En av de stora pionjärerna på Costa del Sol är utan tvekan den katalanske promotorn José Banús Masdeu. Han var både visionär när det gällde utvecklingsmöjligheterna i Marbella och en kontroversiell person, framför allt för sin nära relation till diktatorn Franco. José Banús föddes i en liten by i Tarragona, i en familj som bestod av flera generationer av byggentreprenörer.

Tillsammans med sin bror Juan startade José Banús ett företag som medverkade i bygget av Valle de los Caídos, norr om Madrid, med politiska fångar som arbetskraft. Därifrån styrde han om till att ägna sig åt bostadsutveckling och ligger bakom flera stora projekt i Madrid som ”Barrio del Pilar”. Banús kom att bli en av Francoregimens mest framstående affärsmän.

I början av 1960-talet vände José Banús blicken mot Marbella, där han investerade i 200 hektar mark som vid tillfället var bevuxen med sockerrör och apelsinträd. Hans ambition var att bygga det största turistkomplexet i Spanien, mellan floderna Río Verde och Guadaiza, väster om Marbella stad.

Makroprojektet “Andalucía la Nueva” presenterades 1962 och inkluderade hotell, flera bostadsområden med fristående villor, lägenheter, bungalows och små andalusiska byhus. Vidare ett köpcentrum och ett stort utbud av golfbanor, sjöar för sportfiske, duvskytte, festsalar, tjurfäktningsarena och till och med egna jaktmarker. I planen fanns även ett kasino, som dock inte invigdes förrän 1978 när spelverksamheten legaliserades i Spanien.

Juvelen i projektet, som 1969 döptes om till Nueva Andalucía, var en fritidshamn i samma stil och höga klass som de som existerade på Franska rivieran. Bygget av vad som avsågs att bli den bästa fritidshamnen i hela Medelhavet, påbörjades redan 1968. Den prestigefyllda arkitekten Noldi Schreck designade Pueblo Marinero, efter att Banús tvingats överge sin ursprungliga idé att bygga lägenhetstorn.

Den officiella invigningen hölls 18 maj 1970, med ministern för offentliga arbeten Gonzalo Fernández de la Mora på plats. Hamnen hade till en början kapacitet för 950 båtar, inkluderat för de största jakterna som existerade vid tidpunkten. Den verkliga presentationen av Puerto Banús ägde dock inte rum förrän på sommaren, när ägaren samlade en utvald grupp av internationellt kända personligheter för att visa upp sitt verk. José Banús bjöd in till en gala 1 augusti på Golf Hotel Nueva Andalucía och det hölls en tjurfäktning med de kända matadorerna Diego Puerta, El Puno samt inte minst El Cordobés. Bland gästerna fanns bland annat prinsessan Grace av Monaco och furst Rainier III, samt prins Aga Khan IV. På scenen stod Julio Iglesias.

Jill Lindberg, som äger restaurang Los Bandidos i Puerto Banús, har fått sin beskärda del av stjärnglansen genom åren. Hon är kompis med Sean Connery och har tagit emot ett otal andra stjärnor, som Rod Stewart och Hugh Grant. Kända fotbollsspelare liksom kungafamiljer samt statsmän som José María Aznar har passerat revy på hennes restaurang. Los Bandidos öppnade visserligen inte förrän 1986, men Jill var med vid invigningen av Puerto Banús, i maj 1970.
– Jag var visserligen inte på plats i hamnen på dagen, däremot blev jag inbjuden av Alfonso von Hohenlohe till middagen på Marbella Club. Det var mycket känt folk, prinsar och prinsessor.

Jose Banús såg hon ibland under de följande åren.
– Hela familjen, frun och sönerna, blev så småningom mina grannar och goda vänner. José Banús var gäst på min första restaurang La Fondue, då och då.
– Men han var inte för mig. Jag var ung då och det var mycket mer spännande med Sean Connery! Nu är jag mer sansad, lägger hon till.

Vad är ditt bästa minne från den tiden?
– I början fanns det nästan inga restauranger i Puerto Banús och jag var bland de första att öppna (La Fondue 1976). Det var väldigt fräckt, känslan av att det skulle bli något speciellt, ett litet hörn av Saint Tropez i Spanien.

Utvecklingen gick väldigt snabbt.
– Det finns ingen hamn med samma lyxrykte i hela världen, förutom Saint Tropez. Och det är för att de största jakterna i världen kommer hit och lägger till. De blir bara större med åren och människorna blir bara rikare.

Det talas en del om att Puerto Banús skulle ha förlorat sin stjärnglans och sin status. Men Jill håller absolut inte med.
– Nu för tiden har ”normala människor” med en okej lön, råd att resa vart som helst. Puerto Banús är precis lika lyxigt nu som förr och har fortfarande samma publik. Lyxen finns kvar, men det är fler som har råd att unna sig.
– Det finns ingen gata i hela Europa som den i Puerto Banús med sina boutiquer och de är välbesökta! Här passerar både lyxbilar och folk med 4-5 livvakter.

Jill fortsätter:
– Jag tycker att det är mycket elegantare nu. Här finns samma butiker som på Rodeo Drive, de mest kända märkena i hela världen och här ligger de som ett pärlband. Det är väl lyx!

När det gäller säkerheten poängterar Jill att själva hamnen är väldigt trygg med vakter och övervakningskameror. Däremot sker det en del i omgivningarna och ofta skriver medierna orättvist ”Puerto Banús”, fast det kanske i själva verket inträffat långt därifrån.

Jill har tusentals minnen som skulle ta flera dagar att återge, men en rolig händelse vill hon absolut dela med sig.
– På min restaurang har det alltid varit förbjudet att bära kortbyxor och sandaler. Jag tycker inte min restaurang ska ha den publiken, även om jag sett mig tvungen att ändra på de reglerna. Nu för tiden kan folk ha kortbyxor, en väska från Louis Vuitton och en klocka värd 70 000 euro på armen… Man vet aldrig vem det är som kommer in.

Incidenten inträffade för tolv år sedan och de gamla reglerna gällde fortfarande. Plötsligt stod en man med kortbyxor och öppna strandskor med gummirand i entrén. Han hade blivit rekommenderad att äta på Los Bandidos och insisterade på att få komma in. Hovmästarinnan frågade Jill vad hon skulle göra.
– Det visade sig vara Richard Branson, en av mina stora idoler. Han grundade skivbolaget Virgin Records och jag har alltid beundrat honom för hans sätt att sköta sina affärer. Där stod han framför mig och jag som träffat nästan alla, blev plötsligt ”starstrucked”. Han hade flugit hit med sitt eget flygbolag Virgin, mellanlandat i Paris och där hade bagaget blivit kvar…

Richard Branson fick komma in och äta. Han gav Jill sitt visitkort och bjöd henne till sin ö i Karibien, ”om hon skulle ha vägarna förbi”.

Enligt Jill är det främst båtarna och boutiquerna som lockar besökare till hamnen, inte så mycket restaurangerna som hon menar i de flesta fall är rent ut sagt usla. Hon saknar fler riktigt bra restauranger. Själv har hon fullbokat varje kväll. En normal sommar blir det mellan 250 och 300 gäster, uppdelade på tre sittningar. I år får hon dock bara ta 66 gäster åt gången och sista sittningen är inställd.
– De andra restaurangerna, bortsett från Picasso, jobbar knappt. Det är en konstig känsla.

Framtiden är osäker, Covid-19 är en regelrätt katastrof för näringsidkarna. Jill beräknar att hon förlorar omkring en miljon euro i år.
– Men jag alltid sparat mina pengar, om något skulle hända. Dessutom äger jag min lokal. Om allt går åt helvete kan jag stänga och gå hem. Men tänk de som har en hyra på 20-24 0000 euro per månad, vad ska de göra?

Jubileumsfirandet får som mycket annat detta år skjutas på framtiden. Dock har hamnen lanserat en kollektion av produkter, bestående av bland annat kläder, gastronomi, smycken och en egen jubileumsklocka, som säljs i en nyöppnad konceptbutik på Muelle de Ribera. Samtliga produkter är tillverkade i hållbara material, miljöcertifierade av FSC och har tagits fram i samarbete med kända märken som Louis Vuitton, Hublot, Fabergé och Dreamboule.