Jag befinner mig i skrivande stund i Peru. Inför resan läste jag på om landet, och hittade dessutom en riktigt intressant radioinspelning, i vilken en reporter samtalade med tre forskare i Lima om vad som utgör det goda livet. Programmet i korthet: De diskuterade problemen med att inte kunna lita till staten, att var och en behöver klara sig själv. De allra flesta jobbar svart, och peruaner är uppfinningsrika när det gäller möjligheter att tjäna lite pengar. Kanske köpa en påse karameller och sälja innehållet till styckpris, hyra ut sin mobil eller köpa en microbuss och köra runt med den i lokaltrafiken. Så gör många. Det sistnämnda medverkar till kaos i Limas stadstrafik, och inga tidtabeller finns för stadsbussarna.

Då berättade en av forskarna något intressant. Hon hade nämligen bott en tid i Storbritannien. Där upplevde hon det rakt motsatta, vilket gjorde att varje dag såg likadan ut. Hon klev upp, åt frukost, promenerade till bussen som alltid var i tid, jobbade, köpte något i närbutiken och fick alltid samma hälsningsfras, tog den punktliga bussen hem. Ingenting oväntat hände. Det bara flöt på. Och folk sa samma saker till henne varje dag. Forskaren tyckte att det till slut började kännas som om hon vore med i den satiriska filmen The Truman Show och upplevde samma dag om och om igen.

I Peru vet man aldrig vad som kommer att hända.

Jag känner detsamma i Spanien, och för det mesta är det något jag uppskattar mycket. Att få ett samtal på morgonen av någon som bjuder in sig själv på lunch, att bli bjuden på kalas till dagen därpå, att råka arrangera en picknick med alla vänner utan någon planeringstid alls. Så tråkigt det vore i Sverige, där alla är uppbokade och slåss för sin egentid, och man måste boka in träff i flera veckor innan. Hur orkar de?

Samtidigt känner jag att jag nästan får kortslutning i hjärnan ibland av allt oväntat som bara händer, och alltid handlar det om saker som hindrar mig från att jobba. Mycket säger jag nej till när jag har arbetstid, även om jag kan vara flexibel. Att hjälpa till i skolan till exempel, det brukar jag inte göra längre. Men mycket går inte att säga nej till.

Som när veden håller på att ta slut. Och man jagar vedmannen med samtal och meddelanden medan vedförrådet krymper med oroväckande hastighet. När det finns ved till bara en enda brasa till och vedmannen plötsligt meddelar: Jag kommer om 40 minuter.

Så var det nyligen. Trots att klockan närmade sig tolv satt jag fortfarande i pyjamas och skrev på datorn i sängen. Skulle precis svara på ett mejl, men i och med vedmannens meddelande måste jag släppa allt, klä mig, göra mig i ordning och åka till grannbyn för att ta ut pengar innan vedmannen kom.
Vedmannen hade med en vedbärare. De båda skulle hjälpa mig att bära in veden i förrådet mot en peng, vilket jag var tacksam över. Men när de drog av presenningen över veden på flaket upptäckte jag att träet dröp av vatten.
– Vad är det här? Veden är ju blöt!
– Det har legat på flaket sedan i lördags. Den hade plast över sig men plasten blåste av vid något tillfälle. Tänd brasan med den torra veden du har kvar och lägg på de här sedan, de kommer brinna.
– Men jag har ju knappt någon ved kvar alls! Det kommer ju ta flera veckor innan jag kan elda med den här! Den är dyblöt! Titta här! Om jag ska ha den här veden måste jag ju få den billigare åtminstone!
– Visst, eller hur!

De hade redan burit in en del ved när jag protesterade. Jag ville tala med deras chef. Gick in och hämtade mobilen, men när jag kom ut igen hade den ene killen redan ringt upp.
– Kvinnan här tycker att veden är fuktig och vill inte ha den.
– Fuktig? Den är blöt, protesterade jag högt.

Bara tre vedträn hade jag hittat, underst på flaket, som kunde kallas för fuktiga. De andra var dyblöta. Det hade regnat oupphörligt i flera dagar och veden måste ha legat oskyddad länge.

Jag bad om telefonen. Försökte vara tillmötesgående och vänlig, men det hade jag inget för när jag talade med vedchefen som var ilsken och förklarade hur många problem han hade förutom kvinnor som klagade på hans ved. Ville jag inte ha den skulle de köra den till någon annan.

Fint! Gör det! Jag tänker inte betala 120 euro för ved jag inte kan elda med!
Vedkillarna hämtade tillbaka den ved de hunnit bära in och körde i väg.

Nu hade jag bara en timme kvar innan jag skulle hämta i skolan. Då lyssnade jag av ett meddelade på mobilen som jag fått av min trollerilärare. Han sa att han glömt meddela mig att kursen var flyttat till samma kväll i Sevilla, eftersom han reste bort dagen därpå. Hoppsan! Då skulle jag inte kunna jobba på eftermiddagen heller! Men jag hade missat tre kurstillfällen den här månaden på grund av sjukdom och en kraschad bilruta och ville verkligen inte missa den här gången också. Det blev en snabb dusch medan jag lagade färdigt den påbörjade maten, hämtade sedan yngsta barnet och åkte till Sevilla direkt efter lunch, och kom inte hem igen förrän efter midnatt.
Inte mycket jobb den dagen.

Dagen därpå trodde jag att jag skulle få hela förmiddagen till att jobba. Men nej. Sambon hade hittat en annan vedleverantör som skulle komma på morgonen. Jag väntade och väntade men han kom inte. Efter en och en halv timme skickade jag ett meddelande. Han svarade att hans lastbil kört i diket och att han väntade på bärgning, förhoppningsvis kunde han komma dagen därpå. Jag suckade, både på grund av förlorad arbetstid och bristen på ved. Jag väntade in i det längsta med att tända brasan för att den sista veden skulle räcka till läggdags så barnen inte skulle frysa.

Så var det veckan innan. Jag hade bara en blodsockermätande sensor kvar (diabetiker). Jag behövde genast nya. Jag hade försökt få kontakt med diabetessköterskan. Till slut svarade hon att jag kunde komma och hämta sensorer antingen samma eftermiddag eller på förmiddagen dagen därpå. Båda dessa tider hade jag planerat jobb för, men kunde inte avstå från att åka. Jag måste ha mina blodsockermätande sensorer. Jag suckade djupt, valde mellan två urdåliga alternativ och bestämde mig för att åka samma eftermiddag. Det skulle inte bli mer jobb den dagen. Att hämta sensorer är inte att åka till närmsta vårdcentral eller apotek, utan jag måste åka till sjukhuset som ligger 90 kilometer bort, enkel väg.

Dagen efter kom ett samtal från sjukhuset. Veckan därpå skulle jag få komma och eventuellt ta bort ett födelsemärke som bär sig konstigt åt. När man får en sjukhustid tackar man inte nej, eftersom det kan ta många månader innan de ringer igen, om de ringer tillbaka alls.

Alltid händer det något. Ved och sjukhusgrejer måste man vara flexibel inför, men när det går så mycket förlorad arbetstid blir det kortslutning i hjärnan på mig. När ska jag få jobba?! Då kan jag sakna att bo och jobba i Sverige, där jag har ett kontor att gå till varje dag, där jag sitter mellan 8 och 17 och inga vedmän, inga plötsliga sjukhustider eller ändrade kurser stör. Fast på sikt hade det nog blivit tråkigt om inget oväntat hände.