För att komma till kastanjekooperativet i Valle del Genal kör man vägen från San Pedro Alcántara mot Ronda och svänger av till vänster uppe i bergen. Mot byn Pujerra. Vägen är visserligen asfalterad men smal som en gångstig. Utan räcken och med bergskanten hotfullt nära. Men det är vackert så man tappar andan. Bergen är täckta med kastanjeträd som på hösten skiftar i gult. Utsikten är vidunderlig.

Pujerra i Serranía de Ronda är, tack vare kastanjerna, en blomstrande liten by. Nästan alla invånare har sin egen kastanjeodling som ger goda extrainkomster utöver ordinarie arbete.

Investeringar får vänta
Som för Benito Calvento som är brandman. Han och hans familj har fem hektar mark med kastanjeträd. Intäkterna delar de upp mellan sig. I höstas blev det ungefär 6 000 euro mindre än normalt. Han ler. Vad annat kan han göra? Vädrets makter rår man inte på. Men det är en förlust som svider.

Och Juan José de Lorenzo-Cáceres de Laguno som arbetar för kooperativet, säger att de fått vänta med en del av sina projekt, nya installationer de tänkt investera i.
—Problemet är inte bara pengaförlusten, säger han. Ett sånt här år till och vi förlorar träd. Jag har redan sett några som är halvdöda.

Dubbla priset
Juan berättar att under skörden brukar kooperativets lokaler vanligtvis vara fulla av både folk och kastanjer. I höstas rådde nästan ingen aktivitet alls. De har 90 medlemmar i Pujerra och 250 i byn Jubrique. En normal skörd brukar totalt vara på cirka 1 300 000 kilo. Den här gången blev det 240 000 kilo kastanjer. Och även om snacket går att förra årets extrema kyla kan ha med saken att göra, säger Juan att till 90 procent är det torkan som är boven.

Ett vanligt år exporteras ungefär 80 procent till Italien, Tyskland, Holland, Belgien, England, Frankrike och USA.
—Den här gången gick det iväg en enda lastbil med 22 ton till Italien, säger Juan.
—Priset är dubbelt så högt som normalt och då är det svårare att exportera. Vissa av länderna som köper av oss har egna kastanjer och de har haft ett bättre år.

Tradition sedan romarna
I Valle del Genal har det funnits kastanjeträd sedan romartiden. Det sägs att några av träden fortfarande är desamma.
—Förr använde man mulor, nu lastbilar, säger Francisco Boza, kooperativets ordförande. Men i övrigt jobbar vi på det gamla, traditionella sättet.

Om man bortser från det gångna året ökar verksamheten. Träden växer naturligt med mycket lite konstgödning. Kvalitet, inte kvantitet, är det viktiga. Något som hittills har betalat sig.
—Förhållandena här är perfekta tack vare den kalkrika jorden, höjden på mellan 400 och 800 meter över havet, och klimatet som normalt sett ger tillräckligt med regn.

Men konkurrensen blir allt större. De naturliga odlingarna hotas av de mer industriella – plana områden som är lättare att skörda. Och där kemiska gödningsmedel och bevattning bättrar på resultatet.
Francisco har sina tre hektar i Jubrique.
—Jag gör det för ekonomins skull, säger han. Och jag älskar att för varje år se hur träden växer, när kastanjerna kommer och att sedan äta dem framför öppna spisen.

Resterna bränns i skogen
Skördearbetet inleds i mitten av september och pågår till slutet av oktober. Odlarna väger in sina kastanjer och därefter är det dags för sterilisering för att eventuella småkryp ska dö, nedkylning i vattenbad, torkning och kalibrering. Det betyder att de delas upp beroende på storlek. I en urvalsprocess tas de dåliga kastanjerna bort. Sedan paketeras de i lådor och lastas på lastbilar.
Det stickiga ytterskalet tas bort redan ute i skogen. Mellan november och april bränner man det som ligger kvar på marken.

Läs mer på http://www.laserrania.org