Det är en tuff bransch som Maria Flygare arbetar i. I handeln med frukt och grönsaker görs affärerna ofta upp med ett handslag. Men innebörden av ett handslag har för vissa förändrats genom åren.

­ Många är ute efter att försöka blåsa dig nu för tiden. Folk är inte alls som de var för några år sedan, förklarar 40-åriga Maria.

När Maria Flygare och systern Angelique startade företaget i källarutrymmet i Nueva Andalucía 1988, kunde de inte ens drömma om den utveckling som sedan blev.

Då var inkomsterna så knappa att Maria Flygare fick betala en del av hyran genom att sköta bokföringen åt hyresvärden. I dag finns Mia Fruto S.A. i nya lokaler i utkanten av San Pedro de Alcántara. Bolaget har 250 underleverantörer både i Spanien och i Italien. Varje dag, året om, rullar flera långtradare från Sydeuropa med Mia Frutos varor till kunderna i Sverige, Norge och Danmark.

Kunglig leverantör

Och ibland har kunden så bråttom att det krävs snabbare transportmedel:

­ Det har hänt att vi har flugit varor till kung Carl Gustafs middagar på Stockholms slott, berättar Maria Flygare.

Hon äger 99,99 procent av Mia Fruto och är dess verkställande direktör, systern Angelique äger den resterande hundradelen av aktierna.

Men vägen hit har varit krokig för patron Espings sondotter. Jo, Maria Flygares farfar var Ola Flygare, mer känd som rollfiguren patron Esping i Fritiof Nilsson Piratens bok "Bock i Örtagård".

Maria flyttade som nioåring med sina föräldrar från Limhamn till Costa del Sol. Hon gick i spansk skola, hade spanska kamrater och formades därmed av det spanska samhället, med en något annorlunda mentalitet än det svenska.

Därför blev omställningen också rätt så svår när Maria Flygare, som 18-åring och nygift med en dansk segelmakare och arkitekt verksam på Solkusten, flyttade till Sverige.

­ Vi ville flytta. Jag skulle studera och fick dessutom jobb på NK i Malmö. Men Sverige var ju inte precis det vi hade tänkt oss. Allting var så välorganiserat. Jag kände mig bortkommen. Jag blev nästan hysterisk, berättar Maria.

Så när en vän till paret kom med förslaget att de skulle börja sälja Pelle Petterssons båtar i USA var Maria och hennes make inte sena att haka på.

Bedragna i USA

­ Vi fick stöd av Exportrådet. Vi träffade en svensk i USA som skulle hjälpa oss att skaffa lägenhet, köpa bil och komma igång. Men han hade stora skulder och tog våra pengar för att betala dem, förklarar Maria Flygare.

­ Där stod vi i Amerika utan bil, utan bostad, utan pengar. Vi hade ingenting utom våra små besparingar. Vi försökte få det att fungera ändå. Men det gick helt åt pepparn.

Paret bestämde sig för att flytta till svärföräldrarna i Danmark istället.

­ Vi hade inte en krona kvar när vi kom dit. Jag gick och stämplade som arbetslös ett tag. Något som jag skämdes oerhört för.

Efter ett tag fick hon dock jobb på ett danskt företag som packade koncentrerad juice för McCaine i England. Företaget ägdes av en man som inte var särskilt intresserad av skötseln, utan mer av de pengar firman gav.

Till sist var det Maria Flygare som skötte hela verksamheten:

­ Vi behövde investera pengar för att rusta upp firman. Vi hade både livsmedelsverket och fackföreningarna efter oss. Jag höll på att bli vansinnig, för ägaren ville inte satsa några pengar.

­ Till slut sa jag åt honom att "antingen fixar du till det här, eller så avvecklar jag företaget". Han trodde mig inte. Men det var precis vad jag gjorde till sist, säger Maria Flygare och skrattar på sin breda skånska.

Hemlandsdialekten sitter kvar. Men Maria har en hel del andra språk i bagaget också: spanska, italienska, engelska, litet franska, en aning danska och en smula tyska.

Började med import

En tid efter avvecklingen av juiceföretaget fick Maria jobb som försäljare på ett danskt företag som importerade frukt och grönsaker från Spanien och Italien.

Efter fem år i Danmark och jobb på ytterligare en importör i branschen bestämde sig Maria och systern Angelique för att det var dags att pröva om de egna vingarna bar.

Så de startade Mia Fruto S.A. i källarlokalen 1988. Det visade sig att det skulle gå åt dyrköpta lärpengar innan allt började rulla.

­ Vi har, det måste jag väl säga, gått på rätt så många smällar. Så man har blivit rätt så bränd.

Först förlorade företaget stora pengar på en affärsman i Italien som inte gjorde rätt för sig. Sedan fick man kontakt med andra italienska affärsmän, som hjälpte Mia Fruto att städa upp efter den första smällen.

­ De visste ju vilket helvete vi hade gått igenom. Men så började de köpa stora kvantiteter varor av oss. De betalade med checkar som vi satte in på banken och fick valör på med detsamma.

­ Så, efter tre månader, ringde banken och sa att de hade fått tillbaka de här checkarna, att det inte fanns någon täckning för dem.

­ Jag kunde inte bara tro det. De här herrarna hade uppträtt som våra vänner. De hade bott hemma hos oss och fått låna våra bilar. Och så blåste de oss på en miljon kronor.

Barskrapad på nytt

Plötsligt var Mia Fruto tillbaka på noll igen, ja till och med på minus.

­ Vi höll på att gå under. Men tack vare våra leverantörer, de bästa vänner vi har, klarade vi det. De sa att "Maria, betala när du har pengar". De litade på oss och de har fått betalt, varenda peseta. Jag kommer aldrig att glömma att de ställde upp så för oss.

Maria Flygare själv är rätt så unik i den mansstyrda frukt- och grönsaksvärlden.

­ Det må jag säga, att det här är ingen kvinnobransch, förklarar hon.

Mest märks kanske detta just här i Spanien, där näringslivet fortfarande totalt domineras av män på de höga chefspositionerna.

­ Det händer fortfarande att spanska affärsmän som ringer hit frågar efter chefen när de får prata med mig. De räknar med att chefen ska vara en man.

­ Hade jag inte haft så stor erfarenhet av frukt och grönt när vi startade företaget och om jag inte hade behärskat spanska språket som jag gör, så hade det här aldrig gått.

Mycket papper

Att driva företag här i Spanien är ju inte heller i sig någon dans på rosor.

­ Byråkratin är svår. Det är papper, papper och mer papper. Det är hopplöst.

­ Och så är det alla dessa indirekta skatter. Vi tvingas till exempel betala avgifter för en industrisoptunna här på kontoret trots att vi inte är en industri och inte har något sådant avfall. Vi har inte ens fått någon industrisoptunna, trots att vi måste betala för den.

­ Utöver det betalar vi dessutom avgifter för en vanlig soptunna. Men vi har inte fått någon sådan heller! utbrister Maria.

Vad Maria Flygare gör när hon kopplar av från jobbet? Jo, hon slåss med spanska polisen! Nej, inte på riktigt förstås. Maria tränar kampsport flera gånger i veckan och hennes tränare råkar vara en spansk polisman.

Och så spelar hon golf.

­ Hon puttar nästan lika långt som hon slår, avslöjar nuvarande maken Lars Lindgren, som sköter ekonomin i företaget Mia Fruto.

­ Det är tyvärr sant, jag puttar alltid för långt! erkänner Maria.

Kanske finns där en spegel av denna tuffa affärskvinnas järnhårda vilja. Maria Flygare vill nå långt, hon har nått långt och hon lär fortsätta att nå långt.