Det är svårt att få spanska vänner. Det håller Elvira med om. Men huruvida du lyckas eller inte beror inte på slumpen. Att integrera sig i ett nytt hemland är ett projekt som kräver en medveten strategi, vilja och engagemang. De klassiska tabbarna är att generalisera och att inleda ett samtal med en spanjor genom att kritisera dennes hemland.
—Däremot vinner du omedelbart sympati om du visar intresse för vår kultur, säger Elvira.

Svenskar konstiga
Hon har själv levt som en katt bland hermelinerna i nästan 16 år. Det som började som något tillfälligt förvandlades till hennes livskall. Det är i mångt och mycket Elvira som står för integrationen av de svenska ungdomarna i det spanska samhället. Inte bara genom att undervisa, utan genom att knyta kontakter på alla nivåer och dela med sig av allt hon vet av spansk kultur, olikheter och fallgropar.

Som en av få spanjorskor på Svenska Skolan har Elvira hamnat i många knepiga situationer.
—Jag led i början, säger hon. Ofta har jag tänkt att svenskarna är bra konstiga...
Elvira skrattar. Hon säger det med värme i rösten. Hon har många svenska vänner.

Humor viktigt
—Det är viktigt att vara öppen och försöka förstå. Många missförstånd går att undvika.
Ett klassiskt exempel är hur vi hälsar. En svensk som sträcker fram handen, och ännu en värre en slapp sådan, uppfattas som kall och avståndstagande. Spanjorerna hälsar med kindpussar. Elvira råder den som känner sig osäker att helt enkelt kommentera situationen, att fråga om han ska hälsa på spanskt eller svenskt vis. Om vi möter olikheterna med humor blir det lättare.

Ett nej inte ett nej
Elvira drar en annan anekdot för att illustrera fler klassiska tabbar.
—Ett spanskt nej betyder inte alltid nej. Om du verkligen vill något måste du upprepa det flera gånger, säger hon.
—Om du bjuder hem mig tackar jag först nej, men jag förväntar mig att du insisterar. Om du inte ger med dig ser jag att du har intresse och accepterar inbjudan.
—Hur många middagar har jag inte gått miste om genom att följa det spanska mönstret!

Elvira skrattar gott åt när hon och hennes mamma blev hembjudna till en svensk kollega. Mamman tog en liten, liten bit tårta. När hon blev erbjuden att ta om tackade hon nej och tårtan togs från bordet. Snopet.
Det är snöpliga och i efterhand skrattretande situationer som uppstår. Men Elvira tar sin uppgift som medlare på största allvar. Och hon är ganska kritisk till det svala engagemang som många av Spaniensvenskarna visar när det gäller att integrera sig.

Spansk examen
Elvira började jobba på Svenska Skolan efter att ha avslutat sina studier i Granada. Hon hade inte en susning om hur skolan fungerade, hon kände ingen svensk och hade aldrig varit i Sverige. Sedan dess har hon kämpat som ett djur för att spanskundervisningen ska hålla akademisk standard och för att eleverna ska läsa samma kurser i språk, litteratur och historia som de jämnåriga spanjorerna.
—Att eleverna får både spansk och svensk examen är ett ovärderligt passerkort när de ska söka jobb eller universitetskurser.

Eleverna väldigt olika
Det är ingen lätt utmaning hon brottas med. Varje elev har sin nivå, sin personlighet. Alltifrån de som är helt integrerade och troligen aldrig återvänder till Sverige, till de som efter bara en kort tid i Spanien åker tillbaka till sitt hemland. Med en extra skatt i bagaget.

Elvira hade tänkt stanna på skolan ett år eller två. Till hösten blir det sexton.
—Det som driver mig är att jag jobbar med hjärtat och tror att jag gör ett viktigt arbete.
—Jag hjälper ungdomarna att lära känna en ny kultur, att känna sig bekväma i Spanien. När de och föräldrarna tackar mig är det värt allt slit.
—Rik blir jag aldrig, men jag har många vänner!

Tack vare sin kamp för integration har Elvira fått många kontakter i Fuengirola och i Sverige. Hennes position öppnar dörrar som även ger personlig tillfredsställelse.
Varje sommar åker hon till Sverige för att på en årlig lärarkonferens berätta om hur hon introducerar spansk kultur i undervisningen.

Har du blivit lite svensk efter 16 år på en svensk skola?
—Nej, jag tror aldrig vi förlorar vår identitet. Men nu vet jag att svenskarna är annorlunda och respekterar det. Det samma vill jag att svenskarna gör med spanjorerna. Det som är annorlunda behöver inte vara dåligt eller konstigt.

Hur har du lärt dig skillnaderna mellan svenskar och spanjorer?
—Genom att öppna mina sinnen. Kultur lär du dig på samma sätt som grammatik, genom att observera och praktisera. Det är viktigt att vara ödmjuk, ställa frågor, att vilja lära och att aldrig förakta.

Vad gör du för att eleverna på Svenska Skolan ska integreras?
—Jag berättar om olikheterna, utan att generalisera, förklarar hur vi spanjorer fungerar. Jag följer almanackan och introducerar dem allt eftersom i årets traditioner. Eftersom vi bor i Spanien har jag dessutom möjlighet att presentera eleverna för olika representanter i spanska samhället. Vi träffar alltifrån borgmästare till författare och tjurfäktare.

Varför har många svårt att integrera sig?
—Det handlar om rädsla för det okända och språkproblem. Att umgås med andra svenskar är lättare och bekvämare. Det är normalt. De som når en stor publik, exempelvis medierna, bör ge nycklarna och hjälpa svenskarna att bättre lära känna det land där de lever.

Hur ser spanjorerna på Svenska Skolan?
—Vad de möter är mitt engagemang för integration och vi anses vara den utländska skola som gör mest. Vi blir alltid inbjudna till olika arrangemang och den lokala TV-stationen uppmärksammar ofta vad vi gör.
—Det finns allmänt ett stort intresse för utländska skolor eftersom allt fler föräldrar vill ge sina barn en god språkutbildning.

Hur är det att arbeta med svenskar?
—Det kan vara svårt eftersom jag måste anpassa mig efter både svensk och spansk planering. Svenskar planerar ett år i förväg och med en spanjor bekräftar du mötet dagen innan. Jag befinner mig mitt emellan och får inte alltid förståelse.

Fler exempel på klassiska missförstånd?
—Varje år uppstår samma situation med gäststudenter som bor i spansk familj. Familjen beklagar sig över att de svenska ungdomarna äter under tystnad och går från bordet med ett kort tack. Elevens version är att spanjorerna är oartiga som inte tackar när de går från bordet. Skillnaden är att vi spanjorer berömmer maten under tiden vi äter, det är vårt sätt att uttrycka uppskattning.
—Svenskarna beklagar sig också över att värdfamiljen går efter dem och släcker lamporna. Det är en del i vår uppfostran att vara sparsam med elen.
—Som spanjor talar man i mun på varandra och avbryter ofta, så visar vi engagemang och intresse för samtalsämnet. Svenskarna upplever det som oartigt, för dem är tystnad tvärtom ett tecken på respekt. När jag börjande undervisa här trodde jag mina lektioner var de tråkigaste eftersom ingen sade något. Sedan lärde jag mig att de var något positivt.

Finns det likheter mellan svenskar och spanjorer?
—Hjärtat och känslorna, dem har vi alla.

Är vi så kyliga och tråkiga som ryktet säger?
—Det är sant att ni ger detta första intryck. Något så enkelt som den första hälsningen kan vara upphov till en kulturkrock.
—Men ni är trogna vänner, en svensk är en vän för hela livet och det uppskattar jag mycket.