Mysteriet med den ödsliga väktaren


PLUS MATS BJÖRKMAN Nyligen fick jag klarhet i ett egendomligt fenomen som givit mig huvudbry i mer än ett år. Det har rört sig om en utposterad väktare dygnet runt på en till synes helt oansenlig plats där jag brukar promenera.

PLUS MATS BJÖRKMAN Nyligen fick jag klarhet i ett egendomligt fenomen som givit mig huvudbry i mer än ett år. Det har rört sig om en utposterad väktare dygnet runt på en till synes helt oansenlig plats där jag brukar promenera.

Jag bor i östra Marbella, i det område som kallas Elviria och som inryms i Las Chapas. Det är en av få platser nära kusten som fortfarande har en hel del grönområden. Ett av dessa ligger mellan kustvägen och strandrestaurangen Las Mimosas, intill semesteranläggningen Tiempo Libre. Det är ett stort lummigt grönområde, bestående främst av eucalyptusträd och mimosa, vilka kantar en sliten stenväg som ringlar ner mot stranden.

Här brukar jag ofta promenera, ensam eller med familjen, då det ligger på gångavstånd från min bostad. Det finns många gläntor – vad vi i Sverige skulle kalla för ängar – mellan buskarna och träden, och ofta kunde man se ett och annat campingekipage som hittade hit. Helt lagligt var det nog inte att ställa husbilar eller campingsläp här, men det störde knappast någon och myndigheterna verkade inte heller bry sig.

Djungeltelegrafen lär dock ha börjat fungera, för med tiden blev det allt fler ekipage som stannade allt längre. Läget, mitt i naturen och knappt 50 meter från stranden, lockade utan tvekan. Snart förvandlades platsen till ett regelrätt hippieläger, med närmast bofasta människor av alla åldrar och, att döma, främst utländsk bakgrund. Det slogs upp hantverksstånd och spelades levande musik – en slags lokal Woodstock.

Ansamlingen gjorde att det naturligtvis bara var en tidsfråga innan myndigheterna skulle rycka in. Det tog många månader, men en dag när jag besökte platsen var alla ekipage borta. Endast en stor mängd skräp och bråte vittnade om att det här funnits en stor samling människor.

Infarten från kustvägen till området hade kedjats för, och innanför avspärrningen fanns nu en väktare med privat bil. Varje gång jag passerade därefter fanns alltid samma – eller någon annan – vakt, oavsett tid på dygnet. Senare sattes trista staket upp längs hela stenvägen ner till stranden, så det som tidigare var en naturskön led förvandlades till en nästan klaustrofobisk inhägnad ränna.

Trots att staketen till stor del förstört området har jag fortsatt att gå förbi där, då det är den för mig smidigaste anslutningen mellan stranden och kustvägen. Kedjan vid infarten hänger kvar och vakten förblir där, men de tillrättavisar inte fotgängare. Jag antar att det beror på att själva vägen, innanför staketen, är allmän och omfattas av de strikta reglerna som säkrar allmänhetens anslutning till stranden.

Trots mina grubblerier har jag aldrig kommit mig för att hamna i samspråk med vakterna, vid sidan av ett enkelt ”buenas tardes”. Jag har dock förbluffats av den kostnad det måste innebära att upprätthålla bevakning dygnet runt på en till synes oansenlig plats som för övrigt är igenbommad med en kedja. Vad motiverar dessa anslag?

Förklaringen till mysteriet fick jag nyligen medelst en nyhet som jag såg i en tidning. En investeringsgrupp med säte i Hongkong, Platinum Estates, ska bygga en femstjärnig semesteranläggning på platsen. Investeringen uppgår till uppemot 350 miljoner euro. Då kanske man förstår att de har råd med bevakning dygnet runt och är måna om att hålla hippies och andra inkräktare borta. Det är fara värt att jag också räknas till skaran oönskade inkräktare snart och att jag får se mig om efter alternativa promenadvägar…

Mats Björkman Sydkusten