För tre år sedan anlände paret med 15-åriga dottern Rosita till Costa del Sol. De hade i förväg ordnat gymnasieplats åt henne och bodde i sin båt i Fuengirolas hamn. I dagarna tog Rosita studenten och nu väntar universitetsstudier i Sverige.

Roger och Siv Järsäter har därmed ingenting som binder dem längre och därför lättar de snart ankar igen. Målet är att resa till Sydamerika om cirka ett år. Tills dess ska de passa på att lära sig spanska ordentligt.
Dessutom ska paret ge ut sin bok "I nöd och lust på en världsomsegling", som beskriver deras strapatsfyllda resa runt jorden under fyra år. Det var bland annat under den, på Tahiti, som Rosita kom till världen!

Det stora äventyret fick en spontan start, men planerades i minsta detalj. I slutet på 70-talet kände sig Siv stressad av att varje dag otåligt bilköa till sin salong för att sen stå där och klippa hår dagen lång. En dag när hon slänger i sig filmjölken och samtidigt bläddrar i den nya båttidningen, ser hon plötsligt ett paradis framför sig; En båt på svaj i en söderhavsatoll i strålande sol och med turkost, klart vatten.

—Då sa det bara klick! Det där ska jag också uppleva innan jag dör av hjärtinfarkt!
En tanke hade slagit rot.
—Väl hemkommen, denna fredagskväll, berättar Siv, —tog jag tillfället i akt vid kvällsdrinken och slängde ur mig: —Ska vi göra en världsomsegling? Jag vill komma ur ekorrhjulet NU! Vi sticker på direkten!
Döm om min glädje när jag fick till svar: " Lysande, Sivan, lysande!"

Eftersom Roger hade ett seglarförflutet från ungdomen; på seglarläger med sjövärnskåren, en kortare tid i Handelsflottan och som reservofficer i flottan, var detta kanske just vad han ville. De tog samma kväll beslutet att förverkliga drömmen om en världsomsegling.

Att bygga en lämplig båt på ett lämpligt skrov var den första uppgiften. De planerade att detta arbete skulle ta fyra år. Under tiden skulle de båda dessutom genomgå all nödvändig utbildning för att vara heltäckande förberedda. Detta innebar, vid sidan om det dagliga arbetet, mycket slit, ett otroligt sparsamt leverne och en outtömlig energi och envishet.

Siv hade ingen segelvana och var dessutom vattenrädd, men detta löstes genom en dykarkurs. Roger ansåg att han skulle ha nytta av att behärska ett vapen och tog därför jägarexamen och fick vapenlicens. Han gick också på högsjöskepparkurs och tog radiocertifikat, medan Siv tog en kurs för att lära sig motorn och få förarbevis.

Är man ensam ute på de stora haven och blir sjuk, så är det bra att ha lite sjukvårdskunskaper, resonerade paret, och gick på en kurs för att utbilda sig i första hjälpen.
Mest påfrestande var dock bygget av det skepp som sedan döptes till Lady Rosi (efter Ro-ger och Si-v). De hade köpt en 38 fots laurinkoster, som låg på Gålö, fyra mil från hemmet i Hökarängen. Dit for de så gott som varje kväll efter jobbet och varje helg för att bygga om den efter sina behov. Cirka 2 000 timmars arbete lade de ner före losskastningen, som skedde den 30 juni 1984.

Före avfärd och ömt farväl av släkten och vänner, som de inte skulle träffa på många år, hade Roger sagt upp sig på revisionsfirman och Siv sålt frisersalongen. De hyrde också ut lyan i Hökarängen på fem år.
Via Gotland, Öland och Karlskrona lämnade de Sverige. Färden gick över brittiska öarna, Biscaya och så småningom Tenerife. Efter kort tvekan beslöt de att fortsätta färden för att ta sig till Söderhavet. Till ljudet av skramlande kastrullock och tutande signalhorn – en sed alla får vara med om som ska segla över Atlanten – lade de loss den 24 november 1984 från Los Cristianos hamn.

I sin dagbok beskriver paret sina upplevelser, intryck och äventyr under den 21 dagar långa seglingen till Tobago, där de anlände den 14 december. Därifrån följde de noggrant den tidigare utarbetade tidsplanen och seglade vidare mot Franska Polynesien. Under färden snorklade de i underbara vatten, tampades med hajar och andra främmande, ofta farliga fiskar, fiskade med harpun på 20 meters djup och fick njuta av lokalbefolkningens otroliga gästfrihet och exotiska kultur. Men medaljen har alltid en baksida och många var de missöden de fick tampas med i stormar och orkaner.

Deras äventyr, som inkluderar oväntad graviditet, motorproblem i Indien och en oändlig mängd stormar beskrivs i den bok som de ägnat en stor del av sina tre år i Fuengirolas hamn åt. Vi får ge oss till tåls några månader för att ta del av hela äventyret.