Hade det varit som vanligt denna fredagseftermiddag skulle Esther Obregóns, 35 år, lediga helg börja om några timmar. Varannan vecka får hon vila i två dygn från sitt arbete. Då åker hon till Sevilla där hon delar lägenhet med två andra kvinnor. Det är ett välkommet avbrott att prata med vännerna, promenera på stan och uppleva folklivet. All annan tid tillbringar Esther hon en äldre dam i en liten bergsby med knappt 80 invånare i södra Spanien. Hit söker sig många storstadsbor på helgerna för att uppleva det enkla livet och naturen, det är en mycket vacker trakt, men den som bor här utan tillgång till bil blir isolerad. Som Esther. Inga bussar, inga taxibilar, ingen butik, ingen läkare. Bara en klunga vita hus med berg runtomkring.
– Jag kan inte ta mig någonstans, konstaterar hon.

Esther arbetar alltså i tvåveckorspass. Hon tillbringar all sin tid på arbetsplatsen. Hon bor hos den äldre damen, städar åt henne, lagar mat och är henne behjälplig på alla sätt. Esther har eget rum i huset.

De lediga helgerna är efterlängtade, men nu har hon inte varit ute ur byn på en och en halv månad. Hon sparar in sina lediga helger för att ta ut åtta dagar på raken när hennes man kommer till Spanien. De har inte setts sedan Esther lämnade hemlandet för två år sedan.
– Jag vill vara med honom första veckan som han är här, så därför tar jag inte ut min lediga tid nu, förklarar Esther.

Esther Obregón är en av tusentals kvinnor från Sydamerika som kommer till Spanien för att arbeta. Målet är att få ett arbete med lön det går att leva på, skapa sig en framtid, försörja de som är kvar hemma, kanske till och med låta dem komma efter.

Att lämna hemlandet Nicaragua var inte lätt. Esther hade funderat på det i tio år innan beslutet fattades, och under tiden hade det blivit allt svårare att leva. Landet har kantats av oroligheter i många år. Efter att den tidigare revolutionsledaren Daniel Ortega blev återvald som president 2007 har landet gått från demokrati till diktatur. År 2018 hölls omfattande protester i Nicaragua mot regeringen och presidentfamiljen, som i sin tur slog ned protesterna hårt. 325 personer miste livet. Många har sedan dess flytt landets våldsamma styre. Nicaragua räknas nu som ett av Sydamerikas fattigaste och minst demokratiska länder.

I hemstaden Matagalpa drev Esther två butiker där hon sålde kläder och skor, men hon fick allt svårare att klara sig.
– Skatterna blev så höga, allting måste vi skatta för. Och folk hade inte längre råd att handla, berättar hon.

Esther måste slå igen sina butiker, men att därefter lämna den tioårige sonen, maken och hemlandet för en osäker framtid i Spanien var ett beslut som tvingades fram.
– Till slut kunde jag inte göra annat. De ville inte att jag skulle åka, men jag var tvungen för att kunna ta hand om vår familj.

Esther tänker på pojken hon lämnade.
– Min son ville ligga bredvid mig i min säng sista natten och hålla om mig, minns Esther.

En ljushårig femåring kommer fram till bordet vi sitter vid.
– Mamma, får jag ta mer chokladkex?

Det är mitt eget barn som frågar. Esther betraktar henne tyst.
– Jag blir så berörd när jag ser barn och föräldrar tillsammans. Jag tänker på min son.

Esther reste till Sevilla tillsammans med en väninna. Efter åtta dagar i det nya landet fick hon arbete med att ta hand om och sköta hushållet för en äldre dam. 1.000 euro var lönen för att vara i tjänst dygnet runt, med två lediga dagar var tredje vecka. Halva lönen brukade hon få i tid, andra halvan kom alltid sent, men hon behandlades inte illa, som flera av hennes landsmän. Esther berättar om en kvinna som arbetade för 600 euro i månaden, som fick tåla ständiga glåpord och som fick avdrag på lönen för den elektricitet hon använde när hon var i badrummet. En annan kvinna tilläts inte äta av den mat hon lagade åt den äldre person hon arbetade för, utan fick lägga sin redan låga lön på att köpa sin egen mat. En tredje kvinna fick sparken för att hon behövt gå en timme tidigare för att kunna åka hem till sitt hyrda rum under sin lediga helg. Då inga bussar går från bergsbyarna till storstaden måste man förlita sig på appen Blablacar, i vilken privatpersoner som ska åka en sträcka annonserar lediga platser i bilen.
– Det gick bara en bil till Sevilla den eftermiddagen, berättar Esther.

För att inte behöva stanna på arbetet till nästa dag - även denna kvinna hade bara ledigt två dagar varannan vecka - åkte hon med bilen, men blev uppringd av släktingar till damen som gav henne sparken eftersom hon gått en timme för tidigt. Den halva månadslön de var skyldiga henne tänkte de inte betala och hon vågade inte anmäla eftersom hon inte hade uppehållstillstånd.

Att sydamerikanska kvinnor utnyttjas som svart arbetskraft i Spanien är inte ovanligt. Då och då upptäcks en organiserad grupp som säger sig hjälpa de svartjobbande kvinnorna till arbete. En snabb nyhetskoll på nätet: 2021 berättade Diario de Sevilla om en kriminell organisation som utnyttjat kvinnor från Nicaragua genom att skuldsätta dem, ta deras pass och låta dem hyra en madrass i en liten lägenhet där de fick sova på sin lediga dag. El País skrev 2019 om ett annat fall där kvinnorna dessutom hotats med att familjemedlemmar i hemlandet skulle råka illa ut. Diario Público skrev 2022 om ett företag i Galicien som hade 60 latinamerikanska kvinnor arbetandes hemma hos äldre under usla förhållanden. El Confidencial publicerade i oktober 2024 en artikel om en liga som skuldsatte kvinnor från Colombia och tvingade dem arbeta dygnet runt för att betala en till stora delar påhittad skuld.

Av tradition har man i Spanien tagit hand om de äldre inom familjen så långt det har gått. Oftast har det varit döttrarna som tagit hand om sina åldrande föräldrar. Men familjesituationen har förändrats och allt fler kvinnor yrkesarbetar. Idag finns bara hälften så många hemmafruar - som tar hand om hem, barn och äldre släktingar - som för 30 år sedan (Diario Público 5/8 2023).

Samtidigt som familjesituationen förändras blir Spaniens befolkning allt äldre och behovet av stöd och hjälp växer. Idag är drygt 20 procent av Spaniens befolkning över 65 år. Om 20 år kan siffran ha ökat till 30 procent. För att klara behovet av äldrevård har Spanien som mål att det ska finnas fem sängplatser på äldreboende per 100 invånare över 65. Idag ligger siffran på drygt fyra sängplatser.

Spanien jobbar dock med att öka antalet platser, och har så gjort i många år. Trots det ökar den äldre befolkningen i ännu högre takt. Under åren 2021-2023 ökade antalet platser på äldreboenden med drygt 6.000. Samtidigt ökade antalet personer över 65 år med 600.000 personer.

Idag står 35.000 personer på väntelista för plats på ett äldreboende. Många söker en alternativ vårdform. Ibland är alternativet en kvinna från Sydamerika som tar hand om de äldre dygnet runt. Någon som Esther. Eller som Cecilia, som kom till Spanien för snart sju år sedan.
– Spanjorerna vill inte jobba med att ta hand om de gamla. Du ser ingen spanjor som bor instängd med en äldre. Sedan säger de att invandrarna tar jobben, kommenterar hon kritiskt.

Cecilia Montoya Hernandez är utbildad lantbruksingenjör och hjälpte jordbrukare som odlade kaffe och kakao att anpassa odlingarna för de i Nicaragua redan kännbara klimatförändringarna. Hon trivdes med livet och jobbet, men efter att manifestationerna slagits ned så våldsamt 2018 hände något. Presidenten drog plötsligt tillbaka pengar som hade betalat utvecklingsprojekt och arbeten. Cecilia fann sig plötsligt stå utan jobb och kände sig tvingad att lämna sina tre barn för att åka till Spanien och arbeta.

Redan dagen efter att hon anlänt till Spanien hade hon arbete. Hon, som aldrig arbetat med sjukvård, skulle ta hand om ett äldre syskonpar, båda med alzheimer, vilket var en stor utmaning för henne.
– På fem månader hade jag inte en timme ledigt! Jag höll på att bli galen!

Cecilia bytte jobb, hamnade hos en annan man med alzheimer, sedan hos en dam som väckte henne en gång i timmen på nätterna och hindrade hennes sömn. Cecilia fortsatte söka jobb, hamnade hos en man som avled med Cecilia bredvid, därefter hos en kvinna som brukade skrika och skälla på henne, och så hos en äldre man som fick henne att känna sig som en i familjen, som lät henne vara ledig varje helg och hjälpte henne upprätta ett liv i Spanien. Cecilia sörjde honom djupt när han gick bort. Samtidigt var det då hon mötte familjen som skulle ge henne ett anställningskontrakt om hon tackade ja till jobbet. Efter två års arbete där kunde hon äntligen ansöka om uppehållstillstånd.

Esther undrar hur lång tid det kommer att ta innan någon erbjuder henne ett anställningskontrakt. Få spanjorer är villiga att formellt anställa immigrantkvinnorna, eftersom det blir dyrare och kvinnorna arbetar färre timmar när de får sin arbetstid reglerad, rätt till semester och rätt till minimilönen som nu ligger på 1.381,33 euro i månaden, i 14 utbetalningar om året. Viktigast av allt, efter två års arbete med kontrakt kan en person från Sydamerika ansöka om uppehållstillstånd i Spanien.

Det har inte Esther, och hon kan därför inte skaffa bankkonto och betalkort. Hon måste alltid betala kontant, vilket har gjort att andra utnyttjar hennes utsatta situation. Esther kan inte resa till det hyrda rummet i Sevilla utan Blablacar, men eftersom hon inte kan betala digitalt har flera bilförare passat på att kräva ett flera gånger högre pris för bilresan av henne än av övriga passagerare.

Samma sak sker i byn där Esther jobbar. Byn ligger så isolerat att för att möta upp bilförarna som åker till Sevilla, eller för att besöka läkare, måste hon åka till en ort 25 kilometer bort. Då måste hon be någon av männen i byn att köra henne. Dessa har satt i system att utnyttja hennes utsatthet och kräver mellan 30 och 40 euro för att skjutsa henne.
– Fast ibland tar de bara 20 euro. Det beror på hur mycket jag måste betala, ifall jag åker eller inte, säger Esther.

Att arbeta i Spanien blev inte som hon hade trott.
– De sa att i Spanien tjänar man bra och blir väl behandlad. Det är inte sant. Av 100 spanjorer finns det bara en som har ett gott hjärta.

Till kategorin godhjärtade skulle Esther nog räkna Rocío Boza Arias, om de hade känt varandra.

Efter en stroke blev Rocíos mamma helt beroende av hjälp. Hon blev förlamad, förlorade talet och behövde sondmatas. Hon hade kunnat få plats på ett boende, men Rocío ville inte det.
–Min mamma ville dö hemma, säger hon enkelt.

Rocio lever sitt liv med man, barn och arbete ganska långt från modern och kunde själv inte göra så mycket, så hon anställde en kvinna från Nicaragua som tog hand om hennes mamma under veckodagarna. Med anställningskontrakt.

Varför anställningskontrakt när det blir billigare utan?
Rocio blir märkbart provocerad av frågan.
–Det är billigare att hålla sig med slavar, men jag uppmuntrar inte slaveri!
Ja, Rocío likställer många migranters situation med ett nutida slaveri som hon vägrar vara en del av. Men visst blev det kostsamt för henne, de två år som modern hade kvar att leva.
– Jag betalade 3.000 euro i månaden för min mammas vård. 2.000 till kvinnan som tog hand om henne; minimilön, socialförsäkring och övertidsersättning för de helger hon gick in och jobbade. Och så tusen euro för sonder och annan medicinsk utrustning.

För att få ihop pengarna användes moderns pension, en del av Rocíos lön samt Rocios inkomster från en bostad hon hyrde ut. Pengarna skulle egentligen möjliggöra drömmen om ett eget hus med egna rum till sönerna, men det fick skjutas på framtiden. Hon fick ihop pengarna, trots att det var tufft.
– Min mamma betalade mina första 20 år av mitt liv. Jag hade en moralisk skuld att betala av.

Kan du förstå de som anställer svart? Många i Spanien har det tufft ekonomiskt.
– Jag förstår verkligen att inte alla har pengar för att anställa någon. Men det är inte de som har minst som betalar för hjälp, utan ofta är det de som har mycket pengar och kanske flera olika bostäder. Med anställningskontrakt kan kvinnorna stanna här legalt och få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. De får pension, kan resa och hälsa på familjen, har rätt till bidrag och betalar skatt, vilket gynnar oss alla.