I praktiken klarade jag av alla administrativa bestyr kopplade till det spanska medborgarskapet innan nyårsklockorna slog för 2025. Jag anade dock att det fortsatt kunde uppstå oväntade situationer och det dröjde inte länge innan jag fick bevis för detta.

Sydkustens revisor flaggade för att min nya legitimation krävde en ny registrering hos skatteverket Agencia Tributaria. Där hade jag nyligen varit privat, men nu behövde jag också ansöka om en digital legitimation som administratör för vårt mediabolag. Detta för att kunna sköta alla deklarationer online.

Jag bokade tid strax efter trettonsdagshelgen och på revisorns rekommendation hade jag med mig alla tänkbara handlingar. Det inkluderade, förutom mina nya legitimationer, bolagsdokumenten som styrker att jag är administrativt ansvarig för det spanska aktiebolaget Sydkusten Media S.A.

Just denna dag hade jag ett annat ärende efter min tid på skatteverkets kontor i Marbella. Optimistiskt tänkte jag att det skulle gå lika smidigt som mitt senaste besök. I denna anda anlände jag 30 minuter före min tid, i hopp om att bli mottagen tidigare. Tji fick jag. Först 25 minuter efter bokad tid pep mitt nummer upp på skärmen. Jag hade då suttit i väntrummet i nästan en timme och var klart stressad över mitt följande ärende.

Handläggningen gick desto snabbare, av den enkla anledningen att det inte blev någon handläggning. Den manliga expediten granskade alla mina papper och hittade snabbt något som saknades.
– Har du registrerat din identitetsändring hos Registro Mercantil (Bolagsregistret)?
– Inte specifikt, men jag har ju fått certificado de concordancia som intygar att jag figurerar i centralregistret med min nya spanska legitimation och anger vilken som var min tidigare NIE som utlänning.
– Det duger inte. Du måste vara registrerad med din nya legitimation i bolagsregistret för att jag ska kunna utfärda en ny digital namnunderskrift åt dig.

Snopen och utan uträttat ärende ringde jag min revisor så snart jag lämnat skattekontoret. Jag hann åtminstone precis i tid till mitt nästa möte.

Revisorn tog kontakt med bolagsregistret för att höra sig för om hur vi skulle meddela min ändrade legitimation. Svaret var anmärkningsvärt: de dokument som jag slitit så för att införskaffa räckte inte, utan jag måste få en notarie att intyga alltsammans!

Den notarie jag brukat tidigare hade gått i pension och kontoret fanns inte längre. Istället blev jag hänvisad till revisorns notarie. Beskedet var att jag kunde besöka kontoret vilken vardagsförmiddag som helst och fråga efter Marina, så skulle hon fixa allt på en gång.

När jag klev ut ur hissen på sjätte våningen möttes jag av en lång kö vid mottagningsdisken. Det var bara att visa sin tålmodigaste sida. Efter en stund var det äntligen min tur, men när jag frågade efter Marina fick jag veta att hon har sitt kontor en trappa ner. Notariekontoret var nämligen så stort att det upptog två våningar.

Jag lyckades spåra Marina. Hon betjänade just ett par, och ytterligare två sällskap väntade vid några sidobord. Jag slog mig ner på en stol. En lång stund senare var Marona klar med det första paret och gick med dem till ett mötesrum, där de fick vänta på notarien.

Marina bjöd nästa par att sätta sig vid hennes bord och började behandla deras ärende. Ett annat notariebrev skulle skrivas och korrläsas. Jag insåg att detta skulle ta lång tid men valde att stanna kvar när jag ändå var där. Jag behövde ju få ordnat ärendet.

Man hinner tänka och filosofera en hel del i ett väntrum. Jag begrundade denna ålderdomliga institution som säkert fyller många viktiga funktioner men som i slutänden känns som ett onödigt byråkratiskt mellansteg, som främst syftar till att berika de som erhåller notarietiteln. Notariekontoret är både en plats där man lätt kan känna sig desperat och där man samtidigt upplever några av livets mest signifikativa och lyckliga ögonblick. Det är där man registrerar ett bolag eller köper sitt drömhus. För mig var det dock i det här fallet ett påtvingat byråkratiskt ärende.

Det rådde ett mindre kaos på kontoret. Olika anställda jagade hela tiden notarien för att få honom att betjäna just deras kunder.

Drygt 90 minuter efter att jag anlänt blev jag äntligen betjänad. Marina hade först lite besvär med att hitta rätt mall för mitt ärende, men efter att ha konsulterat en kollega började hon fylla i mina uppgifter. Flera gånger sprang hon iväg för att haffa notarien.

Så blev jag hänvisad till ett av samlingsrummen, efter att det just blivit ledigt. Förberedd lät jag min nya spanska legitimation ligga klar på bordet.

Efter några minuter kom notarien, som såg ut som de brukar: en man i 65-årsåldern i kostym. Han skakade hand, skummade dokumentet och ställde ett par frågor. Sedan bad han mig signera dokumentet och satte sin egen namnteckning intill min.

Jag försäkrade mig om att notarien skulle skicka dokumentet till bolagsregistret, varefter han skakade hand och tog farväl. Min legitimation låg kvar på bordet – han hade inte ens tittat på den.

Mitt besök hos notarien tog exakt två timmar. Jag hinner normalt få gjort mycket jobb på den tiden, men inte denna dag. På väg ut sade jag hej då till Marina och först när jag kom ut på huvudgatan Ricardo Soriano insåg jag att jag varken betalat eller fått veta vad handläggningen skulle kosta.

Svaret kom påföljande dag via e-post. Den inkluderade nämligen en faktura på 380 euro. Det var bara att betala via banköverföring. En kostsam nota för att en privatperson ska intyga inför myndigheterna att jag besitter handlingar som utfärdats av de egna myndigheterna.

I skrivande stund väntar jag på det notariebrevet med kvitto från bolagsregistret. Sedan befarar jag att det måste bli ett nytt besök på skattekontoret. Jag vet åtminstone var det ligger, vid det här laget.