"Spanska politiker glömmer vilka de representerar"

MARBELLA En stark personfixering och avsaknaden av folkrörelseförankring i spansk politik – det anser Spanienkännaren Thomas Gustafsson vara grunden till den politiska atmosfär som möjliggjort korruptionen i Marbella. —Spanska politiker är traditionellt karismatiska ledare som glömmer bort vem de representerar, satsar på egen karriär och driver kommunen som ett aktiebolag.

Thomas Gustafsson, var Aftonbladets korrespondent i Spanien under drygt fem år. Han är också författare till ett flertal böcker om Spanien, däribland ”Spanien – Sol och skugga”. När Sydkusten talar med honom befinner han sig i Buenos Aires i Argentina och har precis lagt sista handen vid manuset till sin nya bok om Kuba.

Den latinska världen, politik såväl som språk och kultur, intresserar honom mycket. Och även om det var fem år sedan Thomas lämnade Madrid, följer han fortfarande vad som händer i Spanien. Sydkusten har bett honom analysera situationen i Marbella utifrån ett historiskt perspektiv och göra jämförelser med svensk lokalpolitik.
—Korruptionen i spansk lokalpolitik är en ”never-ending story”, inleder han.

”Underifråndemokrati”
För att kunna jämföra svensk och spansk politik går Thomas tillbaka flera århundraden i tiden. För det handlar i grunden om demokratisk tradition.
—I Sverige kommer demokratin underifrån, säger han. Den växte fram ur folk- och arbetarrörelsen.
—Redan i det gamla bondesamhället samlades bönderna för att rösta och gemensamt fatta beslut kring för byn viktiga frågor.
Det, menar Thomas, ledde fram till en folklig demokrati, han kallar den ”underifråndemokrati”, där ledaren väljs för att representera allas intressen. De politiska partierna är fortfarande folkrörelser med en tydlig föreningstradition.

Personfixering
I Spanien, och resten av den latinska världen, finns ingen motsvarighet. Demokratin kan snarare sägas komma uppifrån. Spanien saknade en självständig bondeklass, godsherren styrde enväldigt över ett antal jordlösa, mer eller mindre livegna bönder utan rättigheter. Innan Spanska inbördeskriget upplevde Spanien korta perioder av demokrati men det politiska livet var mycket instabilt och oroligt. När Franco dog 1975 fanns ingen demokratisk tradition att falla tillbaka på.
—De spanska politiska partierna saknar folkrörelsebakgrund, säger Thomas. Partiet fungerar mest som supporter för den starke, karismatiske ledaren. I Marbella var det borgmästaren Jesús Gil.

Enligt Thomas är korruptionen en följd av den starka personfixeringen.
—Politiken handlar inte längre om medborgarnas inflytande utan om politikernas vilja att göra karriär och berika sig själva.

Pampfasoner
Som Aftonbladets korrespondent i Spanien såg Thomas flera exempel på vänskaps- och stödkorruption inom lokalpolitiken. Marbella är extremt, men inte det enda exemplet.
—Spanien har idag en fullvärdig demokrati med två starka partier, en stark opposition och en fri press men har inte nått Sveriges nivå. Det märks framför allt i små kommuner där politiken bygger på en stark man som driver kommunen som sitt eget aktiebolag.
—Det är rena rama pampfasoner, ledaren representerar ingen annan än sig själv och utnyttjar sin position för egna intressen.

Ny generation politiker
Thomas beskriver både regeringschefen Zapatero och oppositionsledaren Rajoy som en ny generation spanska politiker.
—De är båda vanliga, ganska okarismatiska personer, inte så latinska. De liknar snarare de svenska, lite gråare partiledarna.

Vilket förstås har både för- och nackdelar. För Thomas tyder tillslaget i Marbella dock på att Spanien är på väg åt rätt håll.
—Det visar att det blir allt svårare att komma undan med korruptionen. Förhoppningsvis når politiken en nivå där ett sådant beteende inte fungerar längre.

Carin Osvaldsson