Inga ljushuvuden bakom alla sken i hemmet

PLUS MATS BJÖRKMAN För nio år sedan skrev jag en blogg om alla infernaliska pip som avges från olika hushållsapparater, i tid och otid. Numera är det nästan än värre med alla sken och blinkningar, främst i blått, som maniskt belyser våra hem.

PLUS MATS BJÖRKMAN För nio år sedan skrev jag en blogg om alla infernaliska pip som avges från olika hushållsapparater, i tid och otid. Numera är det nästan än värre med alla sken och blinkningar, främst i blått, som maniskt belyser våra hem.

Det började oskyldigt. En liten lysdiod på tv:n. En diskret röd prick som signalerade att apparaten är i viloläge. Det kunde jag leva med. Jag blundade och tänkte att det var ändå ganska praktiskt – en slags digital godnattkyss från tekniken. Men det var då. Nu är det som att bo i ett rymdskepp.

Varenda pryl i mitt hem verkar numera vara förprogrammerad att blinka, lysa, skifta färg eller avge ett stilla men orubbligt blått sken som om den försöker kommunicera med andra planeter. Jag vet inte när det hände, men någon gång under det senaste decenniet gick vi från "on" och "off" till ett evigt "jag är här, jag blinkar, jag vakar över dig”.

Låt oss börja i sovrummet – det rum som enligt all vedertagen visdom ska vara en plats för vila och återhämtning. Jodå. Min mobilladdare har en blå lampa i form av en hundtass. Jag har fått täppa för den hjälpligt för att det inte ska kännas som att man ligger i ett discorum. Min mobil är relativt diskret av sig, men min fru är med i ett flertal whatsappgrupper och varje gång någon publicerar något intetsägande i sena timmen lyser displayen på hennes mobil upp och oftast medföljs det även av en signal. Det har dessutom en förmåga att infalla just i det där kritiska ögonblicket när man är på väg att somna in, och efter vilket är som förgjort att få en blund.

Jag har försökt tejpa över flera av lamporna i huset, men skenet lyckas alltid hitta en väg ut. Det lyser ändå, svagt men bestämt. Som om apparaten vill säga: ”Jag vet att du försöker tysta mig, men jag är starkare än så.”

Under tv:n i vardagsrummet står routern. Den har flera små gröna lampor som blinkar. De liksom pulserar, små gröna signaler som säger: "Jag lever, jag lyssnar." Till vad, är oklart.

Köket, denna tidigare fristad för kaffe och tystnad, är nu ett slagfält av små ljus. Kaffebryggaren har ett standby-ljus, ugnen och mikron blinkar efter varje strömavbrott, och kylskåpet har någon sorts inbyggd sensor som emellanåt avger ett mjukt blått sken som om det funderar på att bli AI-självmedvetet.

Min bil är knappast någon fristad heller. Den har inte mindre än två digitala paneler som till en början verkade ganska häftiga, men som lyser i mesta laget. Jag har bland annat noterat att det är så mycket ljus och färger att den blåa symbolen som aviserar att helljuset är på, och som ju i gamla bilar sticker ut rejält, knappt märks. Till mina mötande bilars stora förtret.

Det är som att varje pryl jag köper numera inte bara måste göra sitt jobb, utan också konstant övertyga mig om detta. ”Hej! Jag är igång!” ”Hej! Jag laddar!” ”Hej! Jag är i viloläge!” Ja, jag förstår det – du behöver inte skicka ut Morse-koder över hela lägenheten för det!

Det som blivit droppen som fått bägaren att rinna över för mig – och som föranlett veckans blogg – var införskaffandet av en laddningskabel på en Alehop-butik. Den är blå och i grunden mycket smart. Den ena änden kan anpassas så att den kan kopplas in både i ett standarduttag för USB och för USB-C. I den andra änden finns tre olika huvuden för olika typer apparater, vilket är mycket användbart.

Döm om min chock när jag kom hem och kopplade in sladden i uttaget. Hela kabeln började nämligen blinka och lysa i blått och vitt, som den värsta sortens julbelysning. Inte någonstans på förpackningen fanns det en varning om att laddning i mörker kan orsaka ett epileptiskt anfall.

Tänder du på min blogg denna vecka?

Läs min tidigare blogg om pipande maskiner: https://www.sydkusten.es

Mats Björkman Sydkusten