Den 426 meter höga och ljusa kalkstensklippan reser sig rakt upp ur landskapet. När den först syns är det ännu ganska långt kvar att köra, och ju närmare man kommer desto mer fascinerad blir man. Det är lätt att förstå att klippans uppkomst har lockat fantasin. En av legenderna om hur Gibraltar uppstod hittar vi hos de gamla grekerna. Enligt dem var det halvguden Herkules som slog så hårt med sin väldiga hand, att bergskedjan som förband Afrika med Europa gick mitt itu. Det blev en port där Atlasbergen i Marocko och Gibraltar på den Iberiska halvön vaktar sundet, som förenar det salta Medelhavet med Atlanten.

Dagens Gibraltar är en modern besöksdestination, vars viktigaste näringar är turism och sjöfart. Vardagslivet grundar sig i den brittiska kulturen, men britter och spanjorer lever sida vid sida. Båda åker över landsgränsen varje dag för att arbeta eller studera. I butikerna hälsas det på engelska, men ta en promenad utanför huvudgatan så hör du spanska talas både av vägarbetarna på lunchrast och expediterna i matbutikerna.

Gibraltar är omtalat som billigt för shopping tack vare att varor inte är momsbelagda, men den som åker för att handla billigt ska inte ha för höga förväntningar. På den långa huvudgatan Main Street finns ett oräkneligt antal butiker som säljer alkohol, elektronik, guld och tobak, men tullen tillåter inte mer än en limpa cigaretter och någon flaska alkohol. Lägg därtill att gibraltarpundet är en ganska dyr valuta om man kommer från Spanien. Med andra ord – den som kommer från Andalusien kan snarare uppleva prisläget som högt.

Livliga Main Street sjuder av människor. Här hamnar de flesta besökare före eller efter olika utflyktsmål på klippan. Här finns inte bara alkohol och tobak utan utbudet bjuder på det mesta; barnkläder, heminredning, praliner och leksaker, samt en massa souvenirbutiker som säljer artiklar med apor. I ett litet Marks and Spencer-varuhus på två våningar finns både kläder och mat, ett givet mål om man söker engelska matvaror, exempelvis såser, chips eller färska scones att ta med som mellanmål.

Torget Casemates Square ligger i ena änden av gågatan. Det kantas av restauranger, men matställen ligger tätt längs med hela Main Street. Den som längtar efter typiska engelska rätter, som ”fish´n´chips”, har goda möjligheter att finna detta, men lika vanligt är det med typisk spansk mat på menyerna.

Vill man inte sätta sig ner på en uteservering är det ett gott alternativ att köpa med sig en nygjord baguette. Matbutiken Coviran ligger centralt och gör baguetter vid köttdisken. Någon meny över vad som erbjuds finns dock inte.
–Vad har ni?
–Lust att gå hem, svarar den spanska kassörskan oväntat, men ler snabbt och gör i ordning en macka med kycklingfiléer, majonnäs och sallad att avnjuta på en lugnare plats.

En sådan plats finns fem minuter bort och känns igen av de som åkt på guidad tur innan. Minibussarna brukar köra förbi ett gammalt drakblodsträd som stöttas upp med en träkäpp utanför biblioteket. Om barken skadas sipprar det ut en blodröd vätska från stammen. Förr trodde man att vätskan hade läkande egenskaper och den ska ha sålts på svenska apotek ända in på 1900-talet.

Drakblodsträdet är vackert, men det är den lilla biblioteksparken, där trädet växer, som gör det värt att gå hit. Den är sannerligen en dold pärla. Vackra planteringar och grusgångar med små runda mosaikbord och tillhörande sirliga stolar välkomnar trötta besökare som söker en stunds vila. Det är så trevligt att man undrar om det är tillåtet att sätta sig ner, eller om man har hamnat i en privat trädgård.

Intill biblioteket ligger Gibraltar Chronicle som stoltserar med att vara den första tidning som berättade nyheten om Lord Nelsons död i slaget vid Trafalgar (1805), strax utanför Gibraltar. Tidningen startade redan 1801, och räknas som den engelskspråkiga världens näst äldsta tidning som fortfarande är i gång.

Om man promenerar runt på Gibraltar ser allt nytt och modernt ut. Det är alltid stora byggprojekt på gång. Boytan är begränsad, även om man successivt utökar Gibraltars landyta längs kustlinjen. Gibraltar mäter idag 6,8 kvadratkilometer och börjar närma sig 40.000 invånare. Om fler ska kunna bosätta sig här krävs nya bostäder. De senaste kustnära lägenhetskomplexen och hamnen andas lyx. Samtidigt som de moderna lägenheterna byggs är historien alltid närvarande. Militärhistorien. Det märks inte bara på berättelserna, utan också på gatunamnen, befästningarna tunnlarna i berget och de gamla kanonerna.

Klippan har ett viktigt strategiskt läge, och man kan tänka sig att det är därför Spanien så gärna vill ha tillbaka den. Men kanske är det än mer av känslomässiga skäl.

Under det spanska tronföljdskriget erövrade en brittisk-holländsk styrka klippan år 1704, och elva år senare förklarades den tillhöra Storbritannien för all framtid. Spanjorerna har velat få tillbaka sin klippa sedan dess. Harmen över att ha blivit av med klippan tycks gå i arv i generationer. Få spanjorer visar däremot intresse för att besöka Gibraltar. Bland många märks i stället irritation när Gibraltar kommer på tal, och som någon slags protest finns inga vägskyltar dit förrän man nästan är framme.

Under firandet av Spaniens seger i fotbolls-VM i somras, när laget hyllades i Madrid, skanderade de två landslagsstjärnorna Morata och Rodri ”Gibraltar español!” inför folkmassorna. UEFA gjorde en skarp markering mot vad fotbollsorganisationen menade var ett extremt provokativt utspel. Båda spelarna straffades med att inte få spela nästa UEFA-match.

Gibraltars syn på spanjorerna tycks vara mildare.
–Vi har inget emot spanjorerna. Det är deras politiker som vi inte tycker om, säger en äldre man.

Författaren Thomas Gustafsson skrev i sin bok Den blödande tjuren att Spanien använder Gibraltar som distraktionsobjekt. När något händer i den spanska inrikespolitiken som man vill flytta fokus från, blossar en ny konflikt med Gibraltar upp. Ta passkontrollen till exempel: Pass, eller nationellt id-kort för EU-medborgare, krävs för att komma över gränsen, det är ingenting nytt. Först ska det visas i den spanska kontrollen, därefter i den engelska.

Det brukar gå snabbt och smidigt numera, men annat var det efter konflikten om fiskevatten 2013, då Gibraltar la ut betongblock och järnrör i havet för att hindra spanska fiskebåtar från att komma för nära. Som gensvar skärpte Spanien gränskontrollerna. Att ta sig över gränsen kunde ta en hel dag. Syftet var att avskräcka besökare, som är Gibraltars viktigaste inkomstkälla. Det var till och med tal om att upprätta en avgift om 50 euro för att resa över till Gibraltar.

Än värre var det 1969, då Franco försökte tvinga bort Gibraltarborna genom att stänga landgränsen och stänga av el- och vattenförsörjningen. En som minns den tiden är Andy Parody, son till en brittisk militär som skulle förflyttas till Gibraltar på grund av oroligheterna. Efter arbete på Cypern och i Singapore beordrades han till Gibraltar, som han flyttade till med hustrun och barnen.
–Vi kom fram precis när gränsen stängdes. Vi fick ta en färja från Algeciras till Marocko, och sedan en färja till Gibraltar, berättar Andy.

Han minns en tid av oroligheter och missnöje, och jämför läget med Öst- och Västtyskland. Familjemedlemmar och vänner på olika sidor om gränsen kunde inte längre umgås.

Inte förrän 1985, tio år efter Francos död, var gränsen helt öppen igen. Och kanske fick den instängda tiden Gibraltarborna att känna än större sammanhållning till Storbritannien och motstånd mot Spanien. Vid den senaste folkomröstningen i början på 2000-talet svarade 99 procent att de ville tillhöra Storbritannien och inte Spanien.

Andy utbildade sig till skeppsingenjör, men han trivs bättre med serviceyrket och kör numera guidade turer i små turistbussar. Varje dag åker han längs Gibraltars gator, visar var Trafalgar-kyrkogården ligger, pekar ut de blånande Atlasbergen i Marocko på andra sidan sundet, och skämtar ibland om aporna på väg upp för klippan mot Saint Michaels-grottan. Förutom fascination för aporna märker han också rädsla hos vissa besökare.

Andy känner ingen rädsla. Han älskar aporna, har vuxit upp med dem.
–När jag var barn var klippan vår lekplats. Det fanns apor överallt. Ibland sprang vi efter dem och skrämde dem. Vi växte upp tillsammans.

Nu åker han varje dag upp på klippan, där aporna håller till, med turistbussen.
–Aporna är som min andra familj. Det finns trevliga och otrevliga apor, precis som människor. De unga är väldigt söta, de gamla är lugna, medan tonåringarna är opålitliga.

Berberaporna på Gibraltar är den enda vilt levande apkolonin i Europa. Inget vet hur och när de kom till Gibraltar, men en teori är att morerna hade med sig dem som husdjur när de kom till Iberiska halvön på 700-talet. Klart är dock att apkolonin redan fanns på klippan när den intogs av Storbritannien.

Enligt en legend varnade aporna när Gibraltar höll på att överraskas av spanska och holländska styrkor på 1700-talet, och sedan dess har de varit viktiga. De stod under arméns beskydd mellan 1915 och 1991. Osäkert dock hur gott beskyddet var, då populationen sjönk så kraftigt att den 1942 var nere i endast sju individer. Då beordrade premiärminister Winston Churchill att hämta fler apor, eftersom det sägs att så länge det finns apor på Gibraltar kommer klippan att tillhöra Storbritannien. Idag finns ungefär 300 stycken på klippan.

Aporna är vilda djur och ska behandlas därefter. Besökare varnas från att ta på dem eller gå runt med lösa föremål i händerna. Och det är förbjudet att ge dem mat. Besökare som tar fram frukt, godis eller annat ätbart får räkna med att aporna rycker åt sig godsakerna. Håller man sig till detta kan man på nära håll studera hur aporna leker i träden, putsar varandra i pälsen eller hur de riktigt små apungarna tas om hand av de äldre. Det är en fin upplevelse som för många blir den största behållningen av Gibraltarbesöket.

Utanför Saint Michaelsgrottan brukar chansen vara god att se apor, och den som tar linbanan ända högst upp till toppen möter dem garanterat. Uppe på klippan blåser det, och det hissnar lite i magen när man tittar ner på båtarna 400 meter längre ner.

Aporna uppe på klippan tycks vara lite mer närgångna, vilket en familj från Malmö blir varse. De besöker Gibraltar för första gången och har missat varningarna om att inte ha mat i händerna, vilket gör att aporna flockas runt dem.
–Det var läskigt med de stora aporna. Vi hörde att en person hade blivit biten och fick bandage, berättar tioåriga Jana i linbanan ner.

Det tycks inte förvåna Andy senare. Han påminner återigen om att aporna är vilda djur, men att ingenting händer så länge man följer reglerna.

Malmöfamiljen är ändå mycket nöjd med Gibraltarbesöket. De åkte dit för att de fick några extra semesterdagar, då de missade planet hem.
–Det var coolt att korsa gränsen till fots och gå över flygplatsen. Det är 100 procent unikt, men det är få nordbor här, de vet kanske inte att detta existerar, säger Daniel i familjen.

I sin vita turistbuss sitter Andy Parody och väntar på nästa grupp. Han pratar gärna om Gibraltar och aporna, men blir obekväm när han får frågor om passkontrollen.

Ända sedan Brexit 2020 har det förts diskussioner om att låta Gibraltar bli en del av Schengensamarbetet, med fri rörlighet mellan medlemsstaterna via landgränserna. Passkontrollen ska enligt planerna begränsas till flygplatsen och hamnen vara. Ett avtal skulle underlätta rörligheten mellan Gibraltar och Spanien mycket, och det tycks vara nära förestående.
Andy vill inte delge sina tankar om frågan.
–Det är upp till politikerna, säger han kort.

Efter en stunds tystnad fortsätter han:
–15.000 arbetare passerar gränsen varje dag. Norge och Schweiz är med i EU-samarbetet. Varför inte Gibraltar?