”La última lidia” visades i mars i år vid årets filmfestival i Málaga och det var andra året i rad som Tomás Ocaña Urwitz presenterade en dokumentär på festivalen. Förra året var det serien ”Lucía en la Telaraña” (Lucía i spindelväven), som i fyra avsnitt tar upp en av de mest uppseendeväckande korruptionsskandalerna inom polisväsendet på senare år. Dokumentären tillför så många nya fakta att den bland annat bidragit till att en rättegång ska hållas på nytt.

”Lucía en la Telaraña” har erhållit ett flertal utmärkelser och Tomás Ocaña Urwitz fick under hösten bland annat ta emot Spaniens förnämsta pris för grävande journalistik, Premios API. På troféhyllan ståtar sedan tidigare inte mindre än tre Emmy´s och en Peabody Award. Det är resultatet av drygt fyra år i USA där Tomás arbetade för den latinamerikanska tv-kanalen Univisión och bland annat rapporterade om den organiserade brottsligheten.
–När man reser i USA och Latinamerika som spanjor hänvisar människor ofta till tjurfäktning och de har både många uppfattningar och frågor om detta. Det var när jag försökte hitta fakta att dela med mig av som jag fann att det saknades en dokumentär som åtminstone försökt vara neutral, berättar han.

Det ligger fem års arbete bakom ”La última lidia” och efter presentationen i våras vid filmfestivalen i Málaga har den visats på utvalda biografer runt om i Spanien. Nästa steg är att försöka sälja dokumentären till någon av streamingtjänsterna.

Sydkusten har träffat Tomás Ocaña Urwitz vid apelsintorget i Marbella. Hans familj har sommarställe på Costa del Sol och Tomás har besökt kusten regelbundet sedan barnsben.

Vilket är ditt syfte med filmen?
–Jag har velat göra en dokumentär som verkligen förklarar vad tjurfäktning handlar om, med såväl dess positiva som negativa sidor. Idén har utvecklats under flera år och tagit sig olika former fram till den slutgiltiga versionen.

Har det varit utmanande?
–Mycket mer än jag anat. Många som vi velat intervjua har tackat nej, främst av rädsla för att bli stigmatiserade. Dessutom har det varit svårt att förmedla att vi faktiskt ville höra argument från båda sidor.

Men det lyckades till slut?
–Projektet blev verklighet när vi fick kontakt med Saúl Jiménez Fortes, som är matador från Málaga. Till skillnad mot de flesta andra matadorer var han villig att låta sig filmas och intervjuas. Det var ett verkligt fynd, då han är rankad som en av de bästa tjurfäktarna i dagsläget. Lägg därtill att han uttrycker sig väldigt bra och har fascinerande bakgrund. Han lider bland annat av epilepsi, har varit nära att dö flera gången på arenan och dessutom var hans mor tjurfäktare. Där fanns alla inslag för att kunna berätta en riktigt bra historia.

Vilka var dina egna erfarenheter av tjurfäktning innan du tog dig an projektet?
–Jag har upplevt båda sidorna. Både en oförglömlig ”corrida” en gång i Maestranzaarenan i Sevilla och ett vidrigt skådespel i en liten byarena där tjurarna torterades på ohyggliga sätt.

Har din egen uppfattning om tjurfäktning ändrats i endera riktningen i och med dokumentären?
–Jag vill nog påstå att det intryck som jag hade tidigare snarare har förstärkts. Framför allt har jag fått mig många tankeställare om hur vi människor behandlar djur rent allmänt.

Upplever du själv att dokumentären drar några konkreta slutsatser?
–Vi var måna om redan från början om att inte ta parti, utan låta människor med skilda uppfattningar få uttrycka sig fritt. Jag har fått höra av olika personer som sett dokumentären både att de tycker den är för och emot tjurfäktning. I slutänden är det subjektivt hur tittaren uppfattar dokumentären och det faktum att det dras skilda slutsatser menar jag tyder på att vi lyckats upprätthålla en balans.

Vem vänder sig dokumentären till?
–I första hand är den tänkt för en publik som har begränsad kännedom om vad tjurfäktning verkligen går ut på. Syftet är att försöka nå en så bred publik som möjligt och inte enbart dem som redan har en grundmurad uppfattning för eller emot.

Förekommer det en sansad debatt i Spanien om tjurfäktningens framtid?
–Nu för tiden känns det som att det inte finns sansade debatter om någonting alls… Vi har med dokumentären velat slå ett slag för den öppna debatten, speciellt om ett så känsligt ämne som tjurfäktning. Låt oss presentera alla fakta och sedan får var och en dra sina egna slutsatser.

Tror du att några kommer att ändra sin tidigare uppfattning om tjurfäktning efter att ha sett din dokumentär?
–Kanske inte ändra sin grundinställning men däremot hoppas jag att reportaget leder till djupare förståelse för de som tycker annorlunda är du själv.

Vilket anser du är det starkaste argumentet mot tjurfäktning?
–Det skulle nog vara att det handlar om ett skådespel. Det är inget vidare gott exempel att döda djur för rent nöjes skull.

Och för?
–Det är ett fenomen som vid utvalda tillfällen förvandlas till en konst. Dessutom, om man vill ifrågasätta tjurfäktning, så måste man ompröva sin inställning till så mycket annat också. Det känns som att det är enkelt att kritisera tjurfäktning för att det är så påtagligt, men omtanken om djuren sträcker sig betydligt längre.

Tomás Ocaña Urwitz menar att det är många aspekter som spelar in.
–En av dem vi intervjuar i dokumentären och som försvarar skådespelet menar att om man vore tjur och fick välja så kanske man skulle föredra att uppfostras till stridsdjur och få ströva runt i eklundarna i 4-5 år, snarare än att tillbringa hela livet i ett bås där man göds för att hamna på någons tallrik.

Finns det många fördomar kring tjurfäktning?
–Det gör det definitivt, bland annat för att det är en företeelse som är väldigt svår att förstå sig på för en som inte är insatt. Man måste inse att matadorerna brinner så för sitt yrke att de är beredda att riskera sitt liv varje gång de träder in i ringen. Dessutom består inte tjurfäktningsanhängarna av en handfull galningar, som de flesta motståndare vill tro.

Efter att ha granskat alla argument för och emot, skulle du kunna tänka dig att åter se en ”corrida”?
–Det är inte omöjligt, men däremot kommer jag säkerligen undvika att gå på en liten byarena igen.

Och du säger inte heller nej till en vällagad biff?
–Det är här våra motsägelser kommer fram. Rent intellektuellt skulle jag vilja vara vegan, men jag skulle också exempelvis vilja väga 20 kilo mindre. I slutänden måste du vara redo att göra uppoffringar om du vill nå dina ideal.

Hur tillämpar du detta argument på tjurfäktning?
–Debatten om tjurfäktningens framtid handlar till stor del om huruvida vi är villiga att göra avkall på den kultur och den historia som skådespelet utgör, för att skona djur från att plågas. Debatten är öppen och alla uppfattningar är acceptabla, så länge de kan debatteras fritt och med respekt.

Anser du själv att tjurfäktning fortfarande har ett existensberättigande?
–Jag föredrar att inte ta parti, just för att vi velat vara neutrala med dokumentären. Det är däremot ingen tvekan om att det blir allt svårare att motivera skådespelet.

Tendensen verkar tydlig med allt färre fäktningar och åskådare i arenorna?
–Både och, faktiskt. Statistiken visar visserligen att antalet tjurfäktningar stadigt minskar men när vi har gjort dokumentären har vi stött på enbart fullsatta läktare, såväl i Málaga som i Madrid. I USA har en investeringsgrupp nyligen startat ett projekt för att tv-sända tjurfäktningar i en rad olika länder.

Men du har döpt dokumentären till ”Den sista fäktningen”? Är det för att skådespelet är på utdöende?
–Det var inte syftet med titeln utan vi har snarare velat betona det som är så unikt med tjurfäktning, att det handlar om liv och död och att fäktningen såväl kan betyda slutet för tjuren (i princip alltid) som för matadoren.

Vilket är ditt nästa projekt?
–Vi har precis filmat en dokumentär om det flygplan som tvingades göra en falsk nödlandning på Palmas flygplats. Det har kommit att kallas för den flygande flyktingbåten, då 23 nordafrikanska migranter utnyttjade situationen för att ta sig in illegalt i Spanien. Vi har givit dokumentären titeln ”Operation Brooklyn”. Jag hoppas att den ska kunna presenteras på kommande festivaler.