(Publicerad 2002-03-24) Om man besöker den lilla byn El Rocío i provinsen Huelva någon annan tid på året än vid pingst så ligger gatorna öde. Några vitkalkade längor med tillbommade hus. Ett hotell som till nåds håller några rum öppna samt en hästuthyrare för äventyrliga ryttare och fågelskådare som vill göra en utflykt in i den närliggande nationalparken Doñanas vidsträckta träskmarksområde. Men så mycket mer finns inte att göra i den lilla byn.

Någon vecka före pingst börjar man dock märka tecken på att något är på väg att hända. En strid ström av lastbilar med mobila restauranger, barer och köpbodar kommer till samhället. Hotellet dammas av. De tidigare tomma husen vädras ut och parkeringarna fylls med bilar. Runt den lilla byn finns enorma parkeringsytor och fält för vagnar och tält.

De första pilgrimerna kommer på onsdagen före pingst och så sätter allt igång. Dammet virvlar. Trummor och envetna flöjter ackompanjerar människorna som i tusental anländer under dygnets alla timmar.

Tradition från medeltiden

Pilgrimerna följer vandringsleder som varit i bruk sedan medeltiden då firandet av den heliga jungfrun El Rocío inleddes och en helgeadom till hennes ära uppfördes på platsen. Alla män bär traditionella andalusiska tighta byxor, vit skjortor med väst och bredbrättad hatt. Kvinnorna har färggranna sevillanaklänningar. Vallfärden kallas för "La Romería del Rocío" och är en av de märkligaste upplevelser man kan få vara med om i dagens Europa.

Redan under torsdagen börjar det bli tjo och tjim mellan sällskapen. Vinflaskor korkas upp, mat dukas upp allt medan nya människor hela tiden tillkommer. På fredagen börjar den riktiga festen. Då börjat det också bli trångt. De mobila barerna spelar musik på högsta volym och vräker ut drycker till törstiga pilgrimer. De olika brödraskapens hus dånar av musik och alla dansar sevillanas.

I Andalusien är det där med religionsutövande allvariga saker. Alla går därför in för firandet av den heliga Jungfun med hela sin själ. Katolska helgon tycker om när människorna har ett gott liv och Rocío är inget undantag. Alla äter och dricker därför mer än vad som är nyttigt, sover för lite men dansar, sjunger och älskar desto mer.

Folkhavet bär helgonet

Pingstaftons natt infaller fiestans kulmen. Efter midnatt samlas då hundratusentals människor runt helgonets kapell. Inne i kyrkobyggnaden stiger den religiösa extasen. Någon gång vid tretiden grips alla som är därinne av en inre kraft som får dem att storma altarringen och lyfta upp statyn av El Rocío. Den heliga helgonstatyn är i silver och väger tillsammans med sockeln minst lika mycket som en bil. Men det hindrar inte. Madonnafiguren bärs över huvudena ut mot natten och där ute möts hon av vilda skrik, tjut och hysteriskt gråtande människor.

­Viva El Rocío!

Helgonet skänker lycka till alla. Hon ger välsignelse och en möjlighet att göra en önskan. Hela natten pågår musiken, dansen, drickandet och älskandet och när man står där omgiven av all denna festglädje så kan man bara önska att fiestan aldrig skulle ta slut.

Text: Thomas Gustafsson