—Egentligen är vi både olika och lika. På ytan är det olikheterna som dominerar, men går vi mer på djupet så visar min undersökning på en hel del likheter. Bland annat verkar en allmän längtan efter ”mer hjärta och mindre hjärna” ha varit en stor drivkraft för beslutet att lämna Sverige för Spanien.
Marita Westdahl har just avslutat arbetet med en Mastersuppsats i Gestaltpsykoterapi med rubriken ”Att hitta hem – om mötets betydelse”. Arbetet bygger på djupintervjuer med sex olika svenskar i olika åldrar och med olika lång vistelse i Spanien. De intervjuade är i åldrarna 30-55 år och har bott i Spanien från ett till femton år. Vid två olika intervjutillfällen har de fått beskriva hur de upplever sin värld i Spanien i dag, hur de upplevt sin närmaste familjevärld i barndomen och hur de upplevde sin värld i Sverige innan flytten.
—Naturligtvis har alla svenskar som brutit upp från hemlandet och flyttat hit haft olika omedelbara skäl till att göra det, men ändå verkar just denna längtan efter vad jag kallar ”mer hjärta och mindre hjärna” vara genomgående hos de allra flesta. Med enstaka undantag har de flesta längtat efter att få stiga ur en påfrestande anpassning med många måsten, bör och ska, och därför valt att flytta hit till Spanien.
På vilket sätt menar du att vi svenskar skiljer oss från spanjorerna?
—Som svenskar fostras vi först och främst till att ta ansvar för oss själva. Spanjorer och andra medelhavsmänniskor däremot fostras till att ansvaret först och främst ligger hos familjen. Det här innebär att spanjorens skuldkänsla som individ inte är lika påtaglig som bland oss svenskar. Redan från vår tidiga barndom fostras vi i Sverige till att spela på just dom tangenter som skulle få oss att känna skuld och skam om vi inte som individer tog fullt ansvar för oss själva.
Kan man då säga att spanjorerna lever sitt liv mer känslomässigt än man gör i Sverige?
—Det menar jag bestämt. Som svenskar i Sverige lever vi i ett välorganiserat samhälle där det blivit något av nationalkaraktär att vara förståndig och klok. Vi blir därför ”hållna” av samhället till att bli mer abstrakta tänkare i vår syn på oss själva, på andra och på de situationer vi upplever. Det kan då mycket väl tänkas att det här skapar en obalans i oss där vi känner att vi inte riktigt lever, och därför längtar efter en omgivning som ger oss möjlighet att ”känna” mer.
Har det då blivit så för de kustsvenskar du intervjuat?
—Både ja och nej. Några upplever knappast att dom flyttat, eftersom dom fortfarande har så nära till det gamla hemlandet. Andra känner viss besvikelse över att de inte är riktigt delaktiga i den nya miljön. Samtidigt ligger det nog en hel del i det uttryck som en av de intervjuade använde i sin besvikelse över att förändringen inte blivit större: ”Solkusten är inte Spanien”.

Fotnot: Marita Westdahl är dipl. Gestaltpsykoterapeut och flyttade själv till den spanska solkusten för två år sedan. Undersökningen ”Att hitta hem - om mötets betydelse” är en Mastersuppsats för hennes vidarestudier vid University of Derby.