Spanien har på några årtionden gått från att vara ett land varifrån människor emigrerar, till att blir ett transitland och även slutmål för många flyktingar. Spanien har därmed också kommit att bli en viktig pusselbit i den europeiska flyktingpolitiken. De senaste årens ansträngningar för att täppa till rutterna till Turkiet, Balkan, Grekland, Italien och Malta, har flyttat flyktingströmmarna till Kanarieöarna och Gibraltar sund. Spanien är också den enda EU-medlemmen som har landgränser med Afrika.

Spanien har förvandlats till ett av de länder i världen som lägger mest pengar på industrin som omger flyktingkontrollen. Utgifterna finansieras i huvudsak med offentliga medel via komplexa nätverk av nationella och europeiska institutioner. I Spanien kommer pengarna främst från försvars- och inrikesdepartementen samt departementet för Integration, Försäkringskassan och Migration.

Mer än fyra procent av EU:s budget går till migration, gränskontroll och försvar. Sedan 2015 har Spanien fått mer än 800 miljoner euro från EU för gränskontrollen. Bakom summorna ligger budskapet att flyktingströmmarna står i nära relation till organiserad brottslighet, arbetslöshet och terrorism. Argumenten att immigrationen utgör ett hot, tycks väga tyngre än de många ekonomiska, arbetskrafts- och demografiska argument som förespråkar en mänskligare, flexiblare och bättre organiserad rörlighet.

Europas besatthet av att stoppa invandringen får polis och militär att lägga stora summor offentliga medel på utrustning och tjänster som fram tills idag har visat sig ineffektiva för att stoppa flyktingströmmarna, men som däremot ökar riskerna för dem som flyr. Vad består denna industri av och vad är det som kostar? Framför allt rör det sig om drönare, rörelsedetektorer, taggtråd, system för ansiktsigenkänning och till och med militär programvara.

Mellan 2014 och 2019 upphandlade den spanska regeringen utrustning och tjänster inom industrin för flyktingkontroll för minst 660 miljoner euro. Då är inte de tusentals poliser och militärer vid de egna gränserna och i flera afrikanska länder, inkluderade. Inte heller de medel för flyktingkontroll som förts över till länder utanför EU, under beteckningen utvecklingsstöd.

Den typiska illegala invandraren i Spanien är en kvinna i 30-årsåldern från Colombia, Venezuela eller Honduras som anländer hit med flyg. Hela 77 procent av de illegala invandrarna kommer från Latinamerika. Samtidigt lägger Spanien det mesta av budgeten för flyktingkontroll på gränsen mot Afrika. Av totalt knappt 1.700 offentliga avtal som har till syfte att stärka Spaniens yttre gränser, har drygt 83 procent, 551,3 miljoner euro, gått till området runt Gibraltar sund.

Samtidigt är det ett faktum att ju mer pengar Spanien och EU lägger på att stärka gränserna, desto mer växer intäkterna för maffian som ägnar sig åt trafficking. Enligt FN tjänar människohandlarna runt Medelhavet 400 miljoner varje år. På EU-nivå rör det sig om fyra miljarder euro.

Spanien blev 2006 första landet i världen att uppföra så kallat tredimensionellt staket vid sin landgräns. Regeringen lade omkring 20 miljoner euro på att installera 120 mil ståltråd för ett tredubbelt staket i Melilla. Många applåderade då, eftersom ståltråden ersatte taggtråd. Sju år senare sattes dock ny taggtråd upp igen. Mellan 2006 och 2013 kostade gränsstaketet statskassan mer än 47 miljoner euro. En stor del gick till Málagaföretaget Mora Salazar, som tillverkar taggtråd och som gick från att vara ett okänt litet företag till att skriva kontrakt med mer än 20 länder, framför allt inom EU. Även andra stora företag som Indra, Dragados och Ferrovial fick del av kakan.

I slutet av 2019 började regeringen ta bort den tre meter höga taggtråden, för att ersätta den med halvcirkelformade stänger och höja staketet till tio meter. Projektet ingår i planen för att förstärka och modernisera landgränserna i Ceuta och Melilla, med en total budget på 32 miljoner euro.

På 15 år har gränsstaketen i Ceuta och Melilla kommit att bli två oändliga utgiftshål. Stiftelsen porCausa (bestående av experter, forskare och journalister som ägnar sig åt att granska flyktingfrågor) har kartlagt 188 kontrakt som upphandlats mellan åren 2014 och 2019, till ett totalt värde av 71,2 miljoner. Exklusive de tidigare nämnda 32 miljonerna. Detta för underhåll, kontroll och övervakning för att förhindra den illegala invandringen i Ceuta och Melilla.

Under samma period upphandlade regeringen ytterligare minst 1.667 kontrakt till ett värde av 660 miljoner euro för att stärka gränserna, skicka agenter från de statliga säkerhetsstyrkorna till flyktingarnas ursprungsländer, inrätta satellitövervakningssystem samt på center där papperslösa migranter inackorderas.

Enligt både EU-kommissionen och Spaniens regering används pengarna för att ta emot och hjälpa flyktingarna. Men enligt kartläggningen som porCausa gjort, går i själva verket knappt tio procent av kontrakten till mottagande och integration, medan resterande nära 90 procent går till att stärka de yttre gränserna, gripa och utvisa migranterna.

Knappt 15 kilometer skiljer Spanien och Afrika åt där det är som närmast, Gibraltar sund. En 53.000 kvadratkilometer stor havsremsa, inkluderat Alboranhavet, som utgör omkring två procent av hela Medelhavet. Det är dock ett av de mest övervakade områdena i hela världen och ett av de mest lukrativa inom flyktingkontrollindustrin i Europa, särskilt för företag inom vapensektorn.

SIVE är ett omfattande övervakningssystem som uppges vara ett av de mest kraftfulla verktygen inom flyktingkontroll. Det består av hundratals fasta och rörliga radars, värmekameror, drönare, optroniska sensorer samt satellitteknik med förmåga att upptäcka och övervaka farkoster längs den spanska och portugisiska kustremsan. Systemet hanteras av Guardia Civil och Policia Nacional. Mellan 2014 och 2019 lades 56 miljoner euro på underhåll och reservdelar för SIVE. Trots omfattande både ekonomiska och mänskliga resurser har systemet dock inte minskat antalet omkomna flyktingar i sundet mellan Marocko och Spanien.

Att ta sig in illegalt på spanskt territorium är en administrativ överträdelse, inte ett brott. Dock tillåter invandringslagen att dessa personer berövas sin frihet. Det finns tre olika typer av interneringscenter för flyktingar i Spanien; CETI i Ceuta och Melilla, CIE på fastlandet och Kanarieöarna samt CATE lokaliserade längs de södra gränserna. Överlag saknas transparens och journalister får varken komma in på centren eller tillgång till upphandlingsunderlag, men cellerna uppges vara mindre än på vanliga fängelser och förhållandena undermåliga. På ett CATE-center i Málaga för 300 personer, disponerar var och en av internerna 2,3 kvadratmeter enligt en rapport som tidningen El Diario fått tillgång till. Enligt samma rapport fanns det minderåriga på centret, något som går emot spansk lag och som även Riksombudsmannen uppmärksammat.

Ett stort problem är bristen på tolkar, vilket leder till att många flyktingar som skulle kunna ansöka om asyl inte gör det. De som anklagas för brott kan varken tala med en advokat eller försvara sig själva.

Mellan 2009 och 2019 utvisade EU:s gränskontrollmyndighet Frontex drygt 60.000 personer i 1.500 olika operationer. Spanien är det tredje landet i Europa som deporterar flest flyktingar. Nära tusen flygningar har genomförts för egen räkning samt ytterligare 263 i samverkan med EU, det senaste decenniet.

Frekvensen har ökat sedan flyktingkrisen 2015 och flygningarna är ytterligare en nisch inom industrin för flyktingkontroll. I Spanien gynnas främst flygbolag som Air Nostrum, Evelop Airlines, Swiftair och Air Europa. Mellan 2014 och 2019 betalade regeringen drygt 45 miljoner euro till dessa bolag, för att chartra utvisningsflyg.

Flygen går bland annat till Mauretanien, Senegal, Colombia och Albanien. Europarådets anti-tortyrkommitté har flera gånger uppmärksammat Spaniens regering på den behandling som flyktingarna utsätts för i samband med utvisningen. Varken spanska regeringen eller Frontex kontrollerar att de utvisade flyktingarnas rättigheter garanteras, efter att de överlämnats till myndigheterna i destinationslandet.

Den kategori i industrin för flyktingkontroll som tilldelas minst pengar är mottagande och integration. Knappt två procent av totalen och i huvudsak samfinansierat av EU. Förklaringen finns dels i flyktingpolitiken, dels i att kompetensen för flyktingmottagandet ligger på de autonoma regionerna. Regeringen har sedan 2015 ett avtal med Röda Korset och ytterligare två frivilligorganisationer gällande det tillfälliga mottagandet, orientering samt integration av dem som får asyl i Spanien. Avtalet subventioneras via regeringen, med delfinansiering från EU. Det förlängs år från år, med brådskande karaktär och utan offentlig upphandling.

De tre frivilligorganisationerna är de som tar emot flyktingarna från sjöräddningen eller Guardia Civil. Det ansvarar för att erbjuda juridisk hjälp, psykologiskt stöd, tolkar och inackordering för dem som blir kvar i Spanien. År 2015 mottog de bidrag på totalt 12,8 miljoner euro. År 2019 låg anslaget på 69,9 miljoner euro.