Allt började med att jag såg serien ”Hjälp vi har köpt ett franskt ruckel!” med Brita Zackari på SVT Play. När jag sedan upptäckte att det var en spin off på serien ”Hjälp vi har köpt en bondgård!” med Brita och hennes man Kalle, var jag fast. Det finns sex säsonger, den senaste inspelad 2024 och jag har levt med detta mitt nya favoritprogram nu i alla fall ett par månader. Jag hade aldrig valt ett program som handlar om en bondgård om det inte vore för att jag slussats in i det via det franska rucklet, men det är så underbart och förgyller numera nästan alla mina vardagskvällar.

Mer än att jag är superintresserad av bondgårderi så är det för mig en studie i de allra bästa sidorna av svenskheten. Sådana sidor som spanjorerna aldrig ser när de nämner de typiskt svenska egenheterna. När jag hade sett fyra säsonger började jag tänka att jag önskade att det hade exporterats till Spanien så att spanjorerna kunde få ta del av allt detta svenska som går emot de tråkigaste fördomarna om hur vi är. Kanske representerar inte Brita och Kalle alla svenskar, men genomgående är ändå min känsla hur oerhört typiskt svenska de är, samtidigt precis tvärtemot den stereotypa svensken.

Först och främst är det så generöst hela tiden. Och då syftar jag inte bara på det faktum att vänner och grannar hjälps åt en massa och sedan bjuder in på härliga fester med långbord och livemusik och där det inte är så himla knussligt. Utan framför allt på att saker och ting tillåts vara så operfekt. I varje program har Kalle och Brita olika projekt, oftast några egna och något gemensamt. Det är saker som de verkar genuint vilja genomföra, men det verkar inte särskilt regisserat och ibland blir det bra, ibland misslyckas de. De är helt prestigelösa. Det handlar om att våga prova sig fram och att inte vara rädd. Blir det inte som man tänkt sig så improviserar man, rycker på axlarna och skrattar och ber absolut ingen om ursäkt. Det är bjussigt tycker jag!

Det är väldigt mycket humor, subtil, torr och självironisk så som svenskarna skämtar helst och som bäst. Det är en humor man måste lära sig att se och som går en del nationaliteter, bland annat spanjorerna, förbi. Men den finns likväl där och är en stor del av att vara svensk.

Vidare är det sexigt, på ett helt osminkat och icke sexistiskt sätt med lika delar manligt och kvinnligt sexigt. Det är ganska mycket galenskap, men en kreativ, innovativ och glad sådan. Det är gemenskap och fest och en massa barn som springer runt med rumpan bar och bär på nykläckta kycklingar i det höga gräset och just då kan jag bara tänka på fästingar, men också på hur svenskt det är med natur, nakenhet och obryddhet.

Det är ocensurerat och en hel del svordomar och fika finns det i alla fall alltid, hur det än går med DYI-intentionerna som ibland går käpprätt åt helskotta och blir en följetong där Brita målar om samma vägg i jag vet inte hur många program efter varandra. Men det är verkligt. På riktigt. Ärligt. Det går att identifiera sig. Och det är precis det som svenskarna ofta gör, de är tillåtande och opretentiösa. Det väcker lust för det är inte uteslutande och kravfyllt, utan bara inspirerande i stor och smått. Resultatet får ganska lite utrymme i den här serien, det handlar om att göra och ha kul under tiden. Det är enda sättet att komma närmare sin dröm.

Och det ligger en stolthet i att göra saker med de egna händerna, medan kanske andra nationaliteter är stoltare över att ha råd att anlita någon annan att lösa problemen.

Självklart - om vi nu fokuserar på det bästa svenska - så är det inte heller könsstereotypt. Ja, Brita kanske är lite mer besatt av det estetiska och Kalle är lite mer tatuering och grävmaskin, men det är också Brita som blandar cement och svetsar och Kalle som bär runt med ungar på höften och gråter över fåret som dör och lyckotårar över sina skördade grönsaker.

De är inte propra och formella. De är ju hemma på sin gård och bär kläder som passar för tillfället, inte för TV och Kalle har hemmagjort snus som rinner under läppen. Barnen får smutsa ned sig och Brita går runt med en stor färgfläck i ansiktet i ett helt avsnitt. Det är befriande. Och väldigt svenskt att inte vara så fåfäng, klä sig efter väder (och ändå vara snygg!).

Givetvis tillagar de en stor paella på en stekhäll till alla som hjälpt till på en av sommarens arbetsdagar. Vilken spanjor skulle bjuda sina spanska vänner på svenska köttbullar? Inget ont om spanjorerna men idag handlar det om svenskarna och de (vi) är så härligt öppna för nya traditioner och det finns aldrig några exakta gränser.

Det tjafsas en del också. Man kan nog till och med kalla det bråk. Vi svenskar är inte så rädda för att vara oense. Det är inte farligt. Tjafs är också kommunikation och kan vara både en ventil och ett sätt att komma framåt, om inte i konsensus så än dock med förståelse för den andra partens vinkel.

Missförstå mig nu inte, detta är ingen hyllning till serien eller till livet på bondgård. Jag tycker bara människorna i den beskriver så fint och mitt i prick den delen av svenskheten som kanske inte är den mest spridda i världen. Den lyfter upp en färggladare sida av oss svenskar än den vanligt förekommande stilrena prydheten. En sida som också finns där och är vi, i lika hög grad som att vi är lite kyliga och blyga i en trevande inledning. Och det värmer mitt hjärta.