När den arkeologiska fyndplatsen grävdes ut på 1910-talet hade den omgärdade höga muren med sittplatser länge använts som tjurfäktningsarena. Det som dolde sig under tunga lager av jord var ett makalöst fynd. Där hittade arkeologerna kolonner och skulpturer från en teater som byggts två årtusenden tidigare.

Genom att studera underlaget förstod man hur och var kolonnerna troligtvis hade stått, och reste dem på nytt. Av skulpturerna gjordes kopior som sattes upp vid scenen, medan originalen ställdes ut på det intilliggande museet, där de är mer skyddade.

När den spanska skådespelerskan Margarita Xirgu fick huvudrollen i Miguel de Unamunos uppsättning av pjäsen Medea år 1933, som kom att spelas på den gamla romarteatern, blev det starten för en teaterfestival som i år firar 70-årsjubileum. Med ett uppehåll mellan 1935 och 1952, på grund av det spanska inbördeskriget och efterkrigstiden, har det sedan 1953 oavbrutet hållits sommarfestivaler i klassisk teater i Mérida. Inte ens coronapandemin har lyckats stoppa den.

Årets festival har premiär den 27 juni med just föreställningen Medea, därefter spelas ytterligare sju pjäser, bland dem Medusa, Shakespeares Coroliano samt Henry Purcells Dido och Eneas, fram till slutet av augusti.

Precis som när romarna spelade teater förekommer ibland en kör som utgör publikens röst och reaktioner.

Tusentals åker från hela Spanien för att uppleva teater i Mérida under de varma, sena sommarkvällarna. Guiden och Méridabon Carlos Durán tycker att det är något som måste upplevas.
–Att andas in miljön på en 2.000 år gammal teater är magiskt. Att se artister komma till liv, uppleva klimatet och se hur folk njuter är magi!

Carlos Durán jobbar som officiell lokalguide och är denna eftermiddag ute med en liten grupp besökare som vill veta mer om amfiteatern och teatern som ligger bredvid varandra. Gruset under skorna knastrar. Solen är stark, bländar och bränner huden röd. Gruppen söker skugga och gräver efter vattenflaskor i väskorna, men Carlos ler och ser oberörd ut i sin bomullsskjorta, han menar att det är ett privilegium att få ha detta som arbetsplats.

Även om det är obehagligt varmt ute ger hettan liv åt platsen. Romartiden, eller monumenten från den, ska naturligtvis upplevas när solen skiner, det hade inte varit detsamma en regndag.

Unescostaden Mérida, som ligger i Extremadura i västra Spanien, var en gång huvudstad i Lusitanien, en av romarnas fem provinser på den Iberiska halvön. Lusitanien innefattade en stor del av dagens Portugal och sträckte sig ända bort mot staden Toledo. Mérida grundades år 25 före Kristus av kejsaren Augustus, vars ambition var att grunda en ort åt arméns pensionerade soldater, som här skulle få leva gott med egna jordlotter.

Kulturen på den Iberiska halvön, där det framför allt bodde iberer och kelter, tog ett ordentligt kliv framåt när romarna kom. Romarna anlade stenlagda vägar som fortfarande ligger till grund för dagens spanska vägnät. De hade en effektiv postverksamhet, domstolar och skapade en arkitektur som än idag står emot tidens tand. Broar från romartiden står fortfarande kvar.

I centrum av byar och städer anlade romarna torg och hade gärna skuggande tak över centrumgatorna. De byggde akvedukter som ledde in vatten i städerna, och sköna termalbad. Bevattningssystem till odlad mark arrangerades, gruvor grävdes och grunden lades till dagens spanska genom det latinska språket som talades.

Det moderna Mérida ser ganska tråkigt ut när man svänger av från motorvägen, men stadskärnan är trevlig och det finns mycket att utforska. Den enorma cirkusen till exempel, där romarnas kapplöpningstävlingar hölls. Det fanns plats för 30.000 åskådare och ska ha varit en av den romerska världens största cirkusar.

Delar av den långa akvedukten som försåg stadsborna med vatten står stadigt kvar strax utanför centrum. 27 meter hög är den och de tvåfärgade bågarna sägs ha inspirerat till de karaktäristiska i den kända moskén i Córdoba. Högst upp betraktar svartvita storkar besökarna nere på marken, och under akvedukten promenerar motionärer i rask takt till den angränsande parken.

Mérida ser man inte på en förmiddag. Minst en heldag krävs och gärna en övernattning dessutom. För den som planerar att besöka flera av stadens monument kan det löna sig att köpa dagsbiljetten för 17 euro, som gäller som inträde till alla stadens monument från romartiden. Diana-templet till exempel, som byggts upp på nytt av de tidigare raserade kolonnerna, eller Mitras hus där guden Mithra kan ha dyrkats.

Det arkeologiska museet, Museo nacional de arte romano, är gratis att besöka och det är en bra plats för att antingen starta eller avsluta stadsbesöket. Muséet ligger inrymt i en tegelbyggnad med valv och rymd, och det har en mycket stor samling föremål från romartiden, saker som har hittats vid utgrävningar i staden. De skulpturer som syns utomhus på tempel och teatrar är kopior, originalen skyddas här inne på museet.

De mäktiga skulpturerna har placerats längs väggarna på nedre våningen. På nästa våning finns ett oändligt antal glasmontrar med mynt som kategoriserats efter tidsperiod och kejsare. Redskap, smycken och skelett kan också studeras. De fantastiska mosaikgolven som grävts fram i staden sitter på museets väggar. Makalösa mönster skapade av olikfärgad småsten.

Museet ligger i nära anslutning till teatern och amfiteatern och har redan besökts av de flesta i Carlos Duráns turistgrupp. Flera har dessutom sett amfiteatern och teatern också, men besökarna uppskattar en guidad tur med någon som skapar liv i platsen och som kan berätta vad man ser. Vad är restaurerat och vad är original? En hel del har nämligen restaurerats.
–Vad är original här?, frågar en äldre man och sveper med armen över amfiteatern.

Vi står på den plats där framför allt dödsdömda krigsfångar och slavar tvingades slåss mot varandra eller mot vilda djur inför publik. Det var en kamp på liv och död. Carlos har, till fleras besvikelse, redan avlivat myten om att man använde krokodiler och lejon på amfiteatern i Mérida. Ingen arkeolog har hittat benrester från sådana djur här, men väl från andra djurarter som fanns vilt i Spanien, exempelvis björnar och tjurar.

Carlos ställer sig intill den äldre mannen som frågat, pekar på olika stenar och visar raserade sittplatser. Det är original, men sittplatserna där borta har skapats senare för att dagens människor ska kunna sitta på dem.
–Blev du besviken nu?, frågar han, men den äldre mannen är inte besviken över att mycket har restaurerats, han ville bara veta.

Frågan om vad som är äkta och original från romartiden ligger kvar i gruppen som ser sig omkring medan Carlos vant rör sig i området och skojar med vakterna.

Teatern är nästan för fin, är den inte? Man ser tydligt att sittplatser har rustats upp, men hur är det med scenen?
–Är kolonnerna äkta?, vill en italienare veta.
–Alla utom tre. Skulpturerna är kopior, originalen finns i museet, svarar Carlos.

Det går inte att veta med säkerhet hur teaterscenen såg ut för 2.000 år sedan, men det anses att arkeologerna gjorde ett utmärkt jobb när de återskapade scenen med de kolonner, skulpturer och takdekorationer som hittades i jordmassorna.

Det är stora höjdskillnader mellan scengolvet och de högsta sittplatserna, och man tror att teatern var ännu högre på romartiden. Utformningen av teatern gjorde att det skapades ett eko, eller en förstärkning av skådespelarnas röster, nere på scenen vilket gjorde att replikerna kunde höras av alla i publiken.

Några i Carlos grupp testar ekoeffekten. Andra passar på att fråga guiden om vilka skulpturerna föreställer och om hela den höga teatern låg dold vid utgrävningarna.

Carlos Durán förklarar gärna. En del frågor blir han förvånad över.
–En gång var det en person som undrade om vi monterar ner kolonnerna när teatern stänger, berättar han och skrattar till vid tanken att teatern skulle vara fejkad och att man skulle kunna plocka ihop den på en halvtimme.

Carlos Durán går alltid på teaterfestivalen på sommaren. Han berättar om en alldeles speciell känsla när det börjar mörkna och dagens hetta äntligen ger med sig. Publikens förväntan innan pjäsen börjar. När skådespelarna äntligen kliver upp på scenen infaller en mycket speciell stämning i teatern, den kommer från både skådespelarna, publiken och av den urgamla skådeplatsen själv. Carlos rekommenderar alla att komma.
–Det spelar ingen roll vilken pjäs man går på. Folk njuter. Det är magiskt.