Anna-Lena Löfgren

PLUS BENGT SÄNDH Ett stort leende och ett smittande skratt. En av de gladaste människor jag mött. Polioskadad som barn vilket gjorde henne invalid för livet. Vi möttes väl tillfälligt ibland under folkparks-turnéerna redan på 60-talet. Men vi kände inte varandra mer än så.

PLUS BENGT SÄNDH Ett stort leende och ett smittande skratt. En av de gladaste människor jag mött. Polioskadad som barn vilket gjorde henne invalid för livet. Vi möttes väl tillfälligt ibland under folkparks-turnéerna redan på 60-talet. Men vi kände inte varandra mer än så.

Jag visste att hon sjungit in Regniga natt och att den plattan slagit alla rekord för grammofonbolaget Metronome med sålda 100.000 exemplar och att hon senare slog detta sitt eget rekord med Lyckliga gatan som sålde i 150.000 skivor. Detta var välförtjänt då hon hade en helt fantastisk röst och framtoning. Hon hade lika stora framgångar i Tyskland, där man vid denna tid älskade svenska sångerskor.

En vårdag 1970 mötte jag en främling som kom emot mig på S:t Eriksplan.
– Hej Bengt, Kul att träffa dig! Jo, du förstår vi skall ut med Anna-Lena i parkerna i sommar och hon har lite taskigt med låtar. Kan inte skriva en visa till henne?
– Kan jag väl, svarade jag som såg det hela som en utmaning.
Vårt samtal slutade med att han gav mig sitt visitkort och bad mig höra av mig när låten var klar.

Grubblade lite på saken under vägen hem till min etta på Östermalm. Ämne - vad skall den handla om? Så fick jag en idé. Hon skall ju ut i folkparkerna. Jag jobbade som så att jag lånade melodin på en redan befintlig visa och skrev min text. När det var klart gjorde jag en ny melodi till min text och visan var klar Jag sjöng den för mig själv till gitarr några gånger och spelade in den på en kassettbandspelare. Nästa förmiddag ringde jag numret på visitkortet och sa att visan är klar.
– Redan? Jag kommer. Va har du för adress?

Han kom i taxi, lyssnade två gånger på låten och skrattade gott innan han gav mig en tusenlapp och försvann.

Tiden gick som tid har för vana och på hösten mötte jag samme man på ungefär samma plats, ty han hade sitt kontor i grannskapet. Nu skrattade han högt när vi möttes och tackade för visan jag skrivit.
–Funka den? Undrade jag.
Funka??? För fan den stal hela showen!!! Gjorde succé överallt.

Kära läsare. Jag kan inte återge varken text eller melodi. Har totalt glömt den. Den finns helt enkelt inte. Men jag minns vad den handlade om. Ungefär så här:

”Så här ensam på en stor scen är väldigt nervöst för en liten flicka som jag. Men så ser jag dig där min käre folkparksvakt. Så stor, stark, trygg och vacker och nyrakad! Då blir jag lugn igen. Dig kan jag lita på i alla väder. Du är så stilig i din uniform och mössan sitter så perfekt, den verkligen klär dig.”

Hela visan var en panegyrisk hyllning till folkparksvakten och jag fick veta att medan hon sjöng låten så var inte en blick riktad mot scenen. Alla vände dig och glodde på folkparksvakterna för att se hur de reagerade. De flinade lite osäkert och rodnade ibland och publiken hade väldigt roligt på vaktens bekostnad.

Nu var det tradition i parkerna att folkparkschefen skulle gå upp på scenen och tacka artisten och överräcka en blombukett. Men efter Anna-Lenas succé sommaren 1970 var det alltid en eller flera vakter som utförde den sysslan och fick en liten kram av söta Anna-Lena.

I en liten by i södra Småland som heter Urshult odlar man mycket äpplen och avslutar sommaren med en äppelfest. Festplatsen var en glänta tvåhundra meter in i skogen och till den fick man vandra på en knölig stig. Anna-Lena och jag skulle framträda på en liten scen. Jag körde henne i en rullstol som hoppade och for över rötter och stenar. Anna-Lena skrattade och skrek och var nära att falla ur stolen. Aldrig gnäll och klagan från den damen.

Sista gången vi möttes var i Malmö på 80-talet. Jag var på väg från en spelning när jag passerade en restaurang där Anna-Lena med orkester framträdde. Krogen höll just på att stänga och de sista gästerna var på väg ut. Grabbarna i bandet höll på att montera ner sin anläggning och vid ett bord satt Anna-Lena ensam med någonting rött i ett glas. När vi pratat en stund ville hon ta en taxi till hotellet, men jag föreslog att vi skulle ta en promenad.
– Du kan hänga på mig, föreslog jag och så blev det. Jag minns att vi gick utmed en kaj och att vi efter en stund nådde hennes hotell. Jag hjälpte henne upp till rummet och nästa morgon åt vi en stadig hotellfrukost innan jag tog en taxi till flyget.

Anna-Lena slutade turnera år 2005 och dog efter en tids sjukdom 2010.