Det handlar givetvis om pengar i första hand. Den rika regionen Katalonien vill ha större inflytande i vad skattemedlen används till. I andra hand har hela uppståndelsen kring det nya grundlagsförslaget visst också tjänat ändamålet att ta uppmärksamheten från andra viktiga frågor. Katalonien har exempelvis den högsta invandringssiffran i hela Spanien. Eller kanske har man velat vända på steken för att försäkra sig om att det inte förblir oklart för invandrarna att de måste anpassa sig?

Kravet på kunskap i katalanska är ett ypperligt medel för diskriminering på arbetsmarknaden och det används gärna. På kursen i katalanska jag går på, fick vi fylla i ett frågeformulär som tjänar den lokala administrationens statistiska ändamål, och verkar det också, ändamålet att bekräfta deras förutfattade meningar. En del av formuläret bestod av att man skulle rangordna sina skäl för att lära sig katalanska. Det må vara hänt, men efter alternativen hade man tillsatt en ”förklarande sats” som åtminstone inte stod för mina åsikter. Jag tycker helt enkelt att det i en tvåspråkig miljö är naturligt att bemöda sig att tillägna sig båda.

Utan att vilja ta ställning till varken politik eller ekonomi, är jag benägen att hålla med om att den här regionen skiljer sig från de andra i Spanien, en belägenhet som bestyrks av språket. Att resa i de andra regionerna är som att vara utomlands.

Här händer dig saker
Spanjorer från andra regioner charmas lika villkorslöst som miljoner turister från andra håll i världen av Barcelona. Några bekanta från Madrid formulerade det såhär; i Barcelona händer det dig saker, i resten av Spanien måste man söka det.

Mig attraherar lättsamheten i det vardagliga umgänget, att bli sedd och uppmärksammad verbalt och i beröring. Lättheten i att bli entusiasmerad och snabbheten att uppmuntra och komplimentera. Den nordiska dygden att inte överdriva och säga saker man inte menar drar först krokben för en, men då man vant sig känns det riktigt bra. Man upplever väldigt lite åldersrasism, att umgås över generationsgränser är ett normaltillstånd. Barcelona är hippie på ett utsökt snobbigt sätt, och man gillar sitt rykte som designens Mecka. Här är det möjligt att designa kläder och accessoarer, göra dem själv, sälja dem i egen affär och leva på det.

För dom artister som kommer hit är det den intensiva kreativiteten som lockar, en miljö där det extrema inte väcker höjda ögonbryn.
Det går utmärkt att åka cykel genom stan och öva skalor, det är föga uppseendeväckande jämfört med de andra freakarna som går lösa. Det innovativa är dygd, ju mer det avviker från tidigare prövat, dessbättre.

Intensivt nattliv
Nattlivet följer samma mönster av att söka det extrema, om man är borta två månader har hälften av de ställen man brukade gå på antingen stängt eller bytt namn, koncept, ägare och stil.

För de internationella klädföretagens trendhunters är Barcelonas gatu-, och nattliv ett schlaraffenland, en bottenlös källa till nya idéer.
Det här avspeglas i den bild som gemene turist under ett kort besök får av staden. Här skall jag inte alls gå in på det uppenbara som finns i en tvåtusen år gammal medelhavshamnstad. Historia och sevärdheter som i sig redan ger ett besök innebörd och mening. Det är något pockande med alla signaler man möter och det är lätt att bli fast.

Ett längre uppehåll får inte intrycken att blekna, även om man börjar skönja konturerna av ett samhälle som har sina för-, och nackdelar som alla andra. Det finns en stark underström som suger sig fast och håller en i sitt grepp.

Konservativ musiksmak
Den enda konstarten som inte helt följer det hektiska är musiklivet. Den kulturella mångfalden, och en stor publik har länge gjort det möjligt att bjuda på högklassig och annorlunda underhållning i så kallad lätt musik. Men i klassisk musik är smaken i gemen förvånansvärt konservativ. Sällsynta är de pärlorna som Auditori (det nya konserthuset som hyser ESMUC, musikhögskolan) bjöd på i en konsertserie med nutidsmusik under den senaste säsongen, med besök av bland andra The Hilliard Ensemble som framförde musik av Arvo Pärt. Operans, Liceus programutbud skall vi inte ens tala om. Det kommer att dröja hundra år innan Kaija Saariahos L’amour de Loin kommer upp på programmet.

Ja, det är nåt extra med Barcelona, det är omöjligt att formulera, samtidigt så hittar var och en exakt det som tilltalar dem personligen. Kanske det är just det, att det finns en mångfald att välja av.

MICA