Rafael är trött och arbetet som fiskare är inte längre det samma, lika hårt men mindre lönsamt. Som äldre har han också fått mer respekt för havet och dess vredesutbrott. Så sent som i början av september tog ett oväder åtta sjömäns liv utanför Barbate, i Cádiz.

Han går upp halv fem på morgonen och är tillbaka hos familjen i Chilches klockan åtta på kvällen. Då är det bara middag och sova som gäller. Förr gick de ut alla veckans dagar men, som tur är, jobbar de nu bara måndag till fredag. På fritiden är han fotbollstränare. Rafael håller alltid igång. Men nu har han inte lust att kämpa längre.
—Huset är betalt och barnen snart klara med sina utbildningar, till vad ska jag ha mer pengar?, frågar sig Rafael.

Fiskebåten var drömmen
Vad ska han göra istället? Vilka drömmar har han?
—Det var det här som var min dröm. Nu är den mer eller mindre uppfylld och barnen är vuxna.

En av kollegorna, en av Rafaels anställda, hänvisar skämtsamt till Rafaels kusin som är borgmästare. Han kan ju alltid ta jobb som gatsopare, menar han. Och Rafael kontrar lite retsamt med att berätta att kollegan extraknäcker som dödgrävare under de två månader som fiskarna har obligatorisk ledighet, på grund av fiskeförbudet i maj och juni.

De har jobbat tillsammans i 20 år, är som bröder mer än arbetskompisar. De har delat mycket. Här finns en värme som har stått emot många hårda, kalla vindar ute på sjön.

Räddare nu
—Min kollega förlorade sin farfar i Gibraltarsundet 1958. De var 25 män, samtliga omkom och försvann i havet. Av båten hittades inte en träflis.
Rafael är räddare nu än när han var ung. Han berättar om när han själv råkade ut för en rejäl storm i Gibraltarsundet i slutet på 1970-talet. Vågorna var elva meter höga men Rafael, som inte ens var fyllda 20 år, var inte rädd.
—De andra sjömännen, de var kanske i 35-års åldern, grät. Jag förstod det inte, men vi höll ju på att dö. De trodde vi skulle drunkna.
—Det tog oss sex timmar att passera sundet. Det är dödligt farligt, särskilt med den kraftiga västanvinden Levante. Gibraltar sund är mycket värre än Málaga.

Inte en chans i hytten
Vi talar lite om olyckan i Barbate, om hur Rafael reagerar på nyheten att åtta kollegor förlorat livet i vågorna.
—Det är klart att det påverkar mig. Jag förstår ju mer eller mindre hur det har gått till.

Framför allt upprörs han av att sjömän, ute på öppet hav i dåligt väder kan gå och lägga sig och sova. Det skulle aldrig falla Rafael in.
—De som överlevde var de som befann sig på däck och ytterligare någon som skepparen lyckades rädda.
—Om du håller dig på däck kanske du dör innan, men du kan följa havet, se vad som händer. Ligger du i din hytt har du inte en chans om båten kantrar och sjunker.

Flytväst obligatoriskt
Flytvästar är obligatoriskt, enligt lag, men också enligt sunt förnuft. Det egna livet är värt mer än en lagparagraf. Men mellan raderna går att läsa att inte alla tar på sig västen, då Rafael påpekar att skepparens inställning har stor betydelse.
—Jag säger alltid till mina sjömän att vara försiktiga.

Att vara hjältar från havet är en sak, att spela hjälte, en annan.
Och även om man bortser från oväder, är livet på båten inte riskfritt. Det är att lätt skada sig, på verktyg, och att halka. Fiskarna är inte heller alltid att leka med. Spindelfisken (pez araña) till exempel har ett farligt gift som överförs till den som blir stucken.

Har sin tjusning
Vid dåligt väder är fiskaryrket en ständig, fysisk kamp i tolv, tretton timmar. Hur orkar man kliva upp morgon efter morgon i 30 år?
—Det är ju inte så varje dag, ibland är det lättare. På sommaren är det skönt.

Och även om Rafael känner sig färdig får han ändå något lyriskt i blicken när han ska förklara tjusningen med sitt jobb. För självklart finns den där den med.
—Havet lockade mig. Jag är den ende sjömannen i familjen, berättar Rafael. Pappa var lantbrukare.
—Fina dagar är det fantastiskt att gå ut med båten, det går inte förklara för någon som inte varit med ombord och sett med egna ögon. Soluppgångarna, fiskarna i nätet – det är väldigt vackert.

Och komiken lyser inte heller med sin frånvaro. Som den gången de hade låtit en tysk turist följa med ombord och en bläckfisk sög sig fast i armen på honom. Rafael och kollegorna skrattar gott när de minns hur han for runt som en tokig på däck.

Lönar sig inte
Kanske är ändå den främsta anledningen till att Rafael tappat lusten, det faktum att det inte lönar sig att fiska som det gjorde förr. Priset på diesel har nästan fördubblats bara de senaste tre åren och fisken var värd mycket mer för 20 år sedan. Det importeras mycket fisk från Marocko. Enligt Rafael har den sämre kvalitet. Fiskhandlarna tittar bara på priset och medan den marockanska fisken upptar fiskdiskarna i Málaga, får Rafael och hans kollegor många gånger slänga tillbaka sin fångst i havet.
—När jag började var Málaga en av de hamnar i Spanien med mest omsättning, 1977 fanns här mellan 30 och 40 stora fiskebåtar. Idag är vi fyra.

Men att det skulle vara ont om fisk i Málagas vatten är helt fel.
—Det finns hur mycket som helst!
Han pekar på lådorna med taggmakrill, olika sorters bläckfisk, mullus, havsabborre.

Enligt en överenskommelse med Marocko får de spanska båtarna fiska även där, men det intresserar inte Rafael. Vindarna är betydligt hårdare och han skulle få jobba natt och dag för att täcka kostnaderna för dieseln.

Namn: Rafael Domínguez Flores
Ålder: 47 år
Yrke: Fiskare/skeppare
Arbetsplats: Kusten mellan Rincón de la Victoria och Fuengirola
Utbildning: Sex månaders teoretisk kurs och cirka 200 dagars praktik på havet
Lön: 2 000 euro/månad (en vanlig matros tjänar ca 1 000 euro/månad)
Semester: Två månader per år
Bostad: Hus i Chilches, Rincón de la Victoria
Familj: Fru och två barn, 21 och 23 år
Intressen: Fotbollstränare