläggningen. Är detta verkligen rättvisa, frågar sig chefredaktören för elDiario.es.

Själv är jag splittrad i frågan. Vad tycker du?