Stämningen är hög och folk generösa med bravurrop och applåder. Titt som tätt viftar de frenetiskt med sina vita näsdukar – en signal att tjurfäktaren gjort en extra bra insats och ska få tjurens en öra som trofé. Malagueñon Javier Conde är populär och får två.

På denna tjurfäktning, som egentligen är en välgörenhetsfestival, medverkar ett flertal namnkunniga tjurfäktare; Enrique Ponce, Jesulín de Ubrique, Manuel Jesus ”El Cid”, Salvador Vega och Rivera Ordoñez. Den senaste från en hel släkt av tjurfäktare; farfarsfar, farfar, bror, kusin, farbror och pappa "Paquirri", som dödades av en tjur 1984.

Manolo Jiménez Bravo, kan tituleras ”tjurfäktningsexpert”. Varje år går han på 40-50 tjurfäktningar. Efter festivalen i Málaga åker han vidare till Valencia. För honom är tjurfäktning blodigt allvar, långt ifrån det spektakel som turisterna upplever.
—Det är ett stort intresse som jag haft i hela mitt liv. Och jag älskar det. Jag älskar känslan av att se någon tjurfäkta riktigt bra.

Inget jippo
—För mig är tjurfäktning inget jippo. Det är mycket mer – en blandning av teknik, konst, starka känslor, upphetsning, passion och kunskap. De flesta ser skådespelet, färgerna, folket, men fördjupar sig inte i vad som händer på arenan.

Men Manolo tillägger att han trots sin passion njuter mindre än de flesta eftersom han är så kritisk. Han kan varenda detalj i den process som en tjurfäktning utgör, ser alla de saker som inte görs på rätt sätt.
—Ju mer du vet desto mindre uppskattar du det, säger Manolo.
—För att något ska vara riktigt bra och uppfylla mig, krävs verklig inlevelse från tjurfäktaren. Jag har aldrig i mitt liv viftat med en näsduk för att be om ett öra. Men jag har inte heller hetsat upp mig och skrikit åt en tjurfäktare som gör dåligt ifrån sig. Tvärtom är jag en ganska kylig betraktare.

Premiären får godkänt
Av Manolo får premiären i Málaga medelbetyg. Programmet är magnifikt och tjurfäktarna av första klass. Men han är lite besviken på att det inte deltagit någon tjurfäktare som är i början av sin karriär, något som är vanligt på festivalerna. Mest imponerad är han av ”El Cid”, av hans inlevelse och uppvisning med ”la muleta”, tjurfäktarens röda skynke.
—Det var magnifikt. I övrigt bra men inte fantastiskt. Men publiken har varit mycket generös och välvilligt inställd.

Tjuren har en stark personlighet
En tjurfäktning genomförs enligt mycket strikta regler. Varje del är viktig för helheten. Och varje steg som tjurfäktaren tar i sin kamp mot tjuren har sitt eget namn. Rörelserna måste noggrant avvägas, tjurens sinne avläsas.
—Tjuren har sin egen personlighet, säger Manolo. Alla agerar på olika sätt och en tjurfäktare måste kunna anpassa sig och möta tjuren på dess villkor.

Han fortsätter:
—En bra tjur samarbetar, medverkar och bjuder in. En del kämpar emot mycket, andra väldigt lite. En tjurfäktare måste vara medveten om det och rätta sig efter tjuren. Det finns inget mönster att följa. Och när tjuren inte gör mer än att försvara sig, när den inte längre attackerar, då är det dags att döda den.

Rädslan en del av tjurfäktningen
Manolo hyser stor respekt för tjuren.
—Dödandet handlar inte om grymhet. Vi människor har i alla tider använt oss av djuren. De tjurar som föds upp för att delta i tjurfäktning lever sitt fyraåriga liv på landet i totalt frihet. Det är mer än vad man kan säga om många andra djur som utnyttjas av människor.

En gång har han sett en tjurfäktare dödas av en tjur. I Sevilla 1992. Han berättar hur alla tjurfäktare lever med ständig rädsla. Att de när de kliver in på arenan alltid är beredda på att det är deras sista tjurfäktning. Och att det måste vara så. Rädslan måste accepteras som en del av genomförandet.

Motstånd i Barcelona
Det finns tjurfäktningsarenor i nästan alla spanska städer, i varierande stilar och storlekar. Och traditionen sträcker sig många hundra år tillbaka. De nuvarande reglerna kom till i Andalusien redan på 1700-talet.

Men givetvis är inte alla lika begeistrade i den spanska traditionen som Manolo. Tjurfäktningens vara eller icke-vara har diskuterats till och med i EU-parlamentet. Intresset svalnar allt mer och det sägs att motståndarna är ungefär lika många som förespråkarna. I Barcelona förklarade kommunfullmäktige förra året staden som "icke anhängare" av tjurfäktning. Detta har av många felaktigt uppfattats som ett direkt förbud. En internationell sammanslutning av 400 djurskyddsföreningar hade överlämnat en kvarts miljon namnunderskrifter och en opinionsmätning visade förra året att 63 procent av Barcelonaborna inte vill ha någon tjurfäktning.