Mitt i nationalparken Doñanas våt- och sandmarker ligger det lilla samhället El Rocío - om man kan kalla en by som bara blommar upp under ett fåtal veckor om året för ett samhälle. Det är ett underligt faktum att det ligger en by just här. I det 543 kvadratkilometer stora Doñana är det normalt främst flamingos som går och plockar kräftor i vattenbrynet bland vithägrar, sothönor och svarta ibisar. Ännu underligare är dock El Rocíos historia, som går tillbaka till en katolsk legend från 1400-talet.

En herde skall ha hittat en liten träfigur av Jungfru Maria i ett träd. Han plockade med sig figuren, men somnade längs vägen hem till sin gård. När han vaknade, var figuren borta. Han återvände till trädet - och fann figuren där på nytt. Efter denna mystiska händelse beslöt folket i samhället Almonte strax intill att på denna plats bygga ett kapell till jungfrun som fick namnet Virgen del Rocío, Jungfrun av Daggen.

Det är förstås därefter som byn har tagit sitt namn. Och det är för att betyga sin vördnad för jungfrun som pilgrimsfärden Romería del Rocío går av stapeln varje år. På pappret, vill säga. I verkligheten är det kanske snarare det bekymmerslösa livet ute längs färden som lockar, med en hel del mat och än mer dryck i fulla sadelväskor och kärror dragna av oxar och mulor. Människorna lever livet - medan hästar, mulor och oxar får släpa på tunga lass längs den solstekta och krävande färden. Under 2016 satte inte färre än 13 hästar och mulor livet till, medan sju övergivna eller vanvårdade djur omhändertogs. Därtill behövde omkring 200 djur veterinärassistans på plats.

Men det finns ett helt annat evenemang som går av stapeln vid samma kyrka. Saca de las Yeguas (ungefär: stosläppet) har inget mer med ”romerían” att göra än att det kretsar kring samma Virgen del Rocío. Här är det hästarna själva som står i centrum, fjärran överförfriskade pilgrimer och tung last, och det är hit Sydkusten har begivit sig.

Omkring 1 400 ston och föl går på utebete i Doñana. Hästarna består till stor del av så kallade retuertas, som kan vara Europas äldsta hästras. Det är den enda häst i Europa som fortfarande tillåts leva i full frihet.

När sommaren nalkas är det dock upp till Andalusiens egna cowboys, vaqueros eller yegüerizos, (från vaca: ko, samt yegua: sto) att bege sig ut över våtmarkerna för att leta upp hästarna och driva dem tillbaka hem till sina olika lantgårdar och stuterier. Här genomgår de en veterinärkontroll och får päls- och hovvård. Majoriteten föl skos och förbereds för att säljas vidare till hästmänniskor landet runt, medan stona förs tillbaka till betesmarkerna efter närmare en vecka. Den viktigaste etappen under denna flerdagarsritt infaller alltid 26 juni, då hästarna drivs förbi kyrkan i El Rocío.

Här står vi nu, med sand upp till fotknölarna, och väntar. Det ligger förväntan i luften. Människor trängs längs de kraftiga avspärrningarna, mängder av ryttarfolk, åsnekärror och hästspann har samlats på behörigt avstånd. En lurvig hund lufsar omkring på torget utanför kyrkan, lyfter på nosen och vädrar bortåt vägen. Plötsligt spetsar han öronen.
”Voff”, säger han och travar bort mot sin husse.
Snart hör även våra människoöron ljudet. Först dundrandet från tusentals hovar. Sedan gnäggandet från över tusen halvt förvildade ston och de gälla svaren från deras föl. Det är dags för Saca de las Yeguas.

I fjärran börjar sanden virvla upp likt rök mot den knallblå himlen med sin gassande heta sol. Mullret kommer allt närmare och plötsligt - som av ett trollslag väller hästarna in över sandplanen, drivna av råbarkade yegüerizos i alla åldrar. De flesta ryttare bär basker eller hatt som skydd mot den starka solen och en halsduk knuten runt öronen mot dammet.

Ryttarna spränger fram, förbi flocken av ston och föl och lyckas i en handvändning få den stora gruppen av djur att tvärstanna precis framför kyrkan. Portarna har slagits upp så att jungfrun kan ”titta ut” på hästarna. Enligt den spanska traditionen välsignar nämligen jungfrun hästarna när de passerar, vilket ger dem ett extra beskydd resten av året.

Ryttarna tar av sig sina huvudbonader och bugar. Det ser faktiskt nästan ut som om även hästarna tittar in i kyrkan. Efter en kort välsignelseceremoni spränger de vidare. Rakt igenom byn går färden i full karriär, mellan de vitkalkade husen, med sanden stänkande åt alla håll, innan nästa grupp kommer ingalopperande - och nästa, och nästa. Så fortsätter det magnifika skådespelet: över tusen hästar passerar sammanlagt under omkring en timmes tid.

Efter El Rocío spränger hästar och ryttare vidare mot Almonte, samhället där hästarna delas upp och förs till sina olika ägare. Vi har inte fått nog, så vi hänger på och hoppar snabbt in i bilen för att försöka möta upp flocken på annat håll. Byn försvinner bakom oss medan vi tar en genväg genom tallskogen, får ett par tips från en ensam ryttare som har koll på var hästarna befinner sig och ställer oss sedan att vänta.

Efter någon halvtimme får vi vår belöning. Ett par yegüerizos dyker upp mellan trädstammarna, åtföljda av den stora flocken av märrar och ston.

Se upp! Det gäller att hålla sig undan och att trycka sig mot någon av trädstammarna när flocken dundrar fram. Flera hästar stannar upp rakt framför oss, tittar, nosar innan de bestämmer sig för att trava vidare. Det känns så naturnära, så kraftfullt och ursprungligt, att gåshuden sprider sig över armarna.

Ett nästan egendomligt lugn lägger sig över skogen när den sista märren har försvunnit mellan träden. Det är bara dammet från sanden som skvallrar om att något precis har hänt här.

I övrigt är det alldeles tyst. Vi tar farväl av skogen och hästarna och börjar redan se fram emot nästa år.

Text: Kristin Pineda Svenske

SACA DE LAS YEGUAS
När: 26 juni.
Var: El Rocío, Doñana, cirka 60 km sydväst om Sevilla.
Vad: Ett ”stosläpp” där ston och föl som går fria i nationalparken Doñana drivs förbi kyrkan i El Rocío och vidare mot samhället Almonte.
Hur: Från Sevilla tar man A-49 i riktning Huelva. Sväng av motorvägen vid Bollullus Par del Condado på väg A-483 till El Rocío. Lämna bilen på parkeringen i utkanten av byn och promenera den sista biten till kyrkan.
Ta med: Vatten, solhatt, kamera, en snusnäsduk mot dammet för att täcka över munnen.