Det första officiella dödsoffret i Spanien för pandemin inträffade 13 februari 2020, men uppdagades betydligt senare. Det var en man som avled efter att ha varit i Nepal. Det var först från och med 3 mars som dödsrapporterna började dugga tätt i Spanien, parallellt med att antalet smittfall och inlagda på sjukhus sköt i höjden. De flesta dagliga dödsfallen i Spanien under pandemin noterades mellan 30 mars och 4 april. Då förlorade mer än 900 personer per dygn livet på grund av Covid-19.

Med ett enda undantag har Spanien summerat nya dödsfall varje dag under pandemin, sedan de första registreringarna. Endast 5 juli förra året var helt förskonat. Övriga dagar har siffrorna varit allt från en handfull till nära tusen avlidna.

I början av pandemin var oron utbredd hos befolkningen för att insjukna och dö. Det berodde inte minst på att det var många saker som var okända och dessutom satt de flesta i hemkarantän. Med tiden har oron dock minskat, trots att nya dödsfall rapporterats kontinuerligt. Hur kan det komma sig?

Tidningen El País har rådgjort med flera experter. De menar bland annat att olika typer av dödsfall uppfattas på skilda sätt av allmänheten. Normalt väcker dödsoffer orsakade av våldsamma aktioner som terrordåd eller olyckor större känslor än de som inträffar på grund av exempelvis naturkatastrofer liksom pandemier. Det skulle delvis förklara varför en stor del av befolkningen verkade närmast oberörd när coronaviruset under en period orsakade lika många dödsfall som om flera passagerarflygplan om dagen skulle ha störtat i Spanien.
– Till detta ska räknas att de anhöriga nekats att få vara vid sidan av de insjuknade och även att få sörja deras bortgång, då både dödsvakor och begravningar helt förbjöds i början av pandemin, konstaterar Víctor Pérez, som är psykiater på Hospital del Mar i Barcelona. För honom var det ett stort misstag att inte bevilja anhöriga tillträde till Covid-patienterna, men han konstaterar samtidigt att det länge saknades skyddsdräkter för detta.

Säkerhetsföreskrifterna bidrog till att offren för pandemin doldes ännu mer. I massmedia visades i princip inga bilder på avlidna och därför var det i första hand endast de som förlorade någon närstående som blev riktigt varse om situationen. Enligt en enkät som gjordes av sociologiska institutet CIS i februari i år svarade 11,7 procent att de förlorat någon som stod dem nära. Det skulle innebära att nära 90 procent inte upplevt tragedin på riktigt nära håll.

Sociologen María Ángeles Durán uppmärksammar en annan aspekt som bidragit till den höga nivån av relativ likgiltighet till pandemin.
– I och med att många av de avlidna varit äldre och personer som sedan tidigare led av dålig hälsa har gjort att många som inte direkt tillhör riskgrupper upplevt att pandemin inte berör dem.

Trots det menar Durán att pandemin bidragit till en allmän förändring av människors attityd till döden. Det faktum att vår värld kunnat ställas så på huvudet och att vetenskapen inte varit kapabel att mer effektivt förhindra denna kris har ökat känslan av vår egen bräcklighet. Vaccineringsprogrammet har endast kunnat lindra denna förnimmelse till viss del.

Det har gjorts många jämförelsen mellan den så kallade Spanska sjukan 1918 och coronapandemin. Enligt författaren Laura Spinney är en av de främsta skillnaderna att för hundra år sedan var vetenskapen långt ifrån lika utvecklad (ett vaccin togs aldrig fram) och därför var befolkningen mer van vid att närstående avled av olika sjukdomar, även i yngre åldrar. Enligt denna teori skulle jordens befolkning 1918 ha varit känslomässigt mer resistent mot tragedier, men det förefaller alltså som att flera andra faktorer bidragit till att den senaste pandemin inte heller rört upp så många känslor som kanske hade kunnat förväntas.