Enligt den spanska hjälporganisationen Caminando Fronteras förlorade omkring 10.000 migranter livet förra året när de försökte nå Spanien. Om siffran stämmer innebär det att en femtedel av de som försökte omkom. Ibrahim kan knappt simma och var väl medveten om riskerna. Flera vänner till honom har avlidit under överfarten, men ändå såg han ingen annan utväg än att försöka nå Spanien ombord på en så kallad patera, en skör afrikansk träbåt avsedd för fiske nära kusten.

När det genomfördes en militärkupp i Guinea-Conakry 2021 mördades Ibrahims storebror, som var kapten i armén. Familjens ägodelar togs i beslag och Ibrahim kände att hans eget liv var i fara och att han behövde fly. Genom att arbeta på restaurang och som fiskare lyckades han samla ihop pengar för att finansiera resan. Han flydde till fots från sitt hemland, via Guinea-Bissau, Senegal och Gambia till Mauretanien. Där fick han betala runt 1.300 euro för en plats på en flyktingbåt till Kanarieöarna.

Överfarten från Mauretanien, tillsammans med cirka 85 andra män och en kvinna, tog fyra dagar. De anlände till El Hierro, den västligaste och en av de minsta Kanarieöarna, den 28 november 2024. Efter att ha tillbringat sex veckor på en flyktingmottagning på Tenerife flögs han den 11 januari, tillsammans med 360 andra migranter, till Málaga och inackorderades på hotell Oh Nice Caledonia, som ligger i Benahavís och angränsar till Estepona. Här är det meningen att de ska förbli fram till och med april, medan deras ansökningar om asyl och uppehållstillstånd behandlas.

Ibrahim har endast gått ett år i skolan och kan inte skriva, utan endast läsa hjälpligt. Däremot talar han fyra afrikanska språk samt franska och engelska. De europeiska språken har han lärt sig hyggligt genom att tala med utlänningar i sitt hemland. Han kommer från ett samhälle som heter Mamou och som ligger i västcentrala Guinea-Conakry.

– Kvar hemma har jag mina föräldrar och syskon. De vet att jag nått Spanien. Vi hade kontakt per telefon, tills min mobil blev stulen på Tenerife.

Nyheten om att 360 centralafrikaner inackorderats på västra Costa del Sol väckte många reaktioner, av vilka några gränsade till hets mot folkgrupp. Ordföranden i samfälligheten, liksom administratören i minst ett bostadskomplex, delade en artikel i Diario Sur och uppmanade bostadsägarna att se över sina säkerhetssystem. Det dröjde heller inte länge innan området fylldes av flygblad från Securitas, som annonserade sina bevakningstjänster.

Främlingsfientligheten i Spanien är betydligt mindre utbredd än i många andra EU-länder. Det har dock inte förhindrat att migrationsfrågan väckt en infekterad politisk debatt även här. Trots att alla är överens om att flyktingsituationen på Kanarieöarna är ohållbar, opponerar sig många autonoma områden och kommuner i Spanien mot att ta emot afrikanska migranter. Det står i stark kontrast till hur Spanien välkomnat mer än 100.000 flyktingar från krigets Ukraina. Enligt Estepona kommun var de inte informerade i förväg om den anländande migrantgruppen, vars förflyttning organiserats av de statliga myndigheterna.

Det spanska parti som främst brukar migrationsfrågan som politiskt slagträ är det högerradikala Vox. I juli förra året valde de att bryta regeringskoalitionen med Partido Popular i fem olika autonoma områden, efter att PP accepterat att ta emot totalt 347 ensamkommande minderåriga från Kanarieöarna. På öarna kvarstår alltjämt mer än 5.000 minderåriga som anlänt utan anhöriga.

Ibrahim har själv inte upplevt någon främlingsfientlighet. Beträffande en del människors rädsla säger han att han endast kan tala för sig själv och intygar att det inte finns någon grund till oro.

Ibrahim känner ingen i Spanien, talar inte spanska och vet knappt något om landet. Ändå vill han stanna här och försörja sig. Den exakta platsen har ingen betydelse. Helst skulle han vilja jobba som långtradarchaufför. Han kan köra bil, men har inte haft tillfälle att ta körkort ännu.

När Sydkusten intervjuar Ibrahim har han och de övriga migranterna bara varit på kusten några dagar och inte hunnit göra sig hemmastadda. De går långa promenader ner till stranden och spelar mycket fotboll. Några ljushåriga grannbarn har anslutit sig vid ängen intill hotellet, medan vi pratar.

Flera av Ibrahims kamrater följer vår intervju nyfiket. En passionerad debatt uppstår när jag frågar vilket fotbollslag de håller på. Barcelona vinner överlägset över Real Madrid. En ung man tillägger att han spelade som försvarare i sitt hemland, det krigsdrabbade Mali. Några andra berättar att de är från Senegal.

Under sin vistelse på Costa del Sol får migranterna lektioner i spanska. Ibrahim är tacksam över det spanska mottagandet och försäkrar att han blivit vänligt bemött och fått rådgivning om sina rättigheter. På flyktinganläggningen på Tenerife var situationen ansträngd, migranter kom och gick varje dag. När Ibrahim fick besked om flytten till fastlandet blev han glad.

Solen börjar gå ner vid horisonten och då det är mitten på januari blir det snabbt kylslaget. Ibrahim och flera av hans kamrater har luvor på sig, men det är dags att avrunda intervjun. Vi tar farväl och efterliknar deras gest, när de förutom att ta i hand för högerhanden till sitt bröst. Budskapet är otvetydigt – tack.