Utan stödjande nätverk av familj, vänner och hemhjälp, med osäkrare anställningar och betydligt större ansvar för skötseln av hemmet, har kvinnorna sett hur pandemin tvingat dem flera steg bakåt på den redan långsamma vägen mot ett jämställt samhälle. Efter ett år med pandemin förmedlar många kvinnor en förödande bild av utvecklingen.

Tidningen Público samlade inför internationella kvinnodagen 8 mars, kvinnliga vittnesmål om hur pandemin påverkar deras liv. Det rör sig om tiotals individuella berättelser, som alla har en gemensam nämnare; de är utmattade, stressade, tyngda av skuldkänslor för att tiden inte räcker till, med dagar utan slut för att hinna med sina dubbla skift och med en överhängande känsla av ensamhet.

Tillfrågade experter och konsulterade studier, varnar alla för den överbelastning som pandemin innebär för kvinnorna. Framför allt för de som har både jobb och små barn, med effekter på den mentala och emotionella hälsan som en direkt konsekvens.

Alba Crusellas är statsvetare, sociolog och expert på jämställdhet.

– Under de värsta perioderna, med skolor och andra aktiviteter nedstängda samt bristen på stödnätverk i form av far- och morföräldrar och andra bekanta, har många mammor tvingats jonglera för att uppfylla kraven från jobb, skola, hushållsarbete och omvårdnad. Alltid med en känsla av skuld som patriarkatet bekvämt lägger på dem som inte lever upp till 100 procent till familjens krav, citeras Crusellas i Público.


Empar Aguado, professor på institutionen för sociologi och socialantropologi vid universitetet i Valencia, menar att kvinnorna gick in i krisen med stora brister i jämställdheten och kommer att gå ur den ännu värre, med än mer arbete och större skuldkänslor. Pandemin och lockdown förvärrade den existerande situationen med brist på gemensamt ansvarstagande, en ökad börda gällande omvårdnaden och dessutom större osäkerhet på arbetsmarknaden. Aguado inledde i april en studie av konsekvenserna av lockdown för kvinnor med barn och effekterna har visat sig intensifieras och fördjupas de senaste månaderna.

Dessa experters kommentarer bekräftas av statistik från olika institutioner. Den senaste arbetslöshetsstatistiken från arbetsdepartementet visar exempelvis att 70 procent av de som förlorade jobbet i februari, var kvinnor. Och enligt fackförbundet UGT innehar kvinnorna drygt 74 procent av deltidskontrakten.

Enligt ny rapport från konsultfirman Boston Consulting Group (BCG) ägnar kvinnor dubbelt så mycket tid, omkring 27 timmar per vecka, åt obetalt arbete som hushållssysslor och skoluppgifter, jämfört med före pandemin. Av de europeiska mammorna uppger 30 procent att deras förmåga att prestera på jobbet har minskat med pandemin. I Spanien är andelen 37 procent.

Nära 40 procent av kvinnorna uppger att de saknar en avskild plats för att arbeta, 28 procent säger att de ofta blir störda och 40 procent att de känner sig osäkra på sin anställning. Dessa siffror ligger tio procentenheter över männens. Enligt BCG kan pandemin ha inneburit att vi på ett år förlorat 20 års kamp för att minska könsskillnaderna på arbetsplatserna.

Ovanstående bekräftas även av de kvinnor som Público intervjuat. Flera av dem berättar exempelvis att trots att de har jobb med samma krav som sina män, tvingas de sitta på platser i hemmet som kök och vardagsrum där de störs kontinuerligt av barnen. Samtidigt som männen har förmånen att stänga dörren om sig och kan jobba i lugn och ro.

Aguado poängterar att när alla stödnätverk föll; skola, hemhjälp, möjligheten att få hjälp av far- och morföräldrar, blev det väldigt tydligt att jämställdheten är långt ifrån uppfylld och att behovet av förändringar stort. Enligt studien från universitetet i Valencia är papporna bra på att leka med sina barn, medan kvinnorna tar ansvar för sådant som skoluppgifter, matlagning och tvätt.

Sociologprofessorn Rosa Cobo vid universitetet i La Coruña, förklarar att kvinnorna lämnade hemmet för arbetsmarknaden på 1970-talet, en process som har vunnit kraft de senaste decennierna. Och plötsligt har pandemin tvingat dem tillbaka till hemmet. Och detta inte alls på samma villkor som för männen. Kvinnorna får återvända till hushållsarbetet. Pandemin avslöjar svagheterna i jämkningen mellan arbete och familjeliv och stora brister i det gemensamma ansvarstagandet.

Crusellas menar att könsperspektivet måste integreras i alla projekt för återhämtning efter pandemin, annars kommer det få en negativ inverkan på jämställdheten och kvinnornas liv. Den offentliga sektorn måste försäkra att återhämtningen bidrar till att eliminera de hinder som förhindrar jämställdhet mellan män och kvinnor och inte skapa eller förvärra dem.

Hon menar att stereotypen att det är kvinnorna som är huvudansvariga för hemmet lever kvar. Männen måste ta sin del av ansvaret, men så även staten och företagen. 

– Mer än att tillåta kortare arbetsdagar, med lägre lön som följd, har myndigheterna inte givit några alternativ. Denna åtgärd har väldigt negativa effekter på jämställdheten, då den befäster de traditionella könsrollerna och kvinnans ekonomiska beroende, citeras Crusellas i Público.