Den 25 oktober i fjol deklarerade regeringen nationellt nödläge, som sedan förlängdes 9 november med sex månader. Motivet var att ge regionerna en juridisk ram och verktyg för att tillfälligt kunna begränsa människors grundläggande rättigheter. Målet var att smittfrekvensen 9 maj skulle ned under 25 fall per 100.000 invånare de senaste två veckorna. Det lyckades inte. Den låg istället runt 200, några dagar före 9 maj. En siffra som inte är så mycket bättre än den smittfrekvens på 362 fall som rådde när nödläget infördes.

Betyder det att åtgärderna inte har varit meningsfulla? Vad hade hänt om de inte tillämpats? Det är svårt att svara på, då de inte fungerat individuellt utan varit en del i ett paket av restriktioner som regionerna har anpassat allt eftersom smittfrekvensen ökat eller minskat i respektive geografiskt område. Ännu mer komplicerat är det att mäta människors beteende och hur de följt normerna. De experter som El País har tillfråga, sammanfaller i att utan dessa åtgärder hade situationen varit betydligt värre än den är. Det är dock nästintill omöjligt att beräkna effektiviteten av var och en av restriktionerna, även om de tillfrågade tenderar att lägga störst vikt vid utegångsförbudet.

Nattligt utegångsförbud
Detta har varit åtgärden framför alla andra och nödläget utropades delvis just för att det skulle kunna vidtas. För Ignacio Rosell, sekreterare för expertkommittén i Castilla y León, är det uppenbart att den åtgärden har varit ändamålsenlig. 

– Viruset smittar lika mycket klockan två på dagen som på natten, men människors beteende skiljer sig mycket åt mellan dessa tider på dygnet, citeras Rosell El País.

Han får medhåll av José Martínez Olmos, tidigare generalsekreterare på hälsovårdsmyndigheten, som poängterar att utegångsförbudet bidragit till att hålla nere smittfrekvensen. Det har minskat det sociala umgänget och är dessutom en åtgärd som är lättare att kontrollera än de andra. Rafael M. Ortí Lucas, ordförande i det spanska förbundet för förebyggande medicin, folkhälsa och hygien, menar att utegångsförbudet främst varit en avskräckande åtgärd som syftat till att undvika risksituationer.

Perimeterkarantäner
Samtliga åtgärder för att stoppa viruset har handlat om att minska den sociala interaktionen. Perimeterkarantänerna har enligt Rosell just bidragit till färre kontakter mellan människor. Han tycker dock inte att åtgärden varit lika relevant som de andra två.
– Det är viktigare vad personen gör där den befinner sig, säger han. Dessutom har den inte kunnat övervakas så bra eftersom kontrollerna varit begränsade.
Det samma anser Martínez Olmos, som menar att det är svårt att mäta dess inverkan på grund av alla undantag. De effekter som kan tillskrivas karantänerna handlar mer om människors disciplin.

Alberto Infante, professor på hälsovårdsinstitutet Carlos III, tror att svårigheten att sanktionera överträdelserna har gjort att denna åtgärd varit mer avhängig av den personliga disciplinen. Särskilt meningslösa anser han att perimeterkarantänerna mellan vårddistrikten i Madrid varit, eftersom invånarna inte ens hade klart för sig hur restriktionerna såg ut.

– De kommunala perimeterkarantänerna har haft större logik, för folk är mer medvetna om var gränsen går och kontrollen är lättare, säger Infante.

Ortí Lucas tillskriver dock åtgärden större vikt. Han tar som exempel att smittfrekvensen förra sommaren ökade i kustområden, bland annat i Valenciaregionen och sedan sjönk igen i september.
– Minskad rörlighet är en nyckelfaktor. När folk förflyttar sig för nöjes skull är det oftast för att göra saker de inte gör i sina dagliga liv, vilket även brukar innebära fler kontakter och risksituationer, citeras Luca i El País.

Begränsning av sociala sammankomster
Denna åtgärd syftar enligt Ortí Lucas, till att minska risken för att en smittad person har kontakt med en icke smittad. Han poängterar att risken för smittspridning är större i en grupp på tio personer, än en på fyra. Rosell anser däremot att det är viktigare var personer träffas, än hur många de är.

– Det är mycket farligare att en liten grupp personer samlas inomhus, än att en stor grupp träffas i en park, säger han.

Ingen av ovanstående åtgärder kan längre vidtas, utan godkännande av en domstol. Enligt Alberto Infante är människors tolkning av situationen avgörande för smittutvecklingen den närmaste framtiden. Han är säker på att smittan kommer öka om vi återgår till att leva som vanligt.

Alla fyra experter förespråkar tydliga och enkla normer, som är lätta att rätta sig efter. Verkligheten ser dock annorlunda ut, med en mängd regionala åtgärder som i väntan på domstolsbeslut lämnar invånarna i en situation av osäkerhet kring vad som gäller framöver.