Monica Andersson, som är bosatt i Madrid sedan 30 år, hade åkt hem till Sverige på semester när larmet kom.
–Jag hade en liten kamera och zoomade in. ”Titta, här har du två nya soffor”, sa den ene till den andre. Sedan såg de kameran, ryckte ur sladden och täckte för övriga kameror som ingår i larmet.

De två männen som hade gått in i lägenheten var inte okända för Monica. Det var hennes tidigare svenske sambo och dennes spanske vän, som också bott hemma hos Monica tills hon fick nog.
–Han hade en massa skumraskaffärer och ingen pension, berättar hon om sitt ex.

Det var först när Monica befann sig i Sverige och på skärmen såg det pågående inbrottet, som hon förstod att de inte hade lämnat tillbaka alla nycklar.

Efter Sverigesemestern hade Monica ingenstans att bo. Hon tog in på hotell och hittade senare en liten lägenhet att hyra medan hon väntade på rättegången som skulle tvinga ut de båda ockupanterna. Det tog fem månader, sedan var allt klart. Poliser följde med henne hem till bostaden och fick henne att lova att inte sova där förrän låsen var bytta.

Det var ingen rolig syn som mötte henne.
–Det såg ut som fan i köket och överallt. Två spisplattor var trasiga, den ena rulldörren till köket var helt förstörd. De har kastat ut mitt skrivbord och förstört min skrivare och allt möjligt.

Det hade varit en dyr process att få ut inkräktarna. Monica tvingades betala deras el, vatten, gas, internet och avgiften till bostadsrättsföreningen, samt advokatkostnader.
–Det har kostat mig en fruktansvärd massa pengar.

Nu har det gått ett år sedan ockupanterna försvann, men Monica känner sig fortfarande otrygg i sin bostad.
–Jag känner alltid rädsla för att de ska komma in igen och göra någonting.

De senaste åren har det larmats om så kallade okupas – bostadsockupanter – i spansk media, och det säljs bostadslarm och videokameror som aldrig tidigare. Spanien är det land i Europa med flest bostadslarm, och innehar plats nummer fyra i världen efter USA, Kina och Japan, enligt dagstidningen La Vanguardia som hänvisar till uppgifter från 2023 från säkerhetsföretaget Securitas Direct. Så många bostadslarm står inte i proportion till risken att utsättas för brott, enligt Spaniens inrikesminister Fernando Grande-Marlaska, som i juni i år sa att ”Spanien är ett av de säkraste länderna i världen och även i Europa.” Så varifrån kommer rädslan?

Enligt vänsterinriktade medier ligger det i säkerhetsföretagens intresse att människor är rädda, och de påvisar siffror över hur de stora säkerhetsföretagens vinster mångdubblats de senaste åren. De konservativa oppsitionspartierna Partido Popular och Vox talar gärna om bostadsockupationer som ett av Spaniens största problem, och menar att regeringen bär skulden. Socialist- och vänsterkoalitionen som sitter i regeringen menar däremot att det stora problemet är att människor i Spanien inte har råd att betala ett boende, ens när de har arbete.

Rent statistiskt är bostadsockupation faktiskt ovanligt i Spanien. Av landets 25 miljoner bostäder anmäls varje år drygt 15.000 som ockuperade. Det motsvarar 0,0006 procent av bostäderna och siffran har dessutom sjunkit de senaste åren. Av de anmälda ockupationerna handlar de allra flesta om personer som tagit sig in i tomma bostäder som tillhör banker, kommuner eller gamfonder. Många av dessa saknar både el och vatten. Få privatpersoner i Spanien drabbas. Som i all statistik finns ett mörkertal och det är okänt hur många ockupationer som aldrig anmäls.

Vanligare är däremot en annan typ av ockupation som kallas inquiokupas, där ockupanten har ett hyreskontrakt men slutar att betala hyran. Förebyggande åtgärder är att endast hyra ut till personer som kan bevisa att de har ekonomiska möjligheter att betala hyran (lönespecifikation eller inkomstdeklaration). Lita inte på personer som erbjuder ett stort förskottsbelopp för att få ett hyreskontrakt. Ta hjälp av en jurist för att upprätta ett hyreskontrakt som är tydligt och lagenligt. Vissa försäkringsbolag erbjuder ett tillägg i hemförsäkringen, som kallas ”seguro de impago de alquiler”. En sådan tilläggsförsäkring brukar täcka rättsskydd (juridiskt ombud i domstolsprocess), samt obetalda hyror och ersättning för eventuella skador som hyresgästen har åsamkat.

Fallen av ockupation av inbrottskaraktär är få, men i högsta grad ett reellt problem i flera områden i Spanien. Drygt 40 procent av ockupationerna sker i Katalonien, därefter följer Andalusien, Madrid och Valencia som de autonoma regioner där flest ockupationer sker.

Även om privatpersoner sällan drabbas blir konsekvenserna mycket kännbara för den som råkar ut för ockupanter. Processen med att bli av med ockupanterna är både tidsödande och kostsam.

Utan ett domstolsbeslut kan polisen inte avhysa ockupanterna, såvida inte polisen kommer till platsen medan ockupanterna bryter sig in i bostaden. Det bekräftar Manolo, som arbetar som polis i en större stad i Andalusien. Namnet är fingerat eftersom han riskerar repressalier vid kontakt med media.
–Om ockupationen pågår eller om den just har skett kan vi avhysa personerna, men om ockupanterna redan varit i bostaden i flera dagar går det inte. Vi kan inte vara säkra på hur länge de har varit där. Då kan vi som mest ta deras uppgifter. Jag har bara varit med om ett fall då vi kunde avhysa ockupanterna direkt. De hade just tagit sig in i en lägenhet och höll på att kasta ut ägarens saker.

Manolo berättar om en känsla av maktlöshet när han inte kan hjälpa de rättmätiga ägarna till de ockuperade bostäderna. Han minns särskilt ett fall som berörde honom illa. Det handlade om en så kallad inquiokupa, en hyresgäst som inte betalade hyran:
–Vi fick in ett larm om ett inbrott, grannarna hade hört ljud och ringt polisen. När vi kom dit visade det sig vara ägaren till lägenheten som hade sparkat in dörren, bytt lås och vägrade komma ut. Han var helt desperat. Hyresgästen hade inte betalat hyra på nio månader och mannen kunde inte längre betala av lånet på lägenheten. Han bestämde sig för att bryta sig in när hyresgästen var borta över helgen. Jag var tvungen att gripa ägaren eftersom han begick ett lagbrott, han hade inte laglig rätt att ta sig in i sin egen lägenhet.

Vid ett annat tillfälle önskade Manolo också att han hade kunnat hjälpa bostadsägaren. En ung kille bodde med sin pappa i dennes lägenhet. Killens flickvän kom från ett annat land och flyttade in med dem. Hon tog sedan dit sin syster med make och treårigt barn. Killen och flickvännens förhållande tog slut och flickvännen flyttade ifrån lägenheten, men hennes syster med familj vägrade flytta. Den äldre mannen ringde polisen för att bli av med de oönskade gästerna. Han stod inte ut längre. Han betalade för dem, fick aldrig vara ensam hemma, familjen bråkade mycket och spelade hög musik på kvällarna. Han grät när polisen kom, men de kunde ingenting göra mer än att uppmana mannen att anmäla och ta fallet till domstol.

Att processen innan dom har fallit är långsam håller Charlotte Andersson med om. Hon är jurist och abogada och driver juristfirman Linguaiuris i Sevilla.
–I genomsnitt tar det tolv månader. Det kan jag själv bekräfta av mina egna erfarenheter, där det tagit ungefär ett år från polisanmälan tills ockupanterna är ute.

Varför tar det så lång tid?
–Många domstolar är överbelastade. De jobbar på så gott de kan, men brist på resurser inom rättsväsendet gör att det blir långa handläggningstider.

Många menar att man inte skyddas av spansk lag. Tycker du att det behövs lagändringar?
–Det är lite av en myt att spanska regler inte skyddar bostadsägare. Det gör de, det finns lagar och regler för att avhysa ockupanter, både straffrättsliga och civilrättsliga. Men domstolarna är överbelastade, det blir lång väntetid för den som drabbas.

Charlotte Andersson vet att inte alla har tålamod eller möjlighet att vänta på domen.
–Många ägare blir helt desperata och är inte villiga att vänta. Det finns privata företag som erbjuder vräkningstjänster. Vissa av dessa (medling med ockupanten) är helt lagliga. Andra metoder som vräkningsföretagen använder sig av (hot, tvång eller våld) är olagliga.

Rent principiellt är Charlotte Andersson emot att erbjuda pengar till en ockupant för att denne ska lämna bostaden, men förstår att en del bostadsägare blir så desperata att de tillgriper detta.

Ytterligare en anledning till att avhysning av ockupanter dröjer är om det finns ömmande omständigheter, som att ockupanterna har mycket små ekonomiska resurser eller minderåriga barn. Man får helt enkelt inte skicka ut en barnfamilj på gatan. Skyddet för barnfamiljer stärktes genom en lagändring från 2023 som gör det svårare att vräka familjer med minderåriga och personer som riskerar social utslagning.Om ockupanterna är personer som riskerar social utslagning måste domstolen kontakta sociala myndigheter som ska erbjuda skyddsåtgärder, exempelvis en socialbostad, innan avhysningen kan genomföras.
–I Sverige är bostadsockupanter inte alls så vanligt förekommande eftersom färre personer har det extrema behovet av en bostad. De flesta som behöver bostad har det. Om det fanns fler hyresbostäder till rimlig penning i Spanien skulle färre vara benägna att ockupera, menar Charlotte Andersson.

Hon delar upp ockupanterna i två kategorier. Personer i kriminella gäng vars syfte är att tjäna pengar på någons bostad, samt de fattiga som faktiskt inte har råd att betala för en bostad.
–Det är främst övergivna bostäder som ägs av banker som ockuperas. I det fallet gör ockupanten sig inte skyldig till hemfridsbrott. Den som tar sig in i någon annans bostad utan samtycke från ägaren eller hyresgästen, kan dömas till fängelse i mellan sex månader och två år. Straffskalan är fängelse mellan ett och fyra år, samt böter, om ockupanten har använt våld eller hot för att ta sig in i bostaden.

En person som träffat många som inte har råd att betala boende, och därför tvingats till ockupation, är Carlos Serrano, socialarbetare med 25 år i yrket.
–Enligt den spanska grundlagen har alla medborgare rätt till en anständig bostad, men det följs inte, säger han allvarligt.
–Ett av de största problemen i Spanien är, jämte arbetslösheten, att inte alla har råd att bo! Inte att vissa bostäder ockuperas!

När Carlos var 16 år tvingades han själv att ockupera en bostad tillsammans med sin familj. Han hade bott med sina föräldrar och sju syskon i en lägenhet i Tarifa (Cádiz). Ekonomin var knapp. Fadern, som var lastbilschaufför, försörjde ensam familjen på sin lön. När han blev sjuk hade familjen ingen inkomst alls. De kunde inte längre betala hyran. Då gick de samman med ett femtiotal andra desperata familjer och ockuperade ett lägenhetskomplex som ägdes av kommunen, och som stod tomt.
–Det fanns ingen el, inget vatten och inga möbler, minns Carlos.

Tack vare påtryckningar beslutade sig kommunen, efter en månads ockupation, för att lägenheterna skulle hyras ut som billiga socialbostäder till familjer med små ekonomiska resurser. Carlos familj fick dock ingen lägenhet, på grund av ett byråkratiskt problem. Familjen flyttade då till Sevilla, där möjligheterna att klara sig var fler.

Carlos var den ende i syskonskaran som läste vidare på universitetet, och har sedan dess arbetat med att hjälpa dem som har det sämst ställt i Sevillas fattigaste stadsdelar. De ockupanter som han är i kontakt med ockuperar bostad för att de inte har någon annanstans att ta vägen. Carlos tycker att rädslan för denna typ av ockupanter är överdriven.
–Politikernas larm speglar inte verkligheten. För de fattiga brukar ockupation vara en fråga om överlevnad. De allra flesta ockuperar bostäder i mycket dåligt skick som tillhör gamfonder, kommuner och banker, menar han. .

Carlos upplevelse styrks av officiell statistik. Ytterst få privatägda bostäder ockuperas.
–I Spanien finns 3,8 miljoner tomma bostäder! Bara i Sevilla finns 50.000 som står tomma! En del på grund av bostadsspekulation, att man väntar på att priserna ska gå upp. Andra är i så dåligt skick att man inte kan hyra ut dem utan att lägga pengar på renovering, de är rena ruiner, säger Carlos

Den statliga tv-kanalen RTVE publicerade statistik från 2021, som visade att 14,4 procent av alla bostäder i Spanien står tomma, och att var tionde bostad bara används sporadiskt.

Detta kan ställas i proportion till att priserna på tillgängliga bostäder har höjts så mycket att många inte har råd att betala ett boende, trots att de arbetar. Det talas om en växande arbetsfattigdom i Spanien. Hjälporganisationen Oxfam Intermón rapporterade nyligen att en av de värst drabbade regionerna i Spanien är Andalusien, med en arbetsfattigdom på nästan 20 procent.
–De här familjerna kan ha arbete, men jobbar många timmar för så låga löner att de inte har råd att föra ett värdigt liv, säger Carlos Serrano.

Det senaste halvåret har det hållits stora manifestationer mot bostadskrisen, nu senast i november, då omkring 25 000 personer tågade i Andalusiens två största städer Málaga och Sevilla. De protesterade mot hyreshöjningar och en växande marknad för turistlägenheter.

Få privatpersoner drabbas av bostadsockupanter, men för dem som drabbas kan konsekvenserna bli förödande.

Det finns förebyggande åtgärder för bostadsägare som är oroliga över ockupanter. Charlotte Andersson tycker att det är en god idé att lära känna sina grannar för en god grannsamverkan om man reser bort. Ett larmsystem och kamera kan vara bra eftersom man då snabbt kan upptäcka ockupationen och filmandet kan fungera som bevis, men Charlotte påpekar att skickliga ockupanter kvickt kopplar bort kameran. Framför allt rekommenderar hon en omfattande hemförsäkring, som täcker både kostnader för ett juridiskt ombud och eventuella skador i bostaden.
–De flesta hemförsäkringar har ett grundläggande rättsskydd, och vissa försäkringsbolag erbjuder tilläggsförsäkring som täcker juridiskt ombud och skador på grund av ockupation. Mitt tips till den som har fritidsbostad i Spanien är att skaffa en omfattande hemförsäkring som täcker både juridiskt ombud och eventuella skador på grund av ockupation.

Är du själv orolig över ockupanter?
–Nej, faktiskt inte. I området där jag bor är det mest fastboende personer, plus att vi bor i en lägenhet med rejäla galler på bottenvåningen och inbrottssäkra dörrar. Vi har bra kontakt med grannarna. De håller lite koll på våra växter när vi är bortresta och skulle nog meddela ganska direkt om de upptäckte något.

Inte heller polisen Manolo känner sig orolig för ockupanter.
–Jag känner mig trygg. Vi har vaktmästare och kamera. Nu har vi bestämt att vi ska hyra ut vårt andrahandsboende, men vi ska bara hyra till statsanställda. Vi har en särskild försäkring mot uteblivna hyresbetalningar. Den är dyr, men om hyresgästen slutar betala får vi betalt av försäkringen tills en domare avhyser personen.

En del drabbade blir som sagt desperata och väljer att anlita något privat vräkningsföretag, som i Spanien kallas ”Desokupas”. I nästa nummer av tidningen intervjuar vi en svenska som anlitat ett sådant företag.

Ett begrepp med flera betydelser

Många som talar om ”okupas” idag syftar på bostadsockupanter, men ordet har också en annan betydelse. Redan på 1960-talet började det användas för en politisk rörelse som fortfarande är aktiv. Det handlar om människor som olovligt tar sig in i övergivna fastigheter, ofta bankägda, och där skapar kulturella och sociala centra. I de ockuperade fastigheterna kan det exempelvis arrangeras konserter, utställningar, kurser, politiska möten och anläggas urbana odlingar. Ockupanter är ofta emot kapitalismen och vill uppmärksamma behovet av kulturella lokaler för allmänheten samt det stora behovet av bostäder för alla. Symbolen för El movimiento okupa är en blixt med pilspets som går igenom en cirkel.