Efter en relativt sett lugn sommar smittmässigt sett, ledde den andra vågen till utmattning, ilska och apati. Den tredje vågen har haft liknande effekt, med ytterligare en ny nyans. Likgiltigheten. Folk bryr sig allt mindre om pandemirelaterade nyheter. Trots att den tredje vågen är värre den andra, verkar folk inte bry sig. Har vi blivit härdade?

Mar Vega är chef för intensivvårdsavdelningen på Hospital Sant Pau i Barcelona. För ett par veckor sedan blev hennes uttalande viralt: “På nyheterna fortsätter det att talas om 300 till 400 döda varje och det verkar som ingen bryr sig. Jag tror att folk håller på att bli okänsliga för dessa siffror. De lyssnar, men ändå är det som om det inte vore något konstigt alls.” Det skriver tidningen El Confidencial, som gått på djupet när det gäller den förmodade likgiltigheten.

En fråga vi alla har ställt oss sedan i mars, är när vi kan slappna av och återgå till våra liv. Men i vilket ögonblick slutar samhället att oroa sig och anpassar sig till en ny vardag, en ny normalitet? Opinionsundersökningarna visar att oron över pandemin generellt varierat beroende på smittfrekvensen. I januari, precis när tredje vågen drog igång, sjönk dock antalet som var mycket oroliga, till samma nivåer som registrerats under hösten.

Media ger oss kontinuerliga uppdateringar i realtid, som utgör ett oupphörligt flöde av stimuli. Statistiken över antal smittfall, inlagda på sjukhus och döda, kommer och går. De ansvariga politikerna upprepar samma misstag, som får samma konsekvenser och såvida vi inte har en personlig erfarenhet av någon i vår närhet som blivit svårt sjuk, slipper de flesta av oss att se den värsta sidan av pandemin. Samtidigt lider vi dock de ekonomiska, psykologiska och sociala effekterna av restriktionerna.

Enligt Pere Masip, professor vid Universitat Ramon Llull, finns i varje nödsituation och kris ett ökat informationsbehov. Folk har frågor och söker svar. Skillnaden jämfört med andra stora kriser som 11 september, ebolaviruset eller tsunamin i Indiska oceanen 2004, är att Covid-19 fortsätter att villkora vår verklighet månad efter månad.

Pandemin har pågått under mycket längre tid, utan att det egentligen tillkommer någon ny information. Den dagliga statistiken tillför ingenting.
– Under en viss tid gav medierna svar på frågor vi hade; hur ska jag skydda mig, vad är det för ett virus, hur ser utvecklingen ut, citeras Masip i El Confidencial. Men vi har nått en situation när det knappt finns någon ny information, bortsett från den rena statistiken.

Eftersom krisen drar ut på tiden, skapar det inte bara en informationsutmattning utan folk kopplar bort och konsumerar minsta möjliga mängd nyheter. Precis som det berömda citatet som tillskrivs Stalin: “En enskild människas död är en tragedi, en miljon döda är statistik”.
Masip fortsätter:
– Vi är trötta på att höra att folk dör, det vet vi redan, trots alla försiktighetsåtgärder. Vad folk vill är att koppla bort.

Flera studier visar att den psykologiska påverkan under första vågen förvärrades av den informativa överbelastningen. Masip önskar att medierna skulle ta upp mer sociala och personliga aspekter som kan tillföra något nytt bortom statistiken. Ett annat problem är att de hälsomässiga aspekterna har lämnat plats för politiska konfrontationer. Enligt Masip har de flesta pandeminyheter en politisk touch i en majoritet av medierna.
– För de politiskt intresserade kan det vara intressant, men de som inte är det kopplar bort. Folk vill ha vaccin, inte bortförklaringar till varför det inte levereras.

Skillnaderna mellan åtgärder beroende på vilket parti som styr får det att verka som om tillämpningen har med partipolitik att göra. Även det bidrar till en känsla av overklighet och cynism, som kan förklara likgiltigheten.

Ingeborg Porcar är chef för Trauma-, kris- och konfliktenheten på Universidad Autónoma de Barcelona. Enligt henne är nyckeln för att förstå vad som händer, skillnaden mellan primära och sekundära skador. Folk är trötta på de sekundära effekterna, bristen på resurser och löften som inte hålls. Det bidrar till ett ökat misstroende.

Många lever i en kontinuerlig förhalning av saker och ting. Vi sköt upp saker till sommaren, sedan till hösten, sedan till jul och därefter blev allting ännu värre…
– Det finns tre hanteringsmekanismer; förnekelse, undvikande och att aktivt hantera problemet. Om de hade sagt att de inte visste när detta skulle ta slut, att det fanns en risk att det skulle dra ut på tiden, hade folk kunnat hantera det på ett mer realistiskt sätt. Men förra året sköt vi upp saker till detta året och nu visar det sig att vi inte kan göra dem nu heller.

En konsekvens av likgiltigheten är att beteenden som är egoistiska, förnekande och upproriska börjar ta över. Solidariteten har givit plats för en växande individualism, som accentueras av själviska beteenden som politisk korruption i vaccinadministrationen.
– I början såg folk att de kunde bidra med att dra sitt lilla strå till stacken, oavsett om det var att sy munskydd eller hjälpa grannen. Men nu finns det respiratorer, munskydd och handsprit och viljan att hjälpa har försvunnit, säger Masip.
– Folk måste överleva och tjäna sitt leverbröd. I början visades stor solidaritet med vårdpersonalen, även under andra vågen, men inte längre…

Amalio Rey är expert på kollektiv intelligens och driver bloggen https://www.amaliorey.com El Confidencial har frågat honom hur vårt psyke anpassar sig till en ny verklighet, som pågår under lång tid. Han menar att vad som kan verka vara likgiltighet i själva verket är ett sätt att manifestera en bakomliggande trötthet och frustration.
– Vi begraver och sopar vår oro under mattan. Där ligger den latent. Det är som energi som övergår i en annan form.

Han fortsätter:
– Det är logiskt att en onormal situation som pågår länge slutligen normaliseras. Det är tur att vi är kapabla till det, för även om det finns risker som att vi sänker garden och slappnar av, minskar det också den mentala störning som det innebär att hantera en situation som ständigt utmanar många av våra mest grundläggande samlevnadsmönster. Det är en överlevnadsmanöver, en strategi för att spara energi.
– Ingen människa kan befinna sig i en nödsituation med så många försiktighetsåtgärder under så lång tid. Vi måste slappna av.

Problemet är delvis en informativ överbelastning och delvis att de meddelanden som sköljer över oss är både motsägelsefulla och förvirrande, vilket gör att vi än mer tenderar att koppla bort. Vi tar vår tillflykt till det som är säkert.

Amalio Rey poängterar dock att han ser många människor som har lyckats förvandla de förebyggande åtgärderna till vanor.
– Jag slutar inte att förvånas över hur en trots allt mycket stor del av befolkningen uppvisar en hög grad av elasticitet, som också är viktigt att värdesätta och tala om.
– Jag skulle sammanfatta det som att de som lyckats förvandla dessa beteendemönster till vanor inte lider av pandemiutmattning. De lever med åtgärderna som något normalt. Medan de som fortfarande känner motstånd mot normerna, upplever dem som något främmande, har problem. De gjorde bara vad de blev tillsagda, vad de tvingades till och det tröttar ut i längden.