Det krävs bara ett uns av minne för att inse att få saker i Spanien i dagsläget är normala. Jag är den förste att förundras över hur Pedro Sánchez och Pablo Iglesias på bara några timmar lyckats komma överens om det som verkade omöjligt efter förra valet. I minnesbanken ligger händelser som att Sánchez uppgav att ”Iglesias utgjorde det främsta hindret” för att bilda en koalitionsregering (ledaren för Unidas Podemos ställde sig som bekant åt sidan) samt att den tillförordnade regeringschefen ”ej skulle sova lugnt med Podemos-ministrar i vitala departement”. Iglesias har å sin sida upprepade gånger påstått att Sánchez helst av allt ville nå ett avtal med de konservativa.

Även om det inte står på pränt uppger ett flertal källor att den väntade koalitionsregeringen kommer att ha Pablo Iglesias som en av sina vice regeringschefer. Kommer Sánchez börja ta sömnmedel nu?

Lika förvånad över vänsterledarnas kovändning måste man dock vara över de konservativas attityd, som snart slår knut på sig själva. Vox lämnar jag åt sida. I sin totala radikalisering är de trots allt de mest konsekventa.

Men låt oss analysera Partido Popular och Ciudadanos. De har kallat Pedro Sánchez för allt möjligt och närmast landsförrädare. Gång på gång har de bett Sánchez dra dit pepparn växer och så sent som dagen efter nyvalet betonade PP:s generalsekreterare Javier García Egea att Sánchez kunde ”glömma” att de skulle möjliggöra hans utnämning.

När koalitionsavtalet mellan PSOE och Unidas Podemos undertecknades 12 november tog sig högerpartierna för huvudet och både PP och Ciudadanos kritiserade Sánchez för att inte ha försökt nå en överenskommelse med dem istället… Ridå!

I skrivande stund är det troligaste att vi får se en vänsterregering, den första koalitionen i Spanien i demokratisk tid. Trots att Ciudadanos är en spillra av sitt tidigare jag, med blott tio kvarvarande mandat, har de i sina händer möjligheten att avgöra om Sánchez måste förlita sig på direkt eller indirekt stöd från några av de katalanska separatisterna. Om Albert Riveras arvtagare har minsta självkritik måste de åtminstone lägga ned sina röster i den kommande omröstningen.

Jag tror att vänsterpartierna lärt sig en läxa som de konservativa fortfarande stretar med. Nämligen att det inte finns några perfekta lösningar i dagens Spanien. Det finns bara hyggliga lösningar framför katastrofala alternativ. Den förste att inse detta i våras var borgmästarkandidaten i Barcelona Manuel Valls, som möjliggjorde för Ada Colau att sitta kvar, för att undvika att separatistpartiet ERC fick makten i den katalanska huvudstaden. Det kostade Valls alliansen med Rivera och Ciudadanos, men att döma av valresultatet finner väljarna att det var den tidigare franske premiärministern som hade rätt.

PSOE och Unidas Podemos har funnit att även om de har svårt för varandra så är ett samarbete dem emellan betydligt bättre än att tillåta att extremhögern får ännu större inflytande. Synd att de inte gjorde detta tidigare.