Det finns ett populärt spanskt uttryck som säger ”pagar justos por pecadores”. Det betyder ordagrannt att rättfärdiga får sona för syndarnas skull och anspelar på att en minoritets agerande går ut över den breda massan. Det mest liknande uttrycket på svenska torde vara att ”dra alla över en kam”, alltså att istället för att se till varje individ så bedöms alla likadant.

Denna ”kam” är traditionellt mycket stor i Spanien och med anledning av coronakrisen har den svingats runt så inte ett hår ligger kvar på sin plats. Låt mig förklara.

Det spanska kynnet är väldigt individualistiskt. De flesta gör sina egna tolkningar av regler och förordningar, något som är på både gott och ont. Det goda är väl att spanjoren är mer flexibel många gånger än exempelvis svensken - liksom mer tolerant med andras små överträdelser. Det onda, så klart, att man aldrig kan vara riktigt säker på vilka normer som kommer att respekteras.

En konsekvens av denna individualism är att myndigheterna i sin tur ofta försöker skjuta flugor med kanonsalvor (också detta ett typiskt spanskt uttryck: ”matar moscas a cañonazos). Det syftar i sin tur på att man tar i på tok för mycket. Myndigheterna litar helt enkelt inte på det egna omdömet utan resonerar att det är bäst att vara riktigt hård, då resultatet alltid kommer att vara begränsat.

Låt mig ta några konkreta exempel. Alla som har hund vet hur restriktivt det är i Spanien. Det är först på senare år som man börjat tillåta hundar i kollektivtrafiken eller upprättat hundparker. Detta beror naturligtvis inte på att spanska hundar skulle vara mindre ordningsamma än andra, men det är däremot allt för många spanska hussar och mattar. Så därför får samtliga hundägare lida allmänna restriktioner.

Vid spanska korsningar finner man stoppskyltar på de mest omotiverade ställen. Den enda logiska förklaringen till det är, att i syfte att få de spanska trafikanterna att åtminstone sakta ned vid en korsning sätter myndigheterna upp en stoppskylt (även om inte ens det hjälper, många gånger).

En gång för många år sedan fyllde mina tvillingdöttrar år. Vi var nyinflyttade till vårt bostadsområde och svensk som jag trots allt är frågade jag ordföranden i samfälligheten om lov att få hålla kalas vid poolen. Han gav sitt godkännande. Vi höll vårt kalas med flickorna och ett dussintal kamrater och efteråt plockade vi ihop allt.

Några dagar senare sprang jag in i en granntant som irriterat frågade varför vi höll den festen. När jag påpekade att vi bett om lov och skött oss klanderfritt utbrast hon ”det har inte med saken att göra. Ordföranden borde aldrig ha givit er tillstånd för nästa gång kommer det en annan familj som inte plockar upp efter sig!” Ridå.

Så varför berättar jag det här? Jo, för att försöka förklara varför Spanien infört så hårda restriktioner för att bekämpa coronaviruset. Myndigheterna litar helt enkelt inte på sina innevånare. Eller rättare sagt, de anar att så pass många kommer att ignorera rekommendationerna att de väljer att begränsa rörelsefriheten för allihopa. Pagamos justos por pecadores.

Visst kan man tycka att det hade varit bättre att förlita sig på individuellt ansvar och endast ha kommit med direktiv som att hålla social distans och tvätta händerna ofta. Sanningen är dock den att det förmodligen inte hade fungerat i Spanien. Vi fick flera bevis på det när stora folkmassor samlades i olika grönområden i Madrid, långt efter att coronakrisen blivit uppenbar. Tre veckor in i karantänen tvingas ordningsmakten fortfarande ägna en stor del av sin tid åt att stävja civil olydnad.

Det kan också förefalla överdrivet att polisen ska jaga och bötfälla hundägare som tar onödigt långa promenader eller joggare som springer ute på landet, men det beror på ett annat spanskt fenomen. Nämligen inställningen ”kan hen så kan jag!” Men det får jag skriva om vid något annat tillfälle.