Irene, familjeläkare i Madrid var på väg hem till en misstänkt coronasmittad när någon först kastade ägg efter henne och därefter skrek ”Vete a tu puta casa” (ung. stick hem till ditt jävla hus). När hon blev förbannad och sa att hon var läkare, bad de om ursäkt och kallade henne istället för hjälte. Händelsen som beskrivs i en artikel i tidningen El País, har blivit allt vanligare under karantänen. De som tvingas ge sig ut på gatan, trakasseras av folk som skriker åt dem från sina balkonger. En liknande företeelse är att de som stoppas och bötfälls av polisen, filmas, och sedan hängs ut i sociala medier.

Vad finns det för psykologiska förklaringar till detta fenomen, särskilt i ett land i övrigt ganska fritt från låtsaspoliser? Enligt beteendevetarna krävs både en risk för rättslig påföljd, till exempel böter, och sociala konsekvenser, för att vi ska följa ett utegångsförbud, som må vara förståeligt men ändå upplevs som brutalt av många. En person som spottar på gatan anses vara primitiv, mindre civiliserad och vi tenderar att stigmatisera dem som inte kan bete sig, avhumanisera dem. Det förklarar Armando Rodríguez, professor i socialpsykologi vid Universidad de La Laguna. Han menar att krisen har väckt en kollektiv identitet, de som bryter mot normerna uppfattas som ett hot och blir till svarta får.

Men varför titta snett på förbipasserande utan att ha en aning om skälet till att de är ute? En av förklaringarna är att alla videos på personer som bryter karantänen och nyheter om böter och sanktioner, får oss att ta för givet att den som vistas ute är ”skyldig”. Vi tenderar även att övervärdera vårt eget motiv till att gå ut, medan vi betvivlar alla andras. Enligt en ny studie delar vi ut offentliga straff för att förbättra vårt eget rykte, även i tvetydiga situationer där straffet kanske inte är berättigat. José Manuel Sabucedo, professor vid Universidad de Santiago de Compostela menar att det får oss att känna oss moraliskt överlägsna, i besittning av sanningen, och vår självkänsla växer.

Enligt psykologen Daniel Kahneman, som citeras i samma artikel i El País, stimuleras hjärnans nöjescentrum av så kallad altruistisk bestraffning. Belöningen är att den sociala ordningen upprätthålls. Risken för bestraffning underlättar samarbete men är ett tveäggat svärd. Neurologen Robert Sapolsky beskriver hur mänskligheten främjat civilisationer med effektiva straff från tredje part som polis och domare, men höjer ett varningens finger. Under normala omständigheter känner myndigheter och medborgare väl till lagens gränser. Men nu vet ingen egentligen hur många gånger det är okej att gå till mataffären.

Sabucedo beklagar att vi överanvänder krigsrelaterade uttryck. Metaforer är inte neutrala, tvärtom får de konsekvenser. Visst kan de nyttjas för att mobilisera folket, men vi borde fokusera på en vokabulär som passar ett moget och civiliserat samhälle bättre, en kollektiv identitet som bygger på omtanke. Krigsretoriken förutsätter att det finns en fiende, ett ”vi och dem”. Men ett osynligt virus får aldrig på riktigt den rollen, det blir istället de som inte följer normerna, som uppfattas som förrädare.