Studiebesök i Congreso de los Diputados

SPANIEN RIKS Valresultatet 14 mars ledde inte bara till maktskifte i Spanien utan till en kraftigt förändrad situation i parlamentet Congreso de los Diputados. Partido Popular regerade mellan 2000 och 2004 med egen majoritet och anklagades för att agera egenmäktigt. Nu är det socialistpartiet PSOE som styr med enskild majoritet och regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero har lovat öppenhet och dialog. Sydkusten var vittne till detta på första parkett när parlamentet besöktes i mitten av maj.

Parlamentsbyggnaden är tillsammans med Kungliga Teatern och Nationalbiblioteket exempel på nyklassicism från mitten av 1800-talet. Den stora huvudporten vakas av två bronslejon, men används endast av kungen i samband med invigningen av en ny mandatperiod.

I april inleddes den sjunde mandatperioden sedan demokratiseringen och José Luís Rodríguez Zapatero blev den femte regeringschefen efter Francos död.

Valresultatet blev en överraskning för de flesta. Partido Popular förlorade inte bara sin egen majoritet, utan även makten. Deras huvudkandidat Mariano Rajoy tog inte som väntat över makten efter avgående José María Aznar, utan blev oppositionsledare. En mängd av det tidigare regeringspartiets höga poster blev plötsligt sysselsättningslösa.

Den omvända situationen uppstod inom socialistpartiet. Zapatero blev plötsligt utvald till regeringschef och en mängd ministerposter, statssekreterare med flera skulle utses. Manuel Marín (PSOE) valdes till ny talman efter Luisa Fernanda Rudi (PP) och Spanien fick den första helt jämställda regeringen, med åtta män och åtta kvinnor. José Luís Rodríguez Zapatero fick tillräckligt förtroende i kammaren för att utses till regeringschef i första omröstningen.

En månad in i den nya mandatperioden var de flesta ledamöter fortfarande relativt gröna på sina poster. Partido Populars ledamöter sitter fortsatt till höger om talmannen och socialistpartiets till vänster. Den stora skillnaden är nu att de blå stolarna på nedersta raden, som intas av ministrarna, nu fylls av socialister.

Det råder en stark kontrast mellan den högtidliga byggnaden och inredningen och den ganska folkliga stämningen mellan ledamöterna och övrig personal. I matsalen och baren blandas ledamöter, journalister och andra besökare och här bildas köer som i vilken som helst personalmatsal. Det som markerar skillnaden med normala arbetsplatser är dels säkerhetskontrollerna vid entréerna och dels de många vaktmästarna som bär eleganta och antika uniformer.

Den gamla parlamentsbyggnaden inrymmer debattsalen och flera samlingsrum. Det är rikligt med utsmyckningar och tjocka mattor som gör att besökaren nästan gungar sig fram. I ett av rummen kan man beskåda originalet av grundlagen från 1978, med upphovsmännens namnteckningar. I debattsalens tak syns fortfarande märkena efter de skott som Tejeros civilgardister sköt vid den misslyckade statskuppen 23 februari 1981.

Organiserade besök för inte minst skolklasser sker regelbundet och minst en gång om året har parlamentet öppet hus. Då får allmänheten komma in och provsitta ledamöternas stolar och hälsa på talmannen.

Vid Sydkustens besök rådde ej öppet hus utan ordinarie motionsdebatt och dessutom den veckomässiga interpellationen med regeringen. Det första man slås av är hur stökig debatten är. Ledamöter far oavbrutet ut och in i salen, de talar sinsemellan och i mobiltelefoner (trots att det senare inte är tillåtet) och få deltar egentligen i debatten. Sedan några år är det även tillåtet att applådera, något som sker frekvent och energiskt efter att en partikollega vunnit någon poäng eller sagt något särskilt ironiserande om rivalerna.

Efter bara en månad vid makten upplever socialistpartiet fortfarande något av en smekmånad. Det är bara Partido Popular som sätter regeringen och andra socialistiska ledamöter på riktigt hårda prov. Många småpartierna går snarare till angrepp på Partido Popular än på det nuvarande regeringspartiet.
Även om debatten kan verka rörig är alla frågor och deras ordning förutbestämd. Vid interpellationerna har varje ledamot maximalt 2,5 minut för att ställa frågan samt komma med ett genmäle. Många platser är tomma och det är först vid en viktig omröstning som salen plötsligt fylls.

Lika snabbt försvinner en stor mängd ledamöter när omröstningen är klar.
Ledamöternas plats är personlig, liksom deras röst. Anmärkningsvärt är att en ledamot inte kan lämna fullmakt vid sjukdom eller liknande, inte ens om det rör sig om en längre frånvaro som exempelvis mammaledighet.

En del ledamöter är kända för att ytterst sällan visa sig i parlamentet.
Tidigare regeringschefen Felipe González var en av dem, men är inte längre ledamot. Däremot är hans tidigare vice regeringschef Alfonso Guerra (PSOE) den ende ledamoten som suttit med sedan det första demokratiska valet 1977. Han infinner sig dock på sin plats endast i undantagsfall.

Mats Björkman Sydkusten